Tisdag: vattna, vattna, vattna…

Hon: han vill att jag börjar bloggen, igen! Har försökt förklara att jag inte har gjort annat än att vattna och förbereda för tre dagar i Stockholm. Ja, han ska vara hemma och sköta mina plantbarn. Bäst att förbereda…

Med andra ord inte mycket bilder tagna på just det, men träden som börjar ge frukt hann jag dokumentera.

Han: Apropå gårdagens trötta blogg noterar jag att min resa norrut inte bara var en dröm. Även lokalpressen uppmärksammade den historiska samlingen: ”1968 års studentkull, den sista som tog en riktig studentexamen med muntligt förhör i två olika ämnen på själva examensdagen, där kunde man bli kuggad och få gå ut bakvägen när övriga rusade ut till sina familjer.”

Så var det på den tiden, ungjävlar. Då var det ingen som ens kom på idéen att barn känner sig kränkta av att bli underkända när de inte har lärt sig det de förväntas lära sig i skolan.
Vi var 90 som tog studenten den 11 maj 1968 i Strömsund. 55 år senare har fem gått före till den sista avslutande samlingen.
Resten var ungefär som jag minns dem. Av nån anledning kommer jag att tänka på att Groucho Marx nån gång lär ha sagt att han kände dåtidens stora filmstjärna Doris Day innan hon blev oskuld.

Tillbaka på udden har jag mest gått omkring för att inventera alla småblommor. Dagens bukett:

Måndag: han är hemma igen…

Hon: trots allt glad över att ha honom hemma i den andra soffan igen ;).

Han: Ja, ja, Lasse Åberg berättade en gång en historia om att folk i norra Jämtland grät över Karl XII:s död.
– Det vill säga ett år senare, när nyheten om kungens död hade nått upp till fjällvärlden.
Så långsamt rör sig inte nyheterna nu för tiden. Efter fyra dagar i Norrland är jag nu tillbaka på udden.

Ja, ”Norrland” som man säger här nere. I själva verket reste jag bara upp till Mitt-i-Sverige som också var mitt Sverige. Återföreningsträff med 1968 års flickor och pojkar i vårt gamla studentgäng.
Ett 35-tal återvände till brottsplatsen, Strömsund, Flata kallat.
– Jomenvisst, efter 55 år hade några av andra blivit äldre.
Men det märktes inte.

Märktes gjorde dock en sak: Sommaren var senfärdig där uppe. Björkarna hade nästan slagit ut. Jag såg inga vitsippor men väl kabblekan blomma. Men ingen mygg. När vi kom upp till Jarefors stuga skickade jag ett sms hem: ”Framme efter 68 mil i bil. Liten stuga. Kyligt, 9 grader. Inne”.
Uppmuntrande svar: ”Vi har 23 grader. Ute”

Jag vet, det ser inte ut så på korten ovan, men kul hade vi. Roligast var förstås att få återse min första sambo, Jarefors. Vi flyttade ihop när jag var 12 och han 13 och bodde ihop sex år. Vi delade sovrum eftersom Sviten bara bestod av ett rum + kök och utedass.
– Och nu delade vi rum igen.

Men nu är jag hemma igen. Trots allt. Två timmars flygresa uppgraderas succesivt till 12 timmar med övernattning på Arlanda.
– Jag förstår varför SAS alltid balanserar på konkursens rand.

Och på udden blommar inte bara hon. Aldrig har syrenen varit så vacker heller.
Och i backen lyser vitsippans sommarkusin:
– Buskstjärnblomman är vår gemensamma favorit.

Lördag och söndag: livet som gräsänka…

Hon: vaknar tidigt (alltid) till en underbar lördagsmorgon! Enda smolket i bägaren var att DN inte låg med i brevlådan, bara Barometern. Men det funkar ju att läsa den i paddan också, även om jag läser papperstidningen mycket noggrannare.

Sedan åkte jag ner och hälsade på en stolt morfar Blomman i Södra Kärr!

Tyvärr sov sötnosen Hjalmar nästan hela besöket, men jag fick ett litet sömnigt ögonkast i alla fall. Och jag tror nog hans ögon kommer bli lika bruna som mormor Tinas.

Passade också på att åka förbi bonden Olas gårdsbutik på vägen hem. Ägg, sparris (urgod!!!), jordgubbar (växthusodlade), färskpotatis och tomater (har för få mogna hemma…) blev det.

Sen snabbt hem för att vattna, plantera om och plantera ut. Nu åkte gurkorna ut på friland också. De små plantorna. De stora får stå kvar i växthuset annars är risken stor jag skadar deras rötter. Ömtåliga som tusan.

Söndagen börjar redan vid frukost med stor dramatik. Trodde vår Havstrut höll på att drunkna nedanför sin favvo-sten. Han lät konstigt, plaskade och var till hälften under vatten. Men den drunknande var en stor fisk, typ dubbelt så stor som truten. Kan man kalla fiskelycka…

Sen fick jag besök av områdets naturvårdsexpert Tomas Buren. Han höll på med en inventering av områdets strandängar. Passade genast på att fråga om en väldig massa växter, men har tyvärr redan glömt bort de flesta namn han nämnde.

Men liten blåklocka kommer jag ihåg. Om inte annat på grund av hans fina blåklocksmössa som direkt sattes på huvudet för att hedra blomman.

Ja det här gräsets namn kommer jag förstås inte heller ihåg. Men backtimjan hade vi i alla fall gott om utanför Chateau Margareta, och det blev Tomas allt lite impad av. Tror jag ;)…

Och nu ringer han och säger att flyget från Östersund är jätteförsenat. Attans, då kommer han dessutom att missa anslutningen till Kalmar från Arlanda. Det blir ytterligare en natt som gräsänka. Jag som var trött på det livet nu!!

Torsdag: årets värmerekord!

Hon: första kvällen på skuggsidan mot havet. Det är fortfarande drygt 21 grader. Så skönt! Och han har åkt till Norrland, där det ska vara typ sex grader, på klassåterträff. Pilutta dig säger jag bara!

Bara njuter, efter att ha badat och duschat i uteduschen. Okej, det var inte jättevarmt i vattnet idag, det blåser relativt hård (men ljummen) frånlandsvind. Men efter att ha planterat ut 28 stycken små fänkålsplantor var det bara skönt.

Nu hoppas jag det blir något av dem. Tredje gången gillt. Förut har de gått i stock, men då direktsådde jag, nu är de förplanterade. Hoppas, hoppas det blir något av dem i år!!! Annars ger jag upp.

Fredag: Grattis Anders, och tack för senast!

Han: – Vad vill du egentligen säga med den här bilden?
Många konstnärer har fått frågan och nästan lika många har haft lust att svara:
– Idiot, om jag kunde svara på den frågan hade jag inte behövt måla den.
Orsaken är enkel.
Färg är dyrare, kladdigare och kräver mer utrymme än ord.
Omständigt är det också.
– Om man ska få till det inte bara en gång kräver det en ateljé.

Anders Wallin har en ny stor ateljé i Gustavsberg utanför Stockholm.
Han har målat i årtionden. Är etablerad, håller kurser och har haft mängder med utställningar.
Ändå hör jag honom säga under en lunch om livet och skapandet:
– Jag kan inte skriva.
Anders, det är vi medelmåttor jävligt glada över! Grattis på födelsedagen! Tyvärr missar jag partyt, är på väg till Strömsund för att förenas med mina gamla studentkamrater som aldrig verkar tröttna på att återförenas.

Mer om färgläggning: ”Alla kan relatera till ett träd” är temat när konstnären Kåre Holgersson i Bergkvara håller kurs med killar och tjejer i årskurs 4 i Torsås kommun.
Temat är de ska skapa sin egen bild av ett träd och verkar ungarna inte ha några problem med.
Varken att gestalta eller att förklara varför lite färg är mer än en massa ord:
– Jag kallar mitt träd för blodträdet, säger Tilde till Sofia Hedman på Barometern. Det är lite galna färger och jag vet inte varför jag valde dem, men det blev ganska cool och jag är väldigt nöjd.
Isak säger:
– Jag bara tog något och så blev det så här när jag målat. Jag såg att det var äpplen, så det är nog ett äppelträd. Det är färdigt nu och jag blev nöjd med resultatet.

Tioårige Måns Mansnerus Tellman vet precis varför målare målar:
– Stammen symboliserar mitt liv. Det är lite krokigt. Jag vill visa på en bild så som kända konstnärer gör. De tittar på sitt liv samtidigt som de målar och jag är en sådan person som vill få reda på mycket.

Hon: Och ovan ser ni Anders egenmålade födelsedagsskjortor. Den vita är för fredagens tårtkalas, den svarta för lördagens discopartaj. Det är det ju verkligen lite trist att missa!

Men vi träffade inte bara en konstnär, vår kompis (och multiartist…) Gunnar Brulin, som har landställe i närheten, kom också förbi och visade upp sitt senaste alster, en hopvikbar konstbok. Boken ingår i Gunnars sorgearbete Psykograferna som han tidigare i år visade på  Fabel bar i Aspudden.
– Måste ses!

 

Onsdag: Nu har sommarbarnen kommit till udden!

Han: Från det ena till det andra: AI-robotar kan användas till mycket. Till exempel att fuska ihop en längre uppsats om hur människan kan undvika klimatkatastrofen genom att lära av triboliterna. Men en försummad förtjänst är att AI kan användas för att stryka ned alltför pladdriga texter.
Vår bloggkompis Siri Sirlig, data- och vetenskapsreporter på andra sidan sundet, har låtit en intelligent chatGPT skära bort onödiga ord i en överambitiös text på Mörbylånga kommuns hemsida – till 4 radar information!

Mycket imponerande! Vi förstår varför det växande skrået av kommunala kommunikatörer oroar sig för framtiden.

Det behöver en gubbe på en solig udde inte oroa sig för. Här kommer den senaste veckans sommartecken: Våra svanar har fått barn. Liksom grågässen som håller till nedanför dungen. Isman har hört kattugglan gälla lockläte, pensionärerna inåt viken har sett den stora hornugglan (som bara säger ”ho”) sväva över Skeppevik mitt på dagen och i morse hörde jag en nötskrika kraxa i tallarna hos Rolf & Kajsa och i kväll hör vi en trädgårdssångare i buskaget bakom Margaretas (tack vare Axels öron).

Och så kan vi falsifiera det gamla uttrycket ”mellan hägg och syren”. Enligt legenden läruttrycket ha använts av en skomakare som tog semester på försommaren och satte upp en skylt med texten ”Stängt mellan hägg och syren”.
– Den semestern blev försvann i år.
Även syrenen på sjösidan har slagit ut idag.

Och till sist ett kärt försommartecken: Silltruten Jacko har som vanligt så här års återkommit från Victoriasjön till sin polare Uggla på Djurgården, Sverige: Det är nåt med män och fåglar …

Hon: och äntligen är Chateau Margaretas kvällssolsaltan invigd i underbar ljummen försommarkväll med nästintill noll vind…

Tisdag: Med tulpaner på födelsedagen!

Han: Idag fyller hon år, igen. Uppvaktad? Självklart. Till frukost, på sjösidan (07:00: 11°, lätt bris från S/O tar med sig eidernhannarnas karakteristiska ”a-ooh-å” från Fimpan). Men uppriktigt sagt tyckte jag inte att hon riktigt verkade uppskatta mina presenter.
– Hon fick en kista och en spade.

Nu över till dagens andra viktiga nyheter: Av nån anledning pratar ingen om solen när det gäller förnybara energikällor. Konstigt, efter solen öser 89 000 TWh energi över oss – varje timme!
– Och gratis!
Ändå har energidebatten kört fast i en pattställning mellan nya och gamla kärnkraftsanhängare vs. vindkraftsentusiaster (som dock gärna vill placera vindsnurror på andras bakgårdar).
Men: ”Vi behöver inte välja mellan pest & kolera – vi kan välja solera (=sol-era)”, skriver Birger Schlaug och några andra debattörer i en insändare i Barometern. ”Vi kan välja en ny era av förnybar billig el i ett rent överflöd till alla.”

Så diktade jag här på bloggen för ett år sedan.Naturligtvis hade jag fel om att ingen pratar om solel. Och nu märks det på elräkningen:

El från solen börjar få en allt tydligare effekt på elpriset, läser jag i dagens tidning.
– Det här är ett fenomen vi framför allt sett de senaste veckorna, speciellt under helgerna. Under dagtid har priserna dumpats när det varit soligt ute, säger Björn Björnson, analytiker på elhandelsbolaget Godel till Barometern.
Förra helgen åkte priset ner på noll i hela landet när solen stod som högst på himlen. Priset rasade ner till 0,2 öre per kilowattimme (kWh) några timmar mitt på dagen i hela Sverige, för att sedan på kvällen rusa till över en krona här i Sydsverige.

Det är visserligen inte svensk solel som avgör. Den billiga solelen kommer från Tyskland och Danmark där man till skillnad från Sverige storsatsat på solkraft.
Men ändå.

Bra att nån fattar, eller? Jo men … nja, jag vore ju inte en svensk gnällgubbe om jag inte ser solens baksida:
– När elpriset sjunker minskar ju även intäkten för oss som redan investerat i egna solpaneler och säljer vårt överskott till er andra via kraftbolagen.

Mer av dagens nyheter på temat vad-var-det-jag-sa. ”Om AI lär av historien kan vi kanske räddas”, skriver historiken Fredrik Sandgren i Dagens Nyheter Kulturs pågående domedagsdebatten om vad den artificiella intelligensen kan ställa till med.
– Kanske är det så att en avancerad AI med eget medvetande kan hjälpa mänskligheten att lära av historien, menar Sandgren: Låt oss tro att en god AI-rådgivare skulle ha tipsat Putin om det långsiktigt idiotiska i att erövra Ukraina, eller för den delen att en armé AI-drivna androider hellre skulle förhandla med mänskligheten än försöka utplåna den. Kanske kan AI hjälpa oss inse att en god socioekonomisk utveckling över tid gynnas av relativt stor frihet och relativt jämn makt- och inkomstfördelning? Samt att framtiden finns i samtal, förhandlingar och kompromisser, snarare än i enkla lösningar? 
Måhända är det en naiv tanke, men den kan visa sig lika sann som negativa, och för den delen precis lika naiva, synsätt. Låt oss hoppas på AI:n!

Naivt, kanske. Men inte så dumt tänkt, eller hur? Faktum är att jag läste samma utvecklingsoptimistiska slutsatser på en blogg nära dig för tre veckor sedan: Erkänn att den typen av artificiell intelligens behövs i vår värld, där det stora problemet är den mänskliga oförmågan att i tid inse när man kommer att torska.
Bara några exempel:
– Då skulle Putin ge upp sitt hopplösa försök att utplåna Ukraina redan innan han drog igång kriget.
Kriminella snorungar i förorterna skulle med ett enkelt chattande fatta att deras krig är dömt att misslyckas och därför stanna hemma och göra sina läxor.
Klimatförnekare skulle inse varför de är ute och cyklar innan de börjar svamla och somliga politiker skulle i tid fatta att vi väljare genast känner igen den fräna doften av valfläsk och därför sluta slå blå dunster i våra ögon.      
För förlorare är det alltid för sent att ge upp.

Så var det sagt. Igen och det var väl allt jag hade att säga idag. Nu lämnar jag ordet till dagens födelsedagsbarn.

Måndag: Alice Elin Emilia och Essa Ingrid Margit…

Hon: tre intensiva dagar i Stockholm med dubbeldop som huvudattraktion är tillända och vi är tillbaka på udden:

Dopet i fina Allhelgonakyrkan var fantastiskt fint och efterfesten på en magisk innergård intill Nytorget var fab!! Tack mormor Kicki och bonusmorfar Johan för att ni fixat så fint.

Mormor Kerstin gjorde inte mycket nytta ska erkännas, men jag njöt av att få hänga med mina barn, barnbarn och deras stora brokiga familj!

Han: Nyss begravning, nu dop. Säger nåt om livets ytterligheter och familjens betydelse. Däremellan inser man att livet är värt att leva och att så mycket handlar om kärlek. Som ni läsare vet lever jag mitt i en växande tomatdjungel och har fullt upp att skilja Mai Wei från Cheeriio och Black cherry från Moneymaker.
Så till vida är jag lika okunnig om tomater som Cortez och hans rövarband var när de köpte tomatfrön på marknaderna i Chichen Itza (där även jag varit) och tog dem till Europa, där frukten från början kallades Mala Peruviane och Pomi del Peru.
Kejsarinnan, stilikonen och den feministiska reformpolitikern Eugénie de Montijo, född Doña María Eugenia Ignacia Augustina de Palafox-Portocarrero de Guzmán y Kirkpatrick, introducerade den spanska maten i det franska köket. När hon dog år 1920 vid 94 års ålder förklarade man hennes långa liv med att hon åt tomater varje dag.
Eugenies man, Napoleon III av Franrike, tyckte om sin fru men inte hennes tomater. Så dog han också redan år 1873, 65 år ung.

Däremot berättar min kompis Richard Sexton att tomaten snart började kallades pomme a’amor på franska och love apple på engelska.
– Kärleksäpplet alltså.
Det berodde på man tyckte att tomaten liknade det mänskliga hjärtat.
– Dessutom trodde man – eller hoppades – att tomaten innehöll ett afrodisiakum, dvs ett medel som stimulerade könsdriften.
Tyskarna, som alla inte är lika könlösa som Olaf Scholz, kallar fortfarande  tomaten för Liebesapfel.

Att tomater är nyttiga visste jag förstås. Men det där andrahade jag ingen aning om.
– Älskling, ska vi dela på en tomat till eftermiddagsdrinken?

PS: Den senaste veckan har jag tänkt på Richard Sexton varje dag. Det beror på att det är hans tulpaner som poppat upp här och var på udden. Och det är ju nåt att fira, vilket vi gjorde i helgen. Nya Bord 46 på nyrenoverade favoritkrogen i huvudstaden.
Chin chin!

Naturligtvis pratade vi inte bara om livet coh döden och kärleksäpplen och tulpaner. Om du ser två män prata intensivt med varandra över en flaska rosé på Sturehof så handlar det ofta om kommande bokprojekt:

Hon (igen): alltså, vi hann med en massa annat också. Söndagen och lite annat kompishäng återkommer vi om, men några bilder till på barnbarn tycker jag nog får plats idag…

Iggy och mormor var först i Humlans lekpark både lördag och söndag morgon. Typ halv åtta!

Okej då, pappa Adam var också med. Båda morgnarna 😉

Fredag: Små sanningar får våra ögonbryn att slå i taket

Han: Det pågår en kulturdebatt om svenska språket. Jag tänker inte på språktest för invandrare, utan om vi ska ge upp inför latheten och slappheten och de gammelsvenska ungjävlarna som inte orkar lyfta pannan från paddan för att lära sig skilja på ”de” och ”dem” på väg ner mot den mänskliga intelligensens absoluta nollpunkt.

I det fallet är jag konservativ. Men även solen har fläckar såna här dagar (14°, sol, bleke) och ibland tycker även jag att det kul när medmänniskor inte riktigt vet vad de säger:

”Det är bra att övertänka saker”, som en lillgammal 13-åring sa i P1 häromdagen. Men man fattar ju vad insändarskribenten menar, eller hur? Som när en fru, nu före detta, sa när hon var arg:
– Hörru du, man ska inte kasta glas i stenhus!

Vi bodde i stan och hon hade inget växthus. Det gäller det att se det stora i det lilla, särskilt hos andra. ”Vad är bäst mad att bo i Torsås?” frågar Barometerns lokalredaktör och som man ropar får man svar. Förutom att vår kompis Blomman försöker förklara varför han som inbiten stockholmare trivs som invandrare, svarar Albin 13 år så här:
– Sahara är bra. ­Skolan är bra. Och ­tand­läkaren. 

Onsdag: Vissa är flitiga …

Hon: humlorna i växthus 2 jobbar på som sjutton, varje blomma ska undersökas, och vildbina i vårt insektshotell står på kö utanför växthus 1 när jag öppnar på morgnarna.

Och jag tror det är Murarbin. Om man tittar noga på filmen så ser man ett igenmurat hål, och bina är liksom lite rödare än vanliga bin.

Jag får däremot inget gjort idag, det kommer ideligen stormbyar som gör att jag varken vågar plantera om eller plantera ut något. Vågar inte heller ställa ut växter för avhärdning. Testade, de blåste omkull direkt…

Vattnade i alla fall lite med nässelvattnet som han har fixat iordning åt mig. Det luktar apa och stänkte upp över hela mig. Men plantorna tycker det är toppen!

Han: Det tog två år men i år hittade gästerna till vårt insektshotell.
– Kul att vi har flera sorters steklar (Hymenoptera), den ordning i vilka bin, humlor och 8000 andra smådjur tillhör. Uppriktigt sagt hade jag inte hört talas om att det finns nåt som heter murarbin.
Nu vet jag.

Annars är det humlorna som är de stora hjältarna här på udden. Humlorna kallas ofta ”sociala vildbin” eftersom de lever i kolonier (som människor). Det finns en särskild anledning varför humlorna är särskilt välkomna på udden.
– Hennes tomater behöver nämligen så kallad ”surrpollinering” som de tunga humlorna kan utföra i motsats till honungsbin. ”Humlan kan med sin tyngd och sina vingslag skaka loss pollenet från tomatblomman vilket ger en bra pollinering”, konstaterar Jordbruksverket i Rapporten ”Biologiska hot mot humlor”.

Det finns ett stort behov av humlor för pollinering i tomatodling och odling av frukt och bär, konstaterar Jordbruksverket. Kommersiellt odlade humlor har därför blivit av stor ekonomisk betydelse och Sverige inför idag mer än 4 500 humlesamhällen varje år.
– Den övervägande majoriteten av dessa humlesamhällen används i tomatodlingar i växthus.
Bra att veta om man gillar tomater. Utan humlor, inga tomater.

För övrigt: För andra dagen i rad har jag arbetet i torpet i Gökalund. Håller på att sätta upp lister i badrummet (”amatörsnickarens bästa vän”) och har spacklat taket i hallen.
– Nej, det ser inte vackert ut so far men det kommer att bli bra.