Söndag: Stilla flyter livet

Han: Idag har vi gett oss ledigt från bloggandet. Varför störa idyllen?

Lördag: På spaning efter skäggmes och en generad knipkärring

Han: Alla gör vi oss till, men ingen gör sig till som knipan. Under parningsspelet kastar hannen huvudet hastigt bakåt mot ryggen för att därefter sträcka näbben i skyn och stänka vatten med fötterna.
– Oklart om honan, som för övrigt kallas ”knipkärring” enligt Svenska Jägareförbundet, uppskattar showen för hon ser ut som om hon helst skulle vilja sjunka genom vattenytan.

Dessutom verkar spektaklet tämligen kontraproduktivt för plötsligt från ingenstans dyker hannens alla polare upp.
Som i chipsreklamen, typ.

Fast den här andfågeln – som förekommer cirkumpolärt i Skandinavien – och som kallas skatand i Värmland och gnällvinge i Närke – får skylla sig själv. När han började var han ensam med sin hona, efter 45 minuters plaskande stormar hela havet av bensprattalande knipor och nu ser honan verkligen ut som om hon vill sjunka till botten.

Apropå fåglar har vi i helgen har vi hälsat på hos en avlägsen släkting till mig.Jag skojar, råkade vända på kameran och insåg hur orakad jag är. Den riktiga skäggmesen visade sig ha obetydlig skäggväxt, dessutom var den inte särskilt intresserad av att träffa mig.
Vi fick gå runt längs vassen i natursköna Bottorp i en och halvtimme innan den visade sig. Men det var det värt. I sällskap med våra norsk-svensk-danska vänner Bibi & Aksel såg vi fler fåglar än vi sett på hela vintern.

Om man inte vet namnet saknar ens kunskap om saker värde, påpekar Jamaica Kincaid (Boken om Min Trädgård, Tranan förlag). Den som sätter namn på något äger det.
– Och det är förunderligt hur mycket man ser i sällskap med människor som vet vad de ser.

Skäggmesen, som observerades i Sverige så sent som 1965 (när hon var tre år) är mer släkt med lärkan än med mesarna. Förutom ett tiotal skäggmesar hade vi kungsfågel, havsörn, ormvråk, en snabb varfågel. Innan dagen var slut även steglits, bergfink, grönsiskor och ett antal domherrar – en vinterfågel jag faktiskt inte sett sedan jag flyttade från Norrlands inland.
– Att vi inte har den här på udden beror enligt El profesore på att vårt blåsiga hörn av verkligheten är för kargt för domherren och andra ”trädgårdsfåglar”.
Men en skäggmes har vi, om än vingklippt. Och nu nyrakad.

Eftersom det är lördag avslutar jag med en rolig historia. Zelenski hyllas runt om i världen som den hjälte han är. Och om Putin berättas allt fler historier.
Här den senaste:
Putin gick till en spåkvinna för att se hur det kommer att gå.
– Kan du se vad som väntar mig?
– Det kommer att gå bra. Jag ser att du åker limousin och folk är glada, lyckliga, de skrattar och vinkar.
– Vinkar jag tillbaka?
– Nej, kistan är stängd.

Hon: ja tack för den trevliga utflykten! Helt okänd mark för oss, endast två mil norrut. Så fint, och så orört. Där skulle jag vilja bo, i alla fall om den föreslagna nya detaljplanen nere hos oss blir verklighet…

Och tack vädret för en solig och varm dag. Drygt nio plusgrader. Fast sjuuuukt blåsigt. Gäller att hitta lä, som vid sjöboden. Satt säkert en timme och läste. Sen var det premiär för omplantering ute i växthuset. Där var det över tjugo grader. Underbart att kunna stå där och jorda ner i stället för i köket…

Torsdag: Varför så tyst om polisens beslut?

Han: Vår i luften och dagens tecken: Katterna söker sig mot ljuset. För egen del har jag förverkligat mig själv. Det ser inte mycket ut för världen och det inte mycket heller. Men det har tagit hela vintern att tänka ut var och hur vedförrådet skulle förverkligas.

Nu till dagens predikan: Polisen sa nej till dagens koranbränning utanför turkiska ambassaden i Stockholm. Detta efter ”dialog med Säpo” – som varnar för ökat hot mot Sverige.
Bakom det tilltänkta bokbålet, som jag bloggade om igår står en Natokritisk organisation och bränningens syfte: att stoppa svenskt medlemskap i Nato.
– Genom att bränna koranen vill vi provocera fram ett stopp på ansökan, säger organisationens ordförande Chris Makoundoul.
Än en gång hade yttrandefriheten blivit gisslan i ett politiskt spel.

Att vi slapp dagens bränning känns bra, tycker jag. Och jag tror att andra också tycker så. Frågan är denna känsla är ett bra argument? En sak är nämligen märklig med polisens beslut att stoppa Natomotståndarnas bränning:
– Tystnaden.
Så här tänker jag: Med ett enkelt administrativt beslut stoppade polisen ett bokbål – och ingen tycks bry sig.
– Vart tog alla som igår talade patosfyllt om yttrandefriheten vägen?
I dagens medier tidningar passerar polisbeslutet i enspaltiga TT-telegram. Hittills har jag inte sett en enda ledarskribent eller upprörd kulturredaktör kommentera beslutet.

Uppriktigt sagt vet jag inte vad det är för tecken i tiden. Att polisen nu anser att bokbålet hotar orsaka ”allvarliga störningar av den nationella säkerheten” kan väl inte vara argument nog? Så vitt jag vet har polismyndigheten inte höjt beredskapen för terrordåd. Terrorhotnivån i Sverige har legat på tre (förhöjt hot) sedan oktober 2010. Den höjdes till fyra i november 2015, efter terrordåden i Paris, men sänktes till tre igen i mars 2016. Sedan dess har den inte ändrats.
”Allvarliga störningar” visste man skulle komma redan efter Paludans provokationer förra året.

Den ende som problematiserar polisens beslut är Svenska dagbladets juridiske kommentator Mårten Schultz: ”Beslutet är skakigt. Det är skakigt juridiskt, skriver han i dagens tänkvärda kommentar. ”Det går även att argumentera för att det är principiellt skakigt. Det här är ett beslut som kan tolkas som att terroristerna har lyckats. Demonstrationsfriheten inskränks.”
– Är det möjligen de Natovänliga medierösterna som plötsligt uppträder som nyttiga idioter på yttrandefrihetens bekostnad?

Hon: jag tycker det var helt rätt att stoppa ytterligare en koranbränning. Punkt!

Och efter en animerad diskussion i detta ämne över frukost åkte jag upp och klippte mig hos Petra på Huvudsaken. Så nöjd! Och så rogivande… Tack Petra!

Sedan tänkte jag fortsätta med lite mer zen och köra ett yogapass, vilket var längesedan. (Sjukt längesedan faktiskt!). Det var fler som kände så… – vi får plats båda på mattan matte!

– Om du bara flyttar på dig lite matte!

Vilda kan alla positioner nu, tycker hon…

Även nedåtgående hunden, fast det tar henne emot… en hund vill man ju inte vara!

Och så vilar vi lite i barnets position som avslutning:

Han, igen: Haha! Och så säger man det är sexistiskt att påstå att flickor inte är som vanliga pojkar. Skulle vilja se Ludde göra ”den nedåtgående hunden”!
– Tänkte väl det, men du kanske vill komma och titta på husses vedstapel?

Onsdag: hjälpte inte mycket…

Hon: nu är stora plantbordet inne, och sofforna flyttade inåt rummet. Trångt var det här!

Och när jag satt tillbaka plantorna på den nu mycket större platsen framför fönstren ser jag ju direkt att det inte kommer räcka långt även om jag nog kan sätta trågen i dubbla rader på längden istället. Hjälp, hur ska detta gå… i nästa vecka ska tomat- och lökfrön i jorden.
– Kom igen våren, skynda på!

Han: Hennes skapelseberättelse växer med en ny dag, redan onsdag. För egen del är mina tankar långt bortom udden:
– Ulf Kristersson har fel när han talar om”nyttiga idioter”. Begreppet som (felaktigt tillskrivs Lenin) används av västerländska säkerhetstjänster för att beskriva ”en person som löper andra makters ärenden utan att vara medveten om att så är fallet och i stället tror att det är de egna intressena som värnas”. 

Men de som försvarar dockhängare och turkiska flaggkukar går ingen annans ärenden än sina egna – de bränner koranen, hänger dockor att anordnar satirtävlingar som retar Erdogan av ett enda skäl:
– De är motståndare till ett svensk Natomedlemskap och vet precis vad de gör. De nyttiga idioterna är de som inte inser att yttrandefriheten än en gång har blivit gisslan i en politisk strid.
– Inte vårt fel om det får diplomatiska konsekvenser, säger Natomotståndaren Leonidas Aretakis som är Flammans chefredaktör.
Konstnären Carl Johan de Geer låtsas inte heller att det handlar om yttrandefriheten utan om Natomedlemskapet. Flamman har lånat de Geers sextiotalsklassiker ”Skända flaggan” som en pastisch för sin kamp mot Nato.
Ändamålet helgar medlen: ”Jag hoppas att våra sabotage får avsedd verkan. Vi vill inte ingå i en kärnvapenallians”, skriver Carl Johan De Geer på sociala medier.

Bra. Men låtsas inte att det handlar om yttrandefrihet, för den har vi redan. Och bokbålen kommer att fortsätta. En grupp som kallar sig Kulturföreningen Apallarkerna har begärt polistillstånd för en liknande aktion som Paludan i morgon torsdag – i protest mot svenska regeringens Nato-ansökan. Organisationens ordförande Chris Makoundoul talar klartext:
– Genom att bränna koranen vill vi provocera fram ett stopp på ansökan.

Föreningen motsätter sig Nato-medlemskap med motiveringen ”att det är ett brott mot Sveriges grundlag och rättspraxis som garanterar yttrande- och åsiktsfrihet.”
Så an man tycka och för mig är det helt okej att vara emot medlemskapet i Nato. Men det är bra att man talar klartext om vad pratat om yttrandefrihet egentligen handlar om:
– Det enda sättet att få stopp för det här är att Turkiet säger nej. Och Erdogan säger att så länge Sverige fortsätter att tillåta koranbränningar så kommer de inte släppa in oss.
Det handlar inte ens om koranen:
– Vi har inte något emot någon religion egentligen. Det är synd att man ska behöva göra sig ovän med människor som man inte har något otalt med. Men det här är det enda sättet.

Vore bra om alla inser att vi som hyllar yttrandefriheten ibland låter oss utnyttjas som nyttiga idioter.

Tisdag: Det börjar knoppas …

Hon: första knopparna på chilin har redan kommit, på två jalapeños-plantor. Lite väl tidigt kanske, men kommer inte ta bort dem. Istället skolade jag om plantorna till större krukor.

Det är det fler som skulle behöva, hela tiden faktiskt. Som de här nio små plantorna som står trångt i samma kruka. Först kom inga av de fröer jag satt upp, då gjorde jag ett nytt försök och satte en massa, tätt tillsammans. Alla kom upp…

Och det börjar redan bli trångt framför fönstren inne. Måste nog ta in det stora låga plantbordet nu. Och jag som inte ens har börjat sätta tomaterna…Hoppas det blir en tidig och varm vår så de kan flytta ut i växthusen så fort som möjligt!

Han: Hon är som du ser mitt uppe i sin skapelseberättelse. Och tiden borde väl vara inne även mig – noterar att idag för ett år sedan vittnade även jag om en hård arbetsdag i torpet.
– Men någonting tar emot.
Kanske är det vädret, kanske har det med världsläget att göra. Stannar vi vid metaforen skapelseberättelse kan vi kanske säga att efter att ha legat på soffan i sex dagar vilade han även på den sjunde dagen (2 Mos. 20: 9–11).
Min insats inskränker sig alltså till att jag i morse skrapat bilrutorna för att hon skulle åka till vårdcentralen och handla påläggsskinka på Ica (tunna skivor).

Eftersom jag saknar försvar för min passivitet kan jag bara skylla på att min kompis Tomat-Hasse kommit hem från Kuba.
– Det är väl nåt att fira!
Det slutade med att jag bjöd honom på lunch hos Tåbbe & Fred uppe i Torsås, min tur att betala.
Fisk för honom, potatis och fläsk med bondsås för mig.
– Jo rätten heter faktiskt så.

Vi pratade om allt viktigt vi inte pratat om under de veckor han varit bort. Sedan pratade vi om böcker vi läser.
– Böcker är också en del av livet, sa vi och sedan åkte vi hem och läste våra böcker (I mitt fall: Enrique Vila-Matas, Mac och hans stötestenar, Tranan).
Även Hasse tycker nämligen att tiden ännu inte är inne för att skapa något bestående.
– Fast när han såg hennes chiliplantor medgav han att det började klia i fingrarna.
Det får bli dagens vårtecken

Måndag: Mobbarna fick ge upp

Han: Plötsligt ser vi örnarna. Två stora havsörnar som jagar tillsammans. Det är alltid lika mäktiga att se dessa Sveriges största fåglar så när. I övrigt kan händelser vi vatten beskrivas på olika sätt.

Skjuta gräsänder får man göra under perioden 21augusti till 31 december, men havsörnen bryr sig inte om sådana begränsningar. Jaktmetoden är också sedelärande för den som tror att naturen är god och den mänskliga civilisationen ond:
– De här jättefåglarna, fångad av Axel Kielland på bilden ovan, har identifierat ett offer i havet halvvägs ut till Fimpan. Genom samordnade utfall mot den lilla anden tvingar mobbarna offret att dyka, bara för att när den återkommer till vattenytan för att andas anfalla den igen.
– Taktiken är utstuderad.
Genom att jobba ihop och bytas av att hetsa bytet att dyka, kan örnarna dra ut på jakten till det bittra slutet.

Okej, vi bryter där. Det här är trots allt en familjeblogg. Till skillnad från Hollywoodfilmer behöver vi inte heller skriva om slutet för att läsarna kräver lyckliga slut.
Efter att ha följt dramat under femton hjärtknipande minuter ger de två havsörnarna faktiskt upp. De flaxar iväg under publikens burop.

Hon: ännu en vacker morgon! Dessutom sol och vindstilla hela dagen, som avslutas med en lika fin kväll! Blir två fridfulla filmer från mig som visar bådadera utan några blodtörstiga örnar. Carpe Diem!

Söndag: Kylslaget, men vackert och så havet

Hon: vaknade tidigt, 6:00, snorkallt både ute och inne… han sov fortfarande så bra kvinna reder sig själv och fick igång en brasa i kaminen på första försöket. Jajamän!

En timme senare var vi båda vakna och jag gick upp för att fixa frukost. Svårt med koncentrationen eftersom soluppgången var magisk. Himlen skiftade i färg hela tiden. Det är precis tjugo minuter mellan bilden ovan och den nedan. Har flera däremellan men dess får räcka (tycker nog han i alla fall…)

Efter en låååång frukost tog jag (inte han) en promenad genom skogen. Helt plötsligt hör jag ett väldigt smattrande från olika håll. Två mindre hackspettar (nästan säker på det, den var inte större än en talgoxe, typ) höll konsert från olika träd. Höj volymen och lyssna på hur de svarar varandra:

Han: Kul med hackspetten! Jag har ju sagt att våren är på gång, även om det var -7° i morse (16° utanför täcket). Även jag såg solen gå upp över havet och där tar jag vid: ”Det djupa, salta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det här är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver oss inte till något, det bryr sig inte om förhoppningar, rädslor – och inte ett dyft om våra beskrivningar.”

Så beskriver Morten A Strøksnes havet i Havsboken och så kan man tänka. Å andra sidan kan man tänka annorlunda.
– Per-Erik! Säg inte varför då, säg varför inte så får du roligare.
Sa min mamma och man kan välja att dra andra slutsatser av dagens morgonbilder ovan.
Till exempel kan man tänka att havet är ganska likt oss människor. Det är alltid på väg någon annanstans. Åtminstone vågorna.
– Ändå händer det inte så mycket.
Havet ligger där det ligger, men vågorna är som våra drömmar. Och de gillar också stränder. ”Vågorna är oförmögna till stillastående. Liksom hajen dör vågen om den inte får röra sig framåt”, skriver den spanske författaren L.G. Cervantes (Mannen i havet).
Faktum är att vågorna ständigt är på väg mot nån jäkla strand någonstans.

Jag tänkte på det när vi igår promenerade ut till Örarevets yttersta udde och hon som vanligt här ute säger att hon längtar till Enskilda stranden på Öland, hennes favoritstrand.

Strøksnes har förmodligen rätt i att havet inte bryr sig ett dyft om hur vi beskriver det. Och det är kanske lika bra det. Till exempel sägs det att unga fiskare betraktar havet som en motståndare, som i spanskans maskulina El Mar.
– De gamla fiskarna däremot ser på havet som en man ser på en kvinna.
Det hävdar i alla fall Ernest Hemingway, som i Den gamle och havet skriver att Santiago tänker på havet som La Mar. ”Vilket är vad man på spanska kallar havet när man älskar det. Ett givmilt och tolerant, ibland våldsamt, alltid oberäkneligt femininum, som när hon är elak inte rår för det, ty månen påverkar havet på samma sätt som den påverkar en kvinna.”

Man måste nog vara man om man formulerar sig så. För egen del är jag mer fascinerad över att även havet inte riktigt är där vågorna är.
Och vice versa.
”Vi upplever att vågen färdas över vattnet, men vattnet följer inte med vågen, som man skulle kunna tro”, skriver Per Molander i Allt är vågor, Virginia Woolf och den moderna fysiken.

Ty det är en lustig egenhet hos havet: ”Medan vågorna rör sig framåt i meter per sekund rör sig havet vertikalt i en loj elliptisk rörelse och förblir där det är. ”I själva verket rör sig vattenpartiklarna i cirkelrörelser, störst närmast vattenytan och därefter i allt mindre rörelser ju närmare botten man kommer.”

Möjligen lite o-empatiskt och o- engagerat. Men det här är vad det ägnar sig åt till vardags, för att citera Strøksnes.
– Och varför inte?
För att nu citera Henny Engberg.

Hon: och så gick månen upp, tyvärr lite skymd men vad gör väl det. Söndagen avslutas lika vackert som den började :).

Lördag: Det blev en lång söndagspromenad redan idag

Han: Hela dan har vi trott att det är söndag, vilket kan bero på att vi hade vänner inifrån viken på middag på fredagskvällen. Hon vill därför att vi skulle ta en långpromenad och så hamnade vi på Örarevet dit vi brukar åka när vi behöver extra syre.
Solen sken och det räckte inte att gå ända längst ut på udden, så på tillbakavägen fortsatte vi vandringsleden fram till Stuvenäs (där vi härom dagen än en gång firade hennes förra födelsedag). Det blev totalt 10 477 steg och det var det värt.För vi stötte på en riktig gamling – förmodligen 740 år äldre än henne.
– Sveriges tredje äldsta ek växer nämligen i Stuvenäs.
Den är ca 800 är gammal, mäter 9,7 meter i omkrets och har alltså stått pall sedan mongolerna nådde Europa och invaderade det som nu kallas Ryssland, Polen och Ungern, korsriddarna erövrade Konstantinopel (Istanbul), Marco Polo upptäckte sjövägen till Kina och Birger Jarl Birger Jarl grundade Stockholm, som efter införlivandet av Finland hamnade i rikets mitt.

I övrigt verkar eken leva som vi människor gör – men i andra dimensioner: ”Man brukar säga att eken växer i 300 år, lever i 300 år och dör i 300 år”. I trevligt sällskap lever man längre och den här eken bor bland andra gamla kompisar i en vacker bokskog.
– I det här sällskapet trivs hon, även om hon är liten som en teskedsgumma och inte alls lika gammal

Hon: ja så skön dag, speciellt efter gårdagens förskräckliga väder. Verkligen ett väderomslag.

Och jag behövde verkligen både luft och motion. Varken rört mig eller varit ute senaste två veckorna, i alla fall inte mycket. Jäkla förkylning! Men idag så, och på något sätt har jag gått mer än honom, 11.993 steg. Efter att ätit av gårdagens rester och massor av godis på det känns de stegen dock avlägsna…

Fredag: Förmodligen är det nåt genetiskt

Han: Vilket jäkla väder! Snöglopp. Termometern står på 0°, men den som vågar sticka ut näsan tror att det är -7° på grund av blåsten (11-16 m/s från sydost).
– Innesittarväder.

Och det passar bra. Det pågår en diskussion om otrohet på våra vanligaste kultursidor, initierad av kulturjournalisten Vesna Prekopic.
– Är det så farligt med otrohet, frågar sig Vesna oskyldigt. Medveten om att många av hennes kollegor blir väldigt upphetsade över ämnet.

Ämnet är aktuellt även här på udden, därför följer jag med intresse forskningen: ”Uttrycket monogami kan ha flera betydelser. Social monogami är att en individ lever i ett parförhållande med endast en partner åt gången. Sexuell monogami innebär att ett par kopulerar bara med varandra, och detta baseras på observationer.
För att ett par ska sägas vara genetiskt monogamt krävs DNA-tester som bevisar att paret reproducerar sig endast med varandra. EPC och EPP är kopulation respektive faderskap utanför den sociala parrelationen. EPP kan vara resultat av EPC eller av partnerbyte inom samma häckningssäsong …”

Citatet är hämtat ur ”Monogami hos fåglar/ Monogamy in birds”, en kandidatuppsats i veterinärmedicin på Sveriges lantbruksuniversitet av Nina Kristoffersson. Slutsatsen är de flesta fågelarter lever i socialt monogama förhållanden, ”men DNA-studier har på senare år visat att social monogami inte behöver betyda genetisk eller sexuell monogami.”
Ungefär där torde även diskussionen på kultursidorna sluta och jag vet inte om det här är något som änderna bryr sig om i det här vädret.

Kanske på samma tema: Kyrkoherden (hos Bo Alvemo handlar det ofta om kyrkans män) knackade på hemma hos Brita i Pustabacken. Inifrån köket hördes henna ljuva stämma: ”Ä de du min ängel som änteligen ä hemma igen?”
”Nä”, svararprästen roat. ”Men jag är från samma avdelning”.

Nu ska jag ge mig ut i skitvädret. Nån måste åka till Tempo i Gökalund och köpa pepparrot på Tempo. Det är förmodligen uttryck för något genetiskt.

Hon: jag tänker inte gå ut idag…:

Torsdag: firandet tar liksom aldrig slut…

Hon: tack bästa Tina och Blomman för en toppendag i spa:t på Stufvenäs!!! Det måste vi göra om snarast.

Bäst var nog poolen utomhus, där även han njöt i fulla drag av min present, som synes:

Och så lunchen på det, mums!! I bästa sällskapet. Helt enkelt en toppentorsdag!!!

Dessutom gjorde vi en liten utflykt förbi Värnanäs Herrgård, som jag aldrig sett, bara hört talas om genom hela min uppväxt. Väldigt fint, missade dock att ta en bild.

Sen fortsatte vi till Ekenäs Hantverksbageri, det var ren och skär lycka för en hobby-bagare som mig. Mjöl, mjöl, mjöl. Kunde lätt köpt ännu mer! Han köpte bullar 😉

Han: Så har vi det en vanlig torsdag, men nån måste ju jobba också och alla vet vi ju hur hantverkare är.
– Eller hur?
– Nej, du vet inte alls hur hantverkare är i utland Sverige!

Detta har hänt: Igår upptäckte hon att vi inte hade något vatten hos Margareta. Kris! Snålheten bedrar visheten och stänger av värmen så fryser det.
– Eller har någon stängt av vattnet vid nybygget?
Hon ringer Torsnet.
– Nej, vi har inte stängt av vattnet, säger en vänlig röst i andra änden av de digitala 1:orna och 0:orna.
– Okej, vi får försöka få tag på en rörmokare, säger hon med en suck.
Men den sucken gick inte hem.
– Jag kan skicka ner Henrik så får han titta, säger den vänliga rösten uppmuntrande.
– När tror du att han kan komma då, säger hon och ser ut som om hon grubblar över om något barnbarn hinner fylla år innan dess.
– Han kan komma ner nu direkt, säger rösten.

30 minuter senare har Henrik försäkrat sig om att vattnen går fram till huset, att inget frusit sönder och – vilket jag inte borde avslöja: han har identifierat var felet sitter på insidan av vattenmätaren.
– Jag borde inte gör det här, säger Henrik nu dubbelvikt i vårt trånga skåp. Men jag undrar…

Om du inte hänger med så upphör kommunens ansvar vid vattenmätaren, allt innanför är fastighetsägarens eget ansvar.
– Men jag undrar om felet inte sitter här, säger Henrik från kommunen och viker ut sin långa kropp.
– Det är nog en backventil. Tyvärr har jag inga såna grejer men …
– Det är okej, tack för att du kom, säger jag som om jag som skattebetalare plötligt känner arbetsgivaransvar.
– Vi ringer Tommie så får han fixa det.
– Ja, gör det. Tommie är proffs. Men du, jag skulle gärna vilja veta vad sjutton det är som är fel.

Ringer alltså Tommie, rörmokar’n som naturligtvis sitter trångt just nu. Tung suck:
– Räcker det om jag kommer i början av nästa vecka?
– Absolut, kom när du kan, huset står tomt.
Några timmar senare ringer Tommie igen:
– Jag kanske ska komma ner nu direkt..?

Och visst; Henrik hade rätt, det var en backventil som låst sig (vilket meddelas endast på detta sätt) och så fortsatte livet på udden sin gilla gång och har det inte hänt nåt mer intressant så serveras kvällsdrinken i vanlig tid.