Onsdag: ”Det är nåt med män och fåglar …”

Han: Vad är det med män och fåglar, undrar en kompis apropå att jag härom dan berättade om att jag hade min första ärtsångare.
Men (en) man får sällan vara ensam om en bra idé:
– Hennes man Bomme tillhör också ”fågelbärarna”:

Och nu skickar vår gemensamma kompis Uggla några bilder som slår allt. Hans polare, fisktruten Jacko, har jag berättat om tidigare här på bloggen. Och nu har Jacko återkommit för åttonde (!) året i rad från sin vintersemester till sin kompis på Djurgården i Stockholm.
Kanske har Jacko passerat vår udde på väg från Victoriasjön i Östafrika, via Port Said i Egypten och Turkiet.
En resa på 6 810 km, enkel resa. Att han passerat vet vi för Jacko tillhör en flock som försetts med gps och visst verkar det vara nåt med män och fåglar.
– Ibland säger bilder verkligen mycket mer än ord:

Jo, Uggla har en mjuk mage ….

Hon: idag fick jag en stor spann med Biokol från Lisesgården av min gamla bästis Lise. Så spännande!! Hennes man Mats bygger ett hus (ett fashionabelt och stort) nästgårds, och hade med det ner idag. Egentligen är det en barter, jag skickade med Mats en del plantor för ett par veckor sedan.

Hann tyvärr inte plantera ut allt jag tänkt idag. Slängde ju ut all chili inne igår, satte dem på bordet i lä under en markis på baksidan, men de fick en alltför tuff start. Vaknade med ångest 3:18 imorse och rusade ut och kollade temperaturen. Det var +3, någon timme senare var det +2… då satte jag på infravärmen på väggen bakom bordet. Sen somnade jag om!! Pust!

Men dagen har gått åt att göra plats för dem inne i växthusen. Tomaterna har fått flytta ut, men de har ju ialla fall vant sig vid lite lägre temperaturer efter att ha stått i växthuset ett tag! Imorgon ska de ut i pallkragarna, med biocol i jorden. Kul!

Tisdag: visste väl han skulle komma före min födelsedag!

Hon: tur någon är uppe med ”tuppen”…

Han: – Nu måste du vakna, han är här nu!
Jag trodde att hon syftade på kranbilen som ska lyfta upp takstolarna på grannens nybygge.
Det menade hon inte.

Ja, han brukar alltid komma lagom i tid till hennes födelsedag. Som svartsjuk men tolerant make och romantiker tolkar jag det som något freudianskt. Förra året dök han upp den 13 maj, året innan tre dagar tidigare.
– I år hörde hon honom alltså strax före sju i morse.

Nyvaken i pyjamas och på bara fötter hörde även jag honom drilla där han brukar drilla; i buskaget som vi för enkelhets skull kallar Buskaget.
– Drillar gör han och även jag skrattar för han låter så glad.
Som om han inte kan bestämma sig för vilken av sina sju sånger han kan, som han ska sjunga för att göra sin blivande brud glad.

Jag konstaterar det eftersom näktergalen omges av så mycket vemod och hjärta-smärta. Danske författaren HC Andersens Näktergalen är till exempel en lätt förklädd skildring av författarens olyckliga kärlek till den svenska sångerskan Jenny Lind.
– Vars röst apropå skön sång anses bero på en skada på stämbanden.

Oscar Wildes novell Näktergalen och rosen sägs vara ett svar på HC Andersens berättelse. Men den är inte muntrare. Hos Wilde hjälper näktergalen en förälskad ung man att hitta en röd ros – ett krav som föremålet för grabbens kärlek kräver för att han ska få dansa med henne.
– Och det smärtar!
Förutom att näktergalen sjunger för den andres brud hela natten kastar han sig på morgonen mot rosenbuskens vassa törnen. Detta för att busken i sin tur förklarat att vintern fått hans ådror att frysa till is och det är alltså först när blodet från den döende fågeln droppar som rosen färgas röd.
– Suck.

Så självuppoffrande är inte dagens frukostgäst i Buskaget. Han jammar glatt på och låter inte det minsta vemodig.
Det kan bero på att han uppträder med lånta fjädrar. På latin heter han Luscinia luscinia, vilket avslöjar att han är en släkting till Sydnäktergalen (Luscinia megarhynchos), vår näktergals skönsjungande kusin som Oscar Wilde, HC Andersen och andra europeiska författare besjunger och som lever i södra delar av vår kontinent.

I den jämförelsen är vår glada trubadur en tämligen oansenliga liten man som sjunger säreget och känslosamt om kärlek, men knappast lika vackert som Jenny Lind.
– Kanske som Kjell Höglund och det är inte illa det heller.

Måndag: gult, gult, och gult och blått, helt enkelt!

Hon: visst är det vackert!!! Höll nästan på att missa rapsen, inte tagit någon promenad på jättelänge. Uppenbarligen. Håller bara på med planteringarna. På fredag kommer en liten plant-marodör så allt måste ut. Hellre lite kylslagen vind (tror jag chilin tänker) än denna här lille:

Han: ”Ingen har det tryggare än den som bor i luftslott”. Jag läser alltid Citatet i Barometern, idag signerad Klara Johansson litteraturkritiker och poet som bland skrev studentspexet skrev Så fruktas en argbigga. Född 1975, död samma år som jag föddes, nådens år 1948.

 Ett passande citat just denna historiska dag, den 16 maj 2022. Konstigt nog känns det som om allt är sagt om Sveriges Natoansökan. I 200 år har Sverige klarat sig undan krig. Plötsligt inser vi också varför:
vi har fått leva i fred på grund av att vi sluppit egna kungar som startat krig efter att vi torskat det sista 1809 (mot Ryssland),
vi har fått leva i fred tack vare att vi under ett världskrig hade tur och våra politiker förde en skicklig eftergiftspolitik (transiteringar, fortsatt järnmalmsexport) tills andra stoppade tyrannen (Hitler).
vi har också fått leva i fred för att stormakterna efter detta andra världskrig varit upptagna med att bygga världsherravälde på annat håll än i Europa (Suez, Afrika, Vietnam, Afghanistan m fl).

vi har dessutom fått leva i fred i skydd av ett kallt krig i Europa där vi spelat under täcket med en part och
vi har fått leva i fred för att andra folk kämpat för sin frihet (Ungern, Tjeckoslovaken m fl) och försvagat det enda kvarvarande imperiet i Europa.
Sist men inte minst har
vi har fått leva i fred tack vare att det inre förfall som drabbar alla imperier fick även detta imperium att implodera år 1989.

Plötsligt inser vi att detta hopkok av samverkande faktorer, vilka vi svenskar haft mycket liten inverkan på, har vi byggt en kyrka och en religion som upphöjt 200 år av lyckliga omständigheter till en ideologi vars motto varit ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”.

Orden har låtit allt finare med åren. Ända tills formuleringen visar sig betyda lika lite som de fina ord vi lyssnar på under den årliga julottan i kyrkan.
Varför? Därför att med Putin har Ryssland fått en revanschistisk regim som sörjer Sovjetunionens sammanbrott och som, åtminstone sedan år 2007, haft en uttalad målsättning att återupprätta det nygamla storryska väldet – och gjort det i Tjetchenien, Georgien, Belarus, Krim, Donbass och som nu föresatt sig att utplåna Ukraina vägledd av samma imperialistiska vision.
– Ett Ukraina som i likhet med Sverige var just alliansfritt. Men som hade mindre tur än vi haft i 200 år och som leds av politiker som till slut insåg att opportunism och eftergiftspolitik inte skulle stoppa angriparen.

Hur kriget utvecklas vet vi inte. Att Sverige går med i Nato förhindrar inte att även vi kan dras in i krig. Men att fortsätta lita på att tyrannen tittar åt ett annat håll, eller på vår 200-åriga tur och vår historiska eftergiftspolitik och andras välvilja känns plötsligt inte trovärdigt.
– Det är klart att det är sorgligt!
Det är jävligt sorgligt. Liksom gårdagens säkerhetspolitik baserades på vad andra gjorde och förväntades göra, så beror dagens omsvängning till hundra procent på Vladimir Putin.
– Därför är åtminstone jag är glad över att vi har politiker som Peter Hultqvist som insett att ibland är det nödvändigt att byta åsikt för att behålla en ståndpunkt.

Och som en investering i en framtid där det ryska folket gjort sig av med Putin har vi idag planerat en rysk kornell (Cornus alba Sibirica) på udden. Ett lättodlat, tåligt och anpassningsbart träd med röda, kraftiga grenar och ett frodigt grönt bladverk som får en vacker purpurröd höstfärg. 
– Känns bra en dag som denna.

Söndag: Tänk Marilyn Monroe!

Han: Bettinglistorna visade sig än en gång ha mer rätt än alla proffstyckare:
– Putin förlorade ännu ett slag!
Ukraina lever, Ukrainas kultur lever och Europa vill att den ska leva vidare! Kanske
inte den bästa låten, men den viktigaste.

Och det våras även på udden. Dagens tecken tillhör de första turisterna (på fackspråk = ”spontan invandring”), trivdes och är nu bofast. Spridd över nästan hela Sverige, reproducerande och har löst det senare på ett praktiskt sätt (= den är tvåkönad).
– Och som så många andra fanns hon här långt före oss.
Enligt fossila pollensamlingar var hennes sort en av de första som invandrade efter den stora istiden för 10 000 år sedan.
– Tillhör urbefolkningen alltså.
Inte bara här på udden.

Carl von Linné skrev redan år 1755: ”Växer allmänt på tak, vid häckar, särskilt bland enbuskar, på kärrängar … i diken och uttorkade bäckar.” Hos oss kommer den först i den misslyckade rabatten framför sjöboden där jag planterat en förmögenhet – men där nästan ingenting överlever.
– Utom då den anspråkslösa, trofasta och alltid lika vitklädda grässtjärnblomman, Stellaria graminea som aldrig stått på någons VIP-lista men som den här tiden varje år tar över utomhusscenen.

Den torra versionen: Grässtjärnblomma är en skir flerårig ört som kan bli upp till 70 centimeter hög. Blommorna är vita och ståndarna är oftast tio med orangeröda knappar. Blomställning gles, 2-grenig, vars stödblad är hinnlika, vanligen håriga vid basen.
Kronbladen ser ut att vara tio, men består av fem vita, djupt kluvna blad (detta till skillnad från t ex våtarven). Foderblad med tydliga nerver, håriga i kanten. 8-10 ståndare, ståndarknappar 0,5-0,7 mm. Ett annat kännetecken är att den smala stammen är fyrkantig och glatt och slät till skillnad från kusinen skogsstjärnblomman som har sträv och rund stjälk.

I ett mer vilt blommande blomsterspråk skulle (en) man kunna jämföra henne med Marilyn Monroe i den där vita klänningen du vet. Grässtjärnblomman blommar dock varje år från juni in i september, detta enligt litteraturen.
– Men här på udden vajer alla de vita blommorna i vinden sedan en vecka tillbaka.

Hon: tänker inte precis så, men de är såååå fina!

Lite trött på den evinnerliga hårda blåsten är jag allt, men idag var det skönt på baksidan bland pallkragarna och några till tomater fick flytta ut. Alldeles för få, och vindskydd behövs. Dessutom står det på SMHI att det bara ska bli +1 grad imorgon natt. Risky business, så gurkorna får stanna inne ett tag till. Resterande lökplantor också. Men bara för att det blåser oskönt där jag ska stå och plantera ut dem…

Fredag: lördag morgon…

Hon: ja det blir ett litet fredagsinlägg skrivet tidigt lördag morgon. vaknade redan klockan fem. Fredagen försvann fort, och givetvis hann jag inte ikapp. Det får bli idag!

Måste verkligen få ut de flesta av tomaterna nu. Om inte på friland så i stora krukor i lä utomhus. I växthuset ska all chili som fortfarande huserar inomhus bo.

Fick i alla fall ut några av de först sådda majsplantorna. Det är ganska varmt om nätterna, men klarar de den hårda västliga vinden som blåser nu… tur jag har sex plantor i trygghet inne i växthuset.

Kokade också lite marmelad på rabarber (egna) och svarta vinbär, som jag köpte på Reko Ringen Söderåkra i torsdags. Köpte en massa faktiskt, alla hus kommer bli fulla nästa helg så bäst att bunkra upp.

Kanske blev det lite mycket ägg… ett flak primörägg (trodde de skulle vara pyttesmå) plus tolv stora. Blir mycket omelett!!! Och så hamburgare på angus från Smaklöken, köttfärs, 2.5 kg kalvlägg (blir det Ossobuco av), 12 stora kycklingklubbor mm mm. Vi klarar oss ett tag!

Och så har vi finbesök från Danmark inne i Chateau Margareta denna helgen. Anna och Jens och deras söta barn, som hellre lekte än drinkade med oss!

Nu börjar lördagen och jag måste upp och vattna. Han sover…

Torsdag: Ärtig nattgäst ville gärna stanna hos Leif GW Persson

(Uppdaterad 19:09,16:30)

Han: Kärrsångare, gransångare, lövsångare, busksångare … nej, en ärtsångare. Själv okunnig men omgiven av goda rådgivare inser jag att jag hade ett nytt vårtecken i natt.

Hon sov, jag försökte somna men insåg att det krävde en smörgås – hennes nybakade hårdbröd med cheddar och ett glas vatten. Skulle just sätta mig i skrivarstol när jag fick syn på henne. Hon satt på översta hyllan mellan Leif GW Perssons ”Samhällsbärarna” och Lars Gustafssons ”Det alfabetet har tvåhundra bokstäver” och närmare bestämt ovanpå ett mina föräldrars ”Amourer” av Hjalmar Bergman i vackert fransk skinnband från år 1910 (Albert Bonniers förlag), förmodligen inköpt på 50-talet i Blåsjöfallet när bildande politiker ansåg att folkhemmet borde innehålla både elektricitet, WC och minst tio längdmeter böcker i moderna stringhyllor.

Hen måste ha suttit där hela dagen, efter att ha flugit in genom en öppen dörr mot havet. Och hon (jag vill gärna tro att hen är en hon) verkade inte särskilt sugen på att lämna Hjalmar Bergmans mjuka skinnband för ett mörkt, ensamt och blåsigt uteliv:

– Ärtsångare alltså.
Den här gången har jag varit smart nog att fråga expertisen innan jag namngett de bevingade gästerna på udden.
Uppriktigt sagt visste jag inte ens att det fanns ett fågel med det namnet.
– Eftersom internet är underbart bibliotek vet jag nu att ärtsångare (Curruca curruca) är en vanlig art i familjen sylvior (Sylviidae) som häckar i stort sett hela Europa men även i västra och centrala Asien.
Sedan mitten av 1970-talet har antalet ärtsångare i ett längre perspektiv varit tämligen konstant. Detta förklaras med att den övervintrar i östra Afrika och således undgått torkperioderna som drabbat de tropikflyttande arter som övervintrar i Västafrika.

Tillbaka till udden kommer den i slutet av april/början av maj.
– Som i år alltså.
Det råder oenighet huruvida ärtsångaren utgör en enda art eller ett komplex bestående av flera arter och sannolikt har namnet på svenska att göra med ”den rasslande, skallrande sången”, som påminner om hur det låter när du skakar en plåtburk med ärtor i.

Ärtsångaren kan vara svår att få syn på eftersom den oftast rör sig i täta busksnår. Även när den sjunger brukar den vara dold.
– Det korta locklätet låter enligt fågelboksförfattarna ”tät” eller ”tsche” och sången skiljer sig från den hos övriga närbesläktade arter. Bra att veta. Nattens gäst sa inte ett pip men så här låter den.

Som man och husägare fastnade jag för en detalj:
– Hannen bygger, liksom många andra sångare, flera bon av vilka honan sedan väljer ut ett.

PS: Idag har det blåst hårt på udden, just nu (16:30) upp till 13 sekundmeter. Men förbanna inte vinden! Enligt nyhetssändningarna har Aiolos, Njord eller någon annan av vindarnas gudar satt stopp för en gapig dansk knäppgöks (paludanus morbidus) försök att bränna en av de böcker som står i min bokhylla. Elden slocknade helt enkelt.

Hon: på tal om fågellivet på udden fick jag denna bilden av grannen i huset bakom Chateau Margareta imorse:

– ”Ett gravand-par letar nytt billigt boende, eventuellt under er soptunna, eftersom de blivit vräkta på grund av gentrifiering från sitt nuvarande boende…”

Välkomna, flytta gärna in under nya altanen, säkrare och finare än soptunnan!

Onsdag: Nya vårtecken, det verkliga problemet med Ebba Buschs citat och så hennes hemlighet

Plommon, slånbär, körsbär och hagtorn går i vitt.

Han: Ny underbar morgon. Tolv grader varmt, soldis, svag vind från SV, morgonpigg fru, sömniga katter och nya vårtecken.
– Körsbärsträden, plommonträdet och hagtornen ansluter sig till slånbärens vita fälttåg.
Hagtorns- och slånbärsblomman är mycket lika, inte minst de vassa taggarna. Men på udden blommar slånbären på kal gren medan hagtornens gröna blad förebådar blomningen.  

Men nu till en viktigare nyans: Sveriges Radio menar att det inte finns ”inga systematiska fel” bakom Ebba Busch-citat. Nej problemet är större än så. Det värsta med Sveriges Radios ”felöversättningar” av KD:s partiledare är inte felöversättningarna.
– Det värsta är att debatten kring ”felöversättningarna” avslöjat att begreppet ”islamist” inte går att felöversätta för det finns inte på arabiska, kurdiska eller somaliska!
Ja, du läste rätt. När Ebba Busch efterlyste ”100 skadade islamister” så betyder det på arabiska ”varför har vi inte 100 skadade muslimer”. Ordet ”islamist” finns nämligen inte på arabiska. Det avslöjade Walid al-Saqáf, docent och lektor vid Södertörns högskola på P1 i morse.
– Jag skriver ”avslöjade” för det var verkligen ett avslöjande.

För inse vad det betyder! Det betyder att varje gång en svensk politiker – eller du och jag – under de senaste tio åren när vi vinnlagt oss om att skilja på ”islamister” och ”muslimer” så har denna viktiga nyans helt försvunnit i mångas öron.
– Inte vårt problem?
Jo, kommunikation sker alltid på mottagarens villkor.
– Vill vi säga vad vi tycker måste vi alla börja med försäkra oss om att folk förstår vad vi menar.
Problemet löses därför inte med fler chefer på Sveriges radios arabiska redaktioner. Att ansvariga för den skattefinansierade radion själva inte för länge sedan uppmärksammat denna problematik är den stora skandalen.
– Ord som inte finns kan man inte felöversätta.
Ett minimikrav är att public service tar fram en auktoriserad ordlista där vanliga svenska nyhetsord och begrepp får en begriplig språkdräkt på de språk som man sprider sina nyheter på.

Hon: första parkett och ett rejält slagsmål i vardande. Men bättre fly än illa fäkta… annars såg det ut att ha kunnat gå illa!

Annars har dagen gått åt i trädgårdslanden, hela dagen, och ändå ligger jag hela tiden efter. Stod i och för sig i viken och tog bort lite tång också, och bara njöt av det härliga vädret. Vattnet var dessutom ljummet, men jag har ju fortfarande ingen utedusch… så badet får vänta ett tag till.

Men ramslöken planterade jag i alla fall på den platsen jag tror mest på, var är hemligt. Precis lika hemlig som mitt trattkantarellställe!

Tisdag: hårt jobb!

Hon: efter att ha grävt om ett stort land med massor av ogräs och fyllt på det med jord, ställde jag mig och gjorde knäckebröd. Varför undrar jag var gång…. Alltså, det är så jobbigt och långtråkigt. Varje bröd ska vara i ugnen 7 minuter, jag gjorde 10 (stora!). Med spilltid mellan plåtarna blir det ungefär en och en halv timme, stående vid spisen… Då är inte jäsningen och knådning av degen inräknad.

Men det är gott! Värt mödan, faktiskt. Nu har det blivit svårt att även äta ICAs knäckebröd. Mjukt bröd omöjligt.

Han: En av mina klasskompisar på Socialhögskolan i Örebro i början av 70-talet försökte hjälpa en känd brottsling att rymma från fängelset där hon praktiserade. Pia var blond med lugg som Marianne Faithfull, sötast i klassen.
Och hon kände ett stort socialt engagemang för sämre lottade.
– Särskilt kände hon någonting stort för en kriminell kille som satt på Kumla och hette Clark.

Under långa perioder av våra liv är vi passiva iakttagare av vad som sker omkring oss. Vi betraktar människor som gör saker och undrar varför de gör det de gör. Ibland bygger vi små historier, som när vi är på semester och sitter tysta på ett café och tittar på folk.
Vi spekulerar.
Men vi vet inte.
– Vi är som flugan på väggen.

Metoden används av författare. Hemingway kallade det för The Iceberg Theory. I sina knapphändiga texter låter han oss läsare se vad flugan ser – toppen av isberget.
Men det är vi läsare som skriver den stora berättelsen – nio tiondelar av historien formuleras i vårt undermedvetna.
– När vi lägger ifrån oss boken tror vi oss därför veta varför människor gör som de gör.
Detta till skillnad från flugan på väggen.

Om Hemingways teori fungerar? Självklart. Erkänn att tangentbordet i din talamus redan knackat ihop mina fyra inledande meningar ovan till en historia som skulle kunna bli en spännande Netflix-serie.
Jonas Åkerlund har gjort en sådan serie om Clark Olofsson – tjuv, bedragare, knarklangare, allmänt kriminell och till och med ”en av de mest kontroversiella personligheterna i modern svensk historia” enligt reklam för serien. 
– Inte minst en tv-serie om myten, mannen, tjejtjusaren.

När du läser det här har jag ännu inte sett Åkerlunds version av Clark Olofssons liv. Vet därför inte om min tjejkompis Pia från Sopis passerar förbi som en av alla tjejer som med gott uppsåt och förälskat hjärta lät sig duperas av denne kallhamrade brottsling som nu av någon anledning återuppstått som hjälte i underhållningsmedierna.
– Jag är skeptiskt.
Kanske för att jag inte bara är en fluga på väggen. Gammal nog att minnas hur det var. Jag säger som Johan Croneman i dagens DN: Hade Clark Olofsson och hans kompanjon Gunnar Norgren dömts i dag hade ingen av dem suttit mindre än 20–25 år, de hade förmodligen bägge fått livstid för polismord. ”Clark hade inte haft en chans att rymma och jag har extremt svårt att tro att man skulle hjälteförklarat honom på samma sätt som på 70-talet. De uppblåsta lögnerna kring Clark Olofsson lever och frodas dock fortfarande. Och älskas av medierna. Bisarrt nog.”

En sak till. Kanske har jag alltför länge varit skeptisk till Clark Olofsson för att så många tyckte att han skulle han hade kunnat bli en bra journalist. När Pia och jag gick på Socialhögskolan i Örebro satt Clark, 24 år, i Kumlabunkern.
– Han var ordförande i fångarnas förtroenderåd och chefredaktör för fångarnas egen tidning Betong-Bladet.
Efter några nya skurkstreck och ett antal rymningsförsök gick han på Journalisthögskolan när jag börjat jobba som journalist och idag, år 2022, läser jag i tidningen att en kvinnlig kollega som gick i samma klass som ”popgangstern”, att han kunde ha blivit en bra journalist.
”Han behärskade berättarkonsten”.
Säger oroväckande mycket om dagens journalistik, eller hur?
– Karln ljög ju för fan hela sitt liv! Visst, det finns journalister som ljuger och duperar sin publik. Men det är inte journalistik.                             

PS: Vid närmare eftertanke var det faktiskt två av mina tjejkompisar från Socialhögskolan i Örebro som med sitt sociala patos och stora hjärta försökte hjälpa kriminella män att rymma från sina fängelsestraff. Den andra lyckades. Hon greps några veckor senare i Danmark och återbördades till make och barn, dock inte ångerfull eftersom allt redan då var samhällets fel.
Även hon var blondin. Dock inte äkta.

Måndag: Europa borde inte ha låtit Putin kidnappa Fredsdagen

Han: Det blev en antiklimax, men det märkligaste med all medial uppmärksamhet kring Putin och Segerdagen är att Europa låtit tsaren i Kreml kidnappa segern över nazismen.
– Men hallå, segern över nazismen är större än så!

Tyskland kapitulerade 7 maj år 1945  och andra världskriget var äntligen över. Det kan vi tacka Sovjetunionen (inklusive Ukraina!), USA, Storbritannien och motståndsrörelserna i alla Europas länder för. På grund av tidsskillnaden har fredsdagen firats både den 7 och 8 maj i större delen av Europa, medan det redan hade hunnit bli den 9 maj i Sovjetunionen när den tyska kapitulationen undertecknades.  
I USA firar man både ”Victory in Europe Day” (VE Day) den 8 maj och ”Victory over Japan Day” (V-J Day) den 14 augusti.

Men i år, när vi verkligen borde uppmärksamma vår solidaritet med ockuperade länder mot tyranneriet, uteblev manifestationerna.
– Istället har vi ägnat oss åt viskningslekar om vad Putin skulle hitta på.
Så även här på udden där vi har följt alla nyhetssändningar.
– Dumt.

Dessutom är det märkligt att inga nyhetsmedier tycks bry sig om att det finns mer att fira idag:
Europadagen.
Dagen instiftades år 1985 av Europeiska rådet till minne av Schuman-deklarationen från den 9 maj 1950.
– Deklarationen var startskottet för den europeiska integrationsprocess som syftade till att bringa ett slut på krigen i Europa och som senare ledde fram till bildandet av Europeiska unionen.
– En dubbel fredsdag värd att fira, alltså.
Då gör vi det. Skål!

Hon: firar att jag tog tag i rotsellerin som växte i samma lilla plastask och behövde säras på och få egna små krukor. Ett jäkla pilljobb, nästan värre än löken. Ca 40 stycken har fått egna hem, hoppas de överlevde separationen… min rygg gjorde det, nog…

För övrigt doftar det underbart i växthus 2, båda citronträden blommar. Också värt att fira! Och det börjar också synas små små citroner i mitten av blommorna på det stora trädet, så en och annan humla har gjort sitt jobb. Tack!

Söndag: lök, lök och lök … och ännu ett vårtecken som klär i vitt

Hon: Har börjat sätta ut löken, känns i ryggen, men det känns bra! Är jättetråkigt, men ska vi försöka vara så självförsörjande som möjligt så behövs mycket lök. Sådda från frön, sättlök är ju ingen sport. Kan man ju lika gärna köpa en stor färdig direkt. Skillnad med potatis som det blir flera av från en sättpotatis. Men sätta ner en lök som bara blir lite större känns ju meningslöst.

Tyckte jag höll på i timmar, och två tredjedelar av det nya löklandet är fyllt. Hur ska jag få plats med alla som är kvar att plantera… Får nog sätta ner rödlöken någon annanstans. Imorgon!

Han om ett annat vårtecken: Slånbärsblommorna är här och det är som det ska vara. Här på udden brukar vår stora slånbärsbuske (Prunus spinosa) blomma i början av maj. Innan löven har spruckit ut och de vita blommorna brukar då klä in hela busken över sjöboden.

Artnamnet spinosa kommer av latinets spina (torn) och betyder ”tornig”, vilket syftar på grenarnas vassa tornbeväpning.
– Jävulskt vassa, enligt min mening. När de faller till marken går taggarna igenom sulan i mina gröna Foppa-träskor i gummi och stannar där inne på ett lömskt vis
Släktnamnet Prunus kommer av prune som var ett grekiskt namn på plommonträd.
Det finns en poäng:
– Slån hör till rosväxterna och är därmed släkt även med plommon och körsbär.

Förr i tiden när människorna trodde på allt ansågs busken ha en magisk kraft för att avvärja angrepp från häxor. På valborgsmässoafton bröt man slånkvistar och hängde dem över dörrarna för att jaga bort dessa elaka tanter.
Å anda sidan: slånbärsgrenar användes som virke till käppar åt snälla tanter och farbröder så att de inte gick å stad och ramlade omkull.
– Till exempel efter att ha druckit hemmagjord slånbärsbrännvin (= slånbär + brännvin), min svärmor Anna-Britta Peterssons favorit vid sidan av G&T (= gin utan tonic och is).

Slånbärssnapsen tillreds dock först när det svartblå slånbäret, som även kallas stärkebär, blivit frostnupna sent i höst blir smaken sötare och mindre sträva.
Dessutom, eftersom det är middagstid på udden och jag redan intagit en (2) små glas ouzo till före maten, kan bäret serveras som dessert. I sin dagbok från sin resa genom Bohuslän år 1742 nämner Carl von Linnés lärjunge Pehr Kalm att Stärkebären, som på denne orten allestädes i stor ymnighet växte, sades vara allför sköna, när de stekas uti smör i en panna och man sedan strör lite socker på dem.
Nu vet du det också.