Författare: kerstinochpeppe

Onsdag: som i en film om det vita…

Hon: två timmars långpromenad i egna tankar. Dessutom utan att se eller möta en enda kotte på vägen, ganska häftigt faktiskt… och helt plötsligt kändes det som om jag hamnade i en scen från Hemsöborna.

Tänker nog på den när de går på isen och vinden tjuter och snön yr i vinden. Men som tur var så gick jag längs strandkanten och ramlade inte i någon vak. Men han började nog bli lite orolig därhemma, och efter någon dryg timme så ringde mobilen i fickan. Och jag var tillbaka i verkligheten 🙂

Han: Vackert. Och roligt att se vad hon gör efter vårt onödiga morgongräl (mitt fel även om hon har fel i sak). För egen del tvättade jag ur frysfacket som straff.
Det luktade vitlök och räkor av allt.

Nu vänder vi blad. Ser mig omkring på udden. Snön ligger vit. Det är kallt och den vita snön gör att allt blir mycket ljusare. Läser sedan kultursidorna och inser att jag naturligtvis menar att snön ligger ljus i alla regnbågens färger och vid närmare eftertanke absolut inte är vit.
Ty ord är viktiga.

Läser i en kulturartikel i Dagens Nyheter att ”identitetspolitiska debatter” skakar flera konsthögskolor i Norden. Det handlar om färg.
På Konstfack i Stockholm är det namnet på skolans utställningslokal som skapar turbulens. Konstnärskollektivet Brown Island uppfattar namnet ”Vita havet” som förtryckande och rasistiskt och kräver att det ändras och skrivs ut ur historien.
– Sedan något år utreder skolan och tillika myndigheten frågan, berättar konstprofessorn Sara Kristoffersson som dock ställer sig oförstående till detta krav från massorna tolkade av representanter för eliten på skolan.  

Namnet på den stora utställningslokalen tillkom i början av 1950-talet när salen målades vit för att skapa en ljus miljö för den tidens konstskapande begåvningar.
Jo, det fanns en politisk udd: ”Spontant kallades lokalen för Vita havet, inte minst som en republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet med samma namn.”

70 år senare läser medlemmarna i konstnärskollektivet Brown Island in nåt annat i namnet.
Och?
– Stackars omnipotenta barn som inte inser att det fanns en tid innan de fanns.
Tänker jag, som aldrig fick iväg min ansökan till Konstfack eftersom livet liksom skapade små konstverk i form av barn som krävde omtanke och mat på bordet.  
För dagens konststuderande går solen upp för att de vill leka.
– Om jag är avundsjuk?
Självklart!
Om jag blir förtvivlad över deras perspektivlöshet?
– Ja, jag blir förtvivlad över alla dessa pseudodebatter som skymmer sikten för viktiga debatter.Men, eftersom klockan är mycket, jag är glad att vi köpte en liméfärgad SMEG.
– Tänk om jag här hade tvingats medge att jag i detta nu tänker hämta mer is till kvällens andra Horses Neck ur en frys som kan misstänkas återspegla den rasistiska vitvarubranschen.

Ord är vad vi gör de till. I en annan tidning läser jag att en företrädare för ryska Pussy Riot (ett välkänt ryskt konstnärskollektiv som diskriminerar män och representanter för alla andra kön – åtminstone i namnet) åtalats för ”brott mot sanitära och epidemiologiska regler”.
– Låter suspekt, eller hur?
Vad hon har gjort?
Maria Aljochina har deltagit i en demonstration till stöd för oppositionsledaren Aleksej Navalnyj.
Kanske glömde hon att tvätta händerna efter att Putins polis gripit henne.

Makthavare gömmer sig bakom ord. I vår kommun har polisen kritiserats för att vara för osynlig när drägget drar omkring på gator och torg och skrämmer hederliga medborgare.Men massorna kan vara lugna.
”I lokalområde Nybro där Torsås ingår, jobbar vi bland annat med att tydligare visa vad vi arbetar med”.
Så skriver polisledningen i lokaltidningen.
Visst är det bra formulerat?
– Klart vi känner oss lugnare.Tänk om polisledningen sagt att de gått upp i stabsläge, beredskapsläge eller nåt annat nysvensk begrepp som vi medborgare inte begriper vad det betyder.

Konstaterar en färglös gubbe på en udde som nyss fick i uppdrag att titta till kvällens middag – en vackert gyllenbrun kyckling på en bädd av röda och gula rotfrukter och beströdd av vit fetaost.
– Jag menar fetaost.
Men förstå mig rätt, det är inte så att jag pekar finger åt eventuell feta läsare – jag menar er alternativsmala..Jag menar bara att
Är du klar, frågor hon och det är jag nog.

Tisdag: i Tildas fotspår, eller inte. Det är frågan…

Hon: vi har pratat om att skaffa höns sedan jag flyttade ner för snart ett år sedan, men olika ”problem” med det har liksom dykt upp var gång det kommit på tal. Det första var att jag hörde att de lockar till sig råttor, och eftersom det helt plötsligt hade dykt upp två sådana i vår fågelmatare och även hos grannarna, så började vi tveka. Råttproblemen försvann, nu har vi inte sett skymten av någon på jättelänge. Det är för övrigt inga Stockholms-råttor vi talar om, de här är mindre och nästan söta.

Så ämnet kom alltså upp på tapeten igen… börjar ju dessutom bli väldigt trendigt och man ser ideligen artiklar om hur mysiga de är att ha i trädgården. Men nu blev vi varnade för Duvhöken, den hade tagit Tomat-Hasses höns. Och tänk om de då lockar hit även havsörnen, och kanske blir det farligt även för katterna. Huh, det tål att tänka på…

Och sedan är det ju förstås det här med att skaffa hönsvakt om vi vill resa bort. Vi har kattvakter, men att be dem mata höns dessutom, nja… tveksamt.

Men fatta vilken snygg accessoar en höna kan vara, ha ha, i alla fall om man ser ut som Tilda Swinton! Verkar dessutom vara hennes egen höna, reportaget är plåtat på hennes familjegård i Skottland. Men vinterbada verkar hon inte göra i alla fall… pust!

Han: Du förstår varför jag älskar den kvinnan, eller hur. Att gå till sängs med diamanter i öronen kan jag förstå. som accessoar menar jag. Men en höna? Dessutom har vi redan en hankatt som heter Ludde och som gärna vill ligga i mattes famn på morgnarna.
Å andra sidan har jag länge hävdat att borde skaffa höns.
Inte som accessoar utan som trevliga familjemedlemmar, dessutom producenter av frukostägg. Höns är sociala djur, vi hade hönor på villatomten i Bromsten en gång i tiden. Där delade vi på omvårdnaden med våra grannar.
Det gick bra. De enda som hotade hönorna var hönorna själva.
Värre mobbare har jag alldrig sett.

Vägen till en kvinnas inre går via hennes accesoarer, så jag ska läsa på om Tilda Swinton. Tills vidare får vi ställa in oss på att köpa fågelfän i butik.
Och därmed är vi framme vid mitt bidrag till dagens blogg: Årets stora snackis vid sidan av coronan, Trump, kriget i Etiopien, Liberalernas kris i ett samhälle där alla är liberaler och Miljöpartiets nya språkrör; barnen i Syrien, Kalmar FF:s återkomst och Tilda Swintons höna:

Som vi har väntat. Äntligen har alla seriösa svenska medier avslöjat vad jag redan avslöjade för flera veckor sedan.
– Ica-Stig kommer att bytas ut mot en Ica-Stig, en ny svensk medelålders vit man.

Allt annat skulle vara en katastrof. Inte för Icas miljardförsäljning som bygger på alla dessa olikfärgade kunder, men för Sveriges längsta reklamsåpa.
Den som vet det minsta om hur man bygger upp dramaturgin i en sån såpa vet att det behövs en driftkukku.
Och det finns regler för hur en sån får se ut:
– I Sverige måste han vara vit, chef och överhet och trots att allt fler vita kvinnor blir chefer så är de orörbara.
Varför? Därför att de enda som kan mobbas, hånas och förlöjligas i svensk film, reklamfilm inkluderad, är vita medelålders män.

Det lärde oss redan Astrid Lindgren. Ica-Stig är bara en i raden av töntiga vita män på film. Svarta får skoja om svarta, japaner om japaner, minoriteter om minoriteter.
Alla kan man skratta med, alla kan vinna skrattarna på sin sida genom att vara självironisk. Självgoda Vita medelålders män är de enda man får skratta åt.
– Alltså fick det bli en Björn Kjellman. Lagom töntig, lagom tunnhårig.
Han kommer att göra det bra.

• 

Eftersom Icas reklammakare på Kings reklambyrå är trendkänsliga, de bor i Stockholms innerstad, så fattar de att många Ica-kunder hade hoppats att Stig skulle följa med tiden. Att han skulle följas av en hon, varför inte en Nour, Shima eller Samira.
Kvinnan i mitt lev är bara en av dem.
Alla inser att om Ica-reklamen skulle spegla kundkretsen så borde det åtminstone finnas någon i gänget som inte tillhör det svenska han-folket, den vita ursprungsbefolkningen på vita duken.
Jo, vi har Jerry.
Men så har han haft svårt att hantera kändisskapet.

Det fick bli Susanne Reuter. Som side-kick  kommer hon som alltid att vara syrlig och elak och mobba sin stackars bror. Som hon hånat Svensson och alla andra fåniga mansroller hon spelat mot de senaste 30 åren och som alla producenter, manusförfattare och regissörer mobbat och hånat av samma skäl.
– Den vita medelålders mannen är lovligt byte.
Kul?
Inte särskilt.
Men småskratta kommer även jag göra. Jag har bra smak bara när det gäller kvinnor.
Och Ica-reklamen blir säkert en vinnare i ett decennium till.
Kanske.

Måndag: Rödhaken och bofinken större bubblare än koltrasten

(Uppdaterad 15:07)

Han: Idag blir en vacker dag, det visste katterna och jag redan innan solen bestämt sig för att vakna. Men kallast hittills i vinter, -15 grader.

Och visst blev det en vacker dag! Frågan är dock hur hennes växter klarat sig Och hur mår småfåglarna?
Talgoxen ohotad etta och koltrasten årets bubblare. Udden må vara ovanlig på många sätt. Men när det gäller vinterfåglar håller vi oss nära den nationella trenden.
När helgens fågelräkning summeras verkar det var många som räknar, färre som räknas. Det finns en vinnare – vår vanligaste småfågel så här års är talgoxen.
Och som finns det en bubblare. Denna gång är det koltrasten som registrerats i betydligt högre antal än förra året. Enligt media verkar det ha funnits nästan tre gånger så många koltrastar i landet denna vinter jämfört med den förra. 

Anledningen till att koltrasten är så talrik är troligen vinterns mycket milda inledning, något som säkert lockade många koltrastar att stanna kvar i stället för att flytta mot västra Europa. Koltrasten är också en art som, under de 16 år denna räkning pågått, har utökat sitt vinterområde norrut, framför allt längs Norrlandskusten.

Här ute hos är koltrasten kanske inte en bubblare. Vi har haft besök under hösten, men under helgen såg vi bara 1. Vår bubblare är nog bofinken ett par) och rödhaken (2). De ska inte heller vara här. Ovanligt många sidensvansar stannar till på udden jämfört med räkningen förra året.

Tyvärr finns det en underliggande trend:
– Färre arter och färre exemplar.
Störst är nedgången på pilfinken här på udden.
Änderna brydde vi oss inte att ta med i statistiken (69), inte heller den stora havsörnen på Fimpan. Inte heller svanparet, som tycks ha förlorat en unge i kylan (spaning pågår).
– Det är med fåglar som med människor. Det är bara vissa som räknar.

Hon: nu glömde du Staren. Den ska inte heller vara här, och var inte med i räkningen förra året. En bubblare till alltså. Och så har vi ju vår häger. Den ser också lite frusen ut nu. Och långsam, satt kvar länge på sin sten innan den flög när jag gick ut tidigare idag.

Jodå, citronträdet har klarat natten. Var 1 plusgrad i växthuset vid 8.00 när jag vaknade, och flög ut med hjärtat i halsgropen… jag hade inte satt värmefläkten på max eftersom det bara skulle bli typ -4 under natten. Jo, tjena…

Mer biologisk odjursbekämpning kom med postbud hela vägen ut till udden idag. Så nu ska sorgemyggorna också få på moppo. Beställde för lite bara, dumt! Men de fastnar i alla klisterlappar jag satt mellan plantorna så det får räcka. Såg för övrigt en levande skinnbagge idag. Hurra, då jobbar de på med Tripsen.

Och eftersom det så sällan är vinter härnere så tänker jag lägga upp ännu fler bilder på den vackra vintermorgonen… 😉

Söndag: vilodag i grönt och vitt – om vi äldre får tycka själva

(uppdaterad 17:02)

Hon: japp, första tomaten är här! Såååå kul! Den är pytte alltså, och kommer inte bli så stor överhuvudtaget, men ändå. 31:a januari!

Det är en Red Robin, en slags dvärgtomat. Ska bara bli 25 cm hög och väldigt kompakt. Mina är lite högre på grund av för lite ljus, trots extra växtbelysning. Men de är ändå hyggligt kraftiga och kompakta. Klart hanterbara att ha inne. De som ska ut i växthuset och på friland har jag inte börjat sätta än.

Ute går det i vitt idag. Dimma ligger över havet som nästan har börjat frysa till is även här ute hos oss på udden. Men en vindpust och den spricker upp igen. För öppet och blåsigt, fast håller kylan i sig så kanske vi kan ta en promenad ut till Fimpan nästa helg. Vore ju himla kul, var säkert sådär 40 år sedan det gick senast skulle jag tro. Men jag minns en vinter när de till och med körde bil över till Öland, och jag åkte skridsko på en fin blankis utanför Fimpan. Men det måste vara typ 50 år sedan… huh!

Och så lämnar jag över ordet till honom, med ett klipp ur dagens DN…

Han: Ynglingen som skriver i DN har fått ihop en sifferspäckad artikel. Dock är det symtomatiskt att när Dagens Nyheter ska tycka om hur äldre behandlas i Sverige så låter man en medelålders reporter göra det.
Med gott uppsåt förstås, men tramsigt:
– Vi ickegamla tycker att äldre är gulliga, men vi tror inte att de kan lära oss något. Vi gillar dem ungefär som vi gillar katter på internet, skriver Andrev Walden, född 1976.

Dagens stora kulturartikel i Sveriges största morgontidning går därmed blir därmed intressant i första hand som en illustration på det problem redaktören ville bedra till att belysa.

Surgubben på udden vill än en gång hänvisa till den forskning som finns om hur vi gamla har det i Sverige – när vi får tycka själva.

Hon: sms från Ancy (vän och granne): ”kolla in månen! Galet 😀”. Och ja, aldrig sett en så orange fin och stor måne. Men varför går det inte få till på bild…

Lördag: vass och giftig som en huggorm – nu är hon död i corona

Han: Somliga dar känns coronan långt borta, andra slår den till i hjärteroten. Härom dagen dog journalisten och författaren Anette Kullenberg på ett sjukhus i Portugal.
– Nu finns det en tom yta efter Annette. För mera vildhet och större olydnad, säger Staffan Heimerson, som en gång anställde henne på Aftonbladet. ”Hon är den bästa reporter jag har arbetat med i hela min 70-åriga karriär – punkt. Hon lyckades alltid höja temperaturen på vilken idé det än var. Hon var snabb, hon skrev väl, hon var alltid oväntad.” 

– En mycket tråkig dag, säger Staffan när han ringer från Frankrike. Han har just gjort ovanstående uttalande till tidningen. ”Hon var fenomenalt olydig”, upprepar han.
Vilket är det bästa betyg man kan ge en reporter. Lojalitet är vanligtvis ett honnörsord. Men journalister ska vara illojala. Illojala mot allt och alla, utom läsarna.
– Inte minst kräver jobbet att man är illojal mot sina egna, ofta förutfattade meningar.

Tyvärr slutade Anette Kullenbergs framgångsrika karriär på Aftonbladet med en krasch.Sista dagen på jobbet skriver Annette en kolumn med rubrike”Madeleine! Det är dags att sluta supa!”
Texten är en av de mest omtalade texter som aldrig publicerats.
Åtminstone inte med den rubriken. Inte ens i yttrandefrihetskämpen Hiertas Aftonbladet får man skriva så om en prinsessa.
Den ansvarige utgivaren stryker några väl valda ord och ändrar rubriken.
Dock utan att meddela Annette Kullenberg, känd för sin svala framtoning men explosiva temperament.

Hur matchen slutar? Svar: det blev ingen match, det blir ett inbördeskrig! Konflikten går till domstol och Aftonbladets läsare blir av med en av sina mest omtyckta skribenter.
Kullenberg säger upp sig och skriver en stridsskrift. Boken var elak, insinuant.
Någon kallar den ”en vendetta med trycksvärta i stället för blod”.

I bokan Censurerad kan man läsa Kullenbergs sista kolumn i original. Den är bra. Stark. Omtänksam. Kullenberg oroar sig för ”partyprinsessans” festande kring Stureplan. ”I dagsläget önskar jag att det fanns en enda människa i Madeleines närhet som brydde sig om henne.”
Det här var i början av 00-talet alla vi som då hängde kring Stureplan visste att Kullenberg inte överdrivit, snarare tvärtom.

Å andra sidan var hon inte den första reporter som fått sin text granskad och petad i. Min grundinställning är att ord är råvaror och det är redaktören, inte skribenten, som är kökschefen. Som ansvarig utgivare ska man ta ansvar för alla ord i tidningen.

Visst har det klippts och klistrats i Annette Kullenbergs kolumn. Rubriken har ändrats från Madeleine! Det är dags att sluta supa! till den mer finstämda ”Madeleine! Det är dags att sluta festa!”.
Meningen ”Men jag vill ändå påpeka att det för mig är tydligt att prinsessan Madeleine har alkoholproblem” har strukits.
Kullenbergs poäng är att medierna, inklusive Aftonbladet, förfasar sig över unga flickors dryckesvanor kring Stureplan, men blundar för prinsessans drickande. Detta trots att Madeleine är en förebild ”alla dessa unga tjejer som vill bli som Madde. Klä sig som hon. Dricka som hon”… förlåt det sista låter lite för tjatigt tycks Aftonbladets ansvarige utgivare ha tänkt. ”… unga tjejer som vill bli som Madde. Klä sig som hon. Uppträda som hon”, lät uppenbarligen mer ståndsmässigt.

Det är uppenbart att Kullenberg identifierar sig med Madeleines föräldrar: ”Kungaparet är i samma situation som tiotusentals andra föräldrar: Vad ska man göra med en ung tjej som festar varenda vecka? Det är vad det handlar om.”
Den ansvarige utgivaren tyckte att det var illa nog att undra ”vad man ska göra med en ung tjej som festar ofta”.

Om jag varit ansvarig utgivare hade jag inte gjort de strykningarna. Framför allt skulle jag ha diskuterat dem med skribenten innan kolumnen publicerades.
Så jag fattar att Anette Kullenberg blev förbannad.
Å andra sidan: strykningarna i hennes text förtog inte budskapet.
Det tyckte Kullenberg. ”Den skam jag kände är svår att beskriva. När jag ser den censurerade texten igen börjar jag rodna.”
Hennes advokat Percy Bratt går ännu längre: På grund av kränkningen har Kullenberg inte längre föråga att frambringa idéer … Hon har till följd av det inträffade tappat sin tidigare skaparlust och sitt patos.

Kriget blev kort men blodigt. Kullenberg sa upp sig och fick avgångsvederlag. Sånt händer i medievärlden. Men Sveriges vassaste skribent nöjde sig nämligen inte med det. I sin bok vidgar hon kriget mot ett antal kollegor som hon anser inte varit lojala med henne. Rubrikerna antyder stora svek och stor dumhet hos ett antal av oss, som inte förstått storheten i Kullenbergs kamp mot censuren:

”När Anders Gerdin förvandlade sig till Karl XIV Johan”
”Lena Mellin tar upp jakten på sin forna kollega”
”Säg hur har du det med sanningen idag, Jan Guillou?”
”… och kulturchefen Håkan Jaensson humlade och mumlade”

Och så rubriken som platsar i min framtida nekrolog: ”En rund liten nallebjörn vid namn Peppe Engberg får en idé.”
Av texten framgår att jag inte bara till formen är lik Nalle Puh: ”Mysiga är de, men hjärnan är inte så stor …”.
Mitt svek? Jag hade tipsat läsarna om var på nätet man kunde hitta Kullenbergs censurerade krönika – trots att Aftonbladet delitat den och Annette inte ville att omvärlden skulle läsa den. ”Frågan är hur Peppe tänkte. Men ska man fråga björnar hur de tänker? … Nallebjörnar är så där.”

Till skillnad från domarna över de andra kollegorna är Kullenberg trots allt överseende: ”Men det är inget att säga om. Skulle jag plötsligt börja kräva av människor, även om de har ett viktigt jobb – journalist är viktigt – skulle jag plötsligt börja kräva att de ska tänka efter? Säg det till den som just stoppat fingrarna i den honungsburk som nätet är. Der Mensch ist was er isst – Människan är det hon äter, som Feuerbach sa. Tysk filosof 1802–1872.”

Alltså, medskyldig. Dömd om inte till stening så till att bli hånad. Vari mitt brott bestod förstår jag fortfarande inte.
– Möjligen handlade det om att den obrottsliga illojalitet som yrket kräver inte gällde när hon själv utsatt för mediedrevet.
Även om jag fortfarande inte fattade vad som drev det kullenbergska kriget, envisades jag i min kärlek. I min recension av Censurerad skriver jag: ”Snäll är du inte din jäkla huggorm. Men, Annette, jag älskar dig ändå. Du visar att en självbiografi är det absolut bästa sättet att berätta sanningen om andra människor. Särskilt om oss andra som glömmer det vi skriver lika fort som guldfisken glömmer sitt förra varv i glasburken”

Jag vet att hon uppskattade det där med huggorm. En tid senare äter K och jag middag med Anette Kullenberg på Sturehofs uteservering. Vi hade träffas i något av Ulf Elfvings trivsamma pratprogram under 2000-talet och vi fortsätter samtalet under mycket trevliga former.
Anette säger inte ett ont ord om Nalle Puh, men är fortfarande giftig mot andra kollegor.
Hon ringer några gånger, men det är sista gången vi ses. Tråkigt nog skrev Anette Kullenberg aldrig mer någon kolumn i Aftonbladet.
Och nu är du död, älskade huggorm. Det känns väldigt illojalt.

PS: ”En örn flyger ibland lågt som en höna, men en höna kan aldrig flyga högst som en örn”. Lenin använde den metaforen när han recensera en bok av sin kompis och kamrat Rosa Luxemburg. Det var ett försök att säga att hon var bättre än boken och Anette Kullenbergs journalistiska insatser flög betydligt högre än hennes självömkande bok. Även om övergången känns skruvad så är den inte illa ment. I eftermiddag följde jag en livs levande havsörn med kameran när den flög lågt som en höna ute på Fimpan.

Hon: snart får du nog till det, med nya kameran menar jag ;).

Avrundar dagen med en bild från eftermiddagen som var strålande blå, men också sorgsen. Inte bara Anette har gått bort utan också en av våra fyrfota vänner här på udden. Kommer sakna dig i sommar fina Fanny.

Fredag: Undrar vilket spår vi ska följa idag?

(Uppdaterad 19.38, 10:08)

Han: Det tassar omkring både varg och lodjur i vår landsända. Förhoppningsvis inte i vår absoluta närhet hoppas vi. Däremot räv och kaninspår i snön.
Men husse och matte håller blicken högre. Idag ska vi räkna fåglar. I helgen pågår nämligen ”Vinterfåglar Inpå Knuten” över hela landet. Det blir andra säsongen för oss. Förra årets rapport från udden såg ut så här:

En perfekt hjärngymnastik i coronatider. Det här behöver du veta för att vara med: Räkningen pågår från fredag morgon till måndag kväll (29/1—1/2). Man kan skicka in rapporten ända till den 7/2, hit.
– Skriv upp det högsta sammanlagda antalet individer av en art som du ser vid ett och samma tillfälle. Du rapporterar endast de fåglar som äter vid din fågelmatning. Ser du t ex först 5 talgoxar, sedan 8 och därefter 6, så är det 8 som rapporteras.
Du ska INTE ADDERA ihop alla fåglar du ser.

Om du är ny inför Vinterfåglar, börja med att registrera dig här!

Hon: 67 pilfinkar… där undrar jag om han följde reglerna i VERSALER ovan…

Kall morgon, ont om fåglar att räkna. Maten i deras mat-träd var djupfryst. Lägger ut lite nya frön på marken. Bestämmer mig för att baka bröd. Fastnar för ett recept på rågkusar. Smakade av nyss, goda trots att hålet i mitten krympte ihop till nada…

Googlade runt efter inspiration för middagsmat, utifrån vad som finns i ”ladorna”. Fastnade för Pizza Bianco med löjrom, ja hittade äntligen löjrom när vi var på Blomlöfs och handlade torsk häromdagen. Till nyår hittade jag ingen, men bättre sent än aldrig.

Kom på att de ju vore kul om Ancy och Håkan kom på fredags-drink, eftersom de inte heller fick någon löjrom på nyår. Tanken var bubbel och Pizza vid femsnåret någonstans ute i lä med en liten brasa som värmekälla. Dessvärre fanns det ingen lä någonstans så vi omlokaliserade drinken till växthus 1. Typ som ute, men utan vind. Himla trevligt blev det, och på alla bilderna lyckades någon blunda…

Torsdag: Från ungkarlsliv till tvåsamhet

(Uppdaterad 19:58, 19.20, 17:30, 16:50)

• 

• 

Han: Den ensamma ejdern, den luggslitna skarven som satt på sin sten och tittade ut mot revet där de andra skarvarna höll till.
Kråkan som bor i tallen och som blev änkling året innan.
En och annan ensam hackspett i Ismans tallar.
I mina dagboksanteckningar för ett år sedan fäste jag vid att udden verkade befolkad av enslingar. Alla strök omkring här på udden och gjorde föga för att störa varandra med synpunkter om hur ditten och datten borde vara.
– Det var som alla förstår innan hon flyttade ner till katterna och mig.

Förmodligen finns de kvar här, men när jag bläddrar bland de senaste månadernas bilder ser jag en massa par eller hela flockar av fåglar – sidensvansar, svanar, änder. Om jag låg på en terapisoffan skulle min psykolog förmodligen ha något förnumstligt att säga om den saken.
– Om jag gick hos en psykolog vill säga.

Till och med bofinken dyker upp med en väninna. Detsamma gäller rödhaken, som länge spatserade omkring ensam nedanför fågelbordet. Och så har vi herr och fru Storskrake som fiskar en bit ut i sundet. Heter på latin, Mergus merganser – vilket betyder, dykare och dykgås. Och det gör de. Hela dagarna. Storskraken är långhalsad, men drar in halsen när den simmar. Den känns igen på sin röda långa näbb med en liten krok längst ut.

Påminner om lom och dopping. men har en nacktofs och påminner mig om hipsterpojkarna på Södermalm. ”Nacktofsen slätt rundad (‘välkammad med fett’)”, läser jag Bonniers Fågelguiden, andra upplagan. I övrigt slås man av att de är olika. Honan har ett mörkt rödbrunt huvud och nacktofsen är ”rufsigare än hos hannen”, som är mestadels vit med grönglänsande svart huvud/halsöverdel.

Deras rörelseschema skiljer sig också åt, liksom lätet. Och sättet att äta.
– Simmar omkring i samma vatten gör de, men om man inte såg dem tillsammans skulle man tro att de tillhörda helt olika arter.
Storskraken och hans fru, alltså.
Tänker jag.
Och förmodligen skulle psykdoktorn undra varför jag tänker så.
Om jag gick hos en hjärnskrynklare, vill säga.

Hon: ha ha, där fick du till det! Och olika är vi förvisso, du ”diktar” länge, för mig tar det max fem minuter. Med andra ord har jag hunnit massor medan du höll på.

Promenad i vinterlandskap, fyllt 12 krukor med jord inne i Chateau Margaretas växthus som jag burit in hit för att värmas upp inför morgondagens omplanteringar.

Bakat ett formbröd, som du gillar, som nu står i ugnen. Förberett middagen. Gulbetorna kokar för fullt, den stuvade spenaten är klar. Bara att steka isterbanden och värma på moset så är middagen klar. Drinken serverade jag strax före fem idag 😉

19.20. Lämnar dumburken och tittar ut, och vilken tur jag gjorde det… Sååå vacker kväll, en massa snö och så fullmåne på det som lyser upp hela landskapet. Magiskt!

Han: Minnesvärt en vanlig torsdagskväll på udden. Kort promenad med kvinna och katter i månljus. Undrar vad den urbana medelklassen gör en sån här kväll?

Onsdag: kall och inspirationslös – men nya husdjur

(Uppdaterad 20:33, 17:40, 12:13)

Hon: somnade för sent och vaknade för tidigt, så trött och ingen inspiration för något. Kan bero på att jag tänkt städa, och då måste man ju verkligen vara pigg och på gott humör för att känna sig taggad. Bestämmer mig för en promenad, hinner inte rundan runt förrän han ringer och inte heller får nåt gjort… ”ska vi åka och handla?”.

Japp, det gör vi! Det blir framförallt en tur till Attanäs gårdsbutik, favoritaffären. Köper i princip allt kött där. Går inte att göra köttfärssås på någon annan färs när man smakat deras t.e.x. Mums! Och nu gör de dessutom egen korv, Chorizo och vanlig tjock lunchkorv. Och idag fanns det dessutom isterband. De var små, ganska smala, och såg ursmarriga ut. Han gillar inte isterband, men efter att testat dessa kanske han blir omvänd…

Han: Sant, vissa dar känner man inte för att gräva en grop för att sedan fylla den igen.  Även jag avstår från min rätt till arbete idag, men jag börjar förstå mig på min nya kamera, särskilt objektivet.
Här en bild på Garpen, fyren som ligger 3,5 km ut i sundet:

Fyrar är mytiska, eller hur? Hon älskar dem eftersom hennes mamma och halva hennes släkt har varit fyrmästare i vattnen här omkring.
Garpen är vacker när solen skiner på den. Men fyren har en dramatisk historia.  Jag har berättat om både skeppsbrott, julen när alla Margareta och alla andra barn i trakten fick bananer till jul.
– Och om hur Garpen blev världsberömd i hela Sveriges medievärl när Ernst Krischkål (jag lär mig aldrig att stava hans namn) intog ön en sommar när han fortfarande var viral (jag skrev viril, men datorn är också människa och hänger dessutom med i den digitala utvecklingen) och inte bara barfota och renoverade i pigkammare.

Men det finns otäckare historier. Den värsta utspelade sig den 26 juli 1925 när tio ungdomar drunknade i havet mellan Garpens Fyr och hamnen i Dalskär: På Garpen står mor Alma och ser det ofattbara inträffa mitt framför sina ögon, skriver en för mig okänd bloggare. Utan att hon kan göra någonting för rädda sina egna tre barn och de andra sju barnen. Båda de båtar som finns på Garpen är ute. På stranden vid Dalskär står tusentals glada festdeltagare och bevittnar förstummade denna fruktansvärda katastrof hända utan att de heller i tid kan göra någonting för att rädda deras liv. För tio barn och ungdomar, som var i början av sina liv, har den ljusa dagen slutat i det svartaste mörker.

Ingen rolig historia, å andra sidan är Lars Norén död.

Hon: men bland chilin är det liv, Aji Cristal Blanco har fått knoppar, redan, hurra!! Och Orius Skinnbaggarna kom med posten idag. Utplanterade för att ta hand om Tripsen som suger ut näringen ur blad och knoppar. Man ser lite skador på bladen uppe i bild. Skalet som ligger till höger om knoppen kom tillsammans med odjuren, den gömmer sig däri, om jag fattade rätt.

Tisdag: det var en Gucci – men inte Karl XII

(Uppdaterad 17:39)

Hon: tog mig äntligen i kragen och googlade upp vem som designat Melanias klänning, den hon hade på sig när hon lämnade Vita Huset och Washington (hon kunde ju ha dumpat mannen till höger i bild på vägen också kan man tycka…) för Florida.

Såååå snygg tycker jag. En Gucci var det. Kanske inte passar varken min plånbok ($3700) eller som outfit här på Udden, men det vore ju en dröm att ha den hängande i garderoben. Bara kunna titta på den ibland…

Han: Intressant, idag flyger vi högt över udden om än med olika twist på historiska perspektiv. Kanske är hennes text ett slags svar på min.
– Jag menar, hon tillhör inte hattgenerationen.

Så här börjar den: Staffan Heimerson och jag har båda överlevt övergångsåldern i hygglig kondition och inträtt i livets trevliga morfars- och farfarsfas, där vi skördar det vi sått. När ett av Staffans barnbarn får en lillebror diskuterar de vad nyförvärvet ska heta.
– Vad tycker du att han ska heta?
Storebror tänker en stund och sedan säger han att alla namn är okej, bara det inte blir Albert.
– Varför inte Albert, det är väl fint namn?
Storebror:
– Men tänk efter morfar, om bäbisen ska heta Albert kommer ju alla att tänka på Albert Hitler när de träffar honom.

Att komma ihåg historien rätt är inte lätt. Staffan Heimerssons historiekunnande är väl omvittnat. Det kunde vi bland höra i SvT:s populärvetenskapliga program Muren.I P1 hörde jag honom i veckan berätta om hur kvinnorättskämpen och E:s första talman Simone Veil överlevde förintelsen.
I Aftonbladet läste jag samtidigt Staffans hyllning till kapten Haddock och hur Tintins svärande och koleriske sidekick räddade serien från menlöshetens långsamma död. Många är vi som vid unga år lärde oss att svära utan att bland in jävulen och förolämpa med finess.
Allt från klassiker som ”anfäkta och anamma”, ”bomber och granater”, ”krabbsaltade tångräkor” och 2malliga mollusker2. Enligt sakkunskapen vräker kapten Haddock ur sig minst 240 kraftuttryck om människor som snyltar på hans syre – typ alabasterskalle, deghögar, enögda kannibaler, kräkvinspimplare, rullsvansapa, skabbhals och apsvansade analfabeter.

Alla som haft möjlighet att sitta till bords med Sveriges ende världsreporter vet att han är full av historier och morfar Staffan skrattade gott åt sin åttaåring som inte riktigt visste vad Hitler hette i förnamn. En som inte skrattar åt brist på historisk bildning är Ulf Wickbom.
I sin krönika i Barometern, alltid läsvärd, rasar han mot den brist på allmänbildning som han upplever i SVT:s På Spåre
Eftersom Ulf är fin människan lånar han inga kraftuutryck av kapten Haddock. Han ställer bara frågan till oss läsare: ”Ska man uppröras över att SVT visar vuxna som placerar en kung i fel sekel?”
”Karl XII var vid liv 1818 – hundra år efter sin död! Ett sekel efter dödsskottet i Norge blir han kung igen! Det trodde i varje fall två tävlande i det allmänbildande frågeprogrammet”, raljerar Wickbom.
Ja vad tycker du så här en tisdagkväll?

Frågan lydde: Vad hette Jean Baptiste Bernadotte som svensk kung? Det hade eleverna i programmet ”Vi i femman” säkert klarat, menar Wickbom. ”De överlevande från den förkättrade pluggskolan fann säkert frågan löjeväckande enkel. Men ett av paren i ”På spåret” resonerade länge och väl om kom fram till svaret: Karl XII.”
Upprörande och ”den fryntlige domaren Fredrik Lindström drog inte ens på munnen”.

”Om man har minsta hum om Narva, Poltava och Fredrikshald skulle svaret Karl XII inte ens kunnat bli en vild gissning”, menar krönikören och Staffan Heimerson skulle säkert hålla med.
Även undertecknad, betänk betänk att det skulle betyda att vår stillsamme kung Karl XVI Gustav skulle vara i rakt nedstigande led släkt med Krigarkungen.  

Ska man uppröras över att SVT visar upp vuxna som placerar en kung i fel sekel? De var kanske nervösa, eller missuppfattade frågan.
– Nej, deras okunskap är av ett slag som lite för ofta dyker upp i ”På spåret”, enligt Ulf Wickbom. Han har börjat tvivla på om tävlingsledningen bryr sig om att testa kandidaternas kunskaper , åtminstone i historia. ”De kunde otroligt mycket annat, när ämnena var film och musik. 70-talsrockgrupper från Nya Zeeland har fastnat bättre än den svenska kungalängden. I de kommersiella radiokanalernas frågesport finns samma imponerande encyklopediska vetande om trummisen i det japanska punkbandet Det&Det, som hade en kort glansperiod på 1980-talet. Svenska cineaster behöver sällan söka på nätet. De kan allt i sitt ämne.”

Med tanke på att vi två på udden som mest nått 14-15 poäng i På Spåret (trots en massa år i pluggskolan) stöder jag Ulfs världsbild, om än lite på håll.
Hans slutsats är dock 100 procent värd att fundera över: ”Jag tror, att ett visst mått av allmänbildning är till nytta för att inte bli lurad av dagens fake news och konspirationsteorier. Om man tror att Karl XII blev kung hundra år efter sin död har man få motargument när stollarna drar på med sin egen historieskrivning. Förintelseförnekare och Trump-svansen har stora tomma hål i skallen där vem som helst kan fylla på med vad som helst. Den som länge inte trott på något, blir till slut benägen att tro vad som helst. Vi ser det hända i USA.
Därför blev jag ganska beklämd av Karl XII-svaret och lika beklämd att det fick passera utan minsta tillrättaläggande av programledarna. Okunniga människor är farliga för sig själva och för andra.”

Nu ska jag laga middag. Färsk torsk från Brömsebro med pepparrot (Morberg) och mos på potatis från Ola i Bröms och palsternackor från Tempo i Gökalund. Sen ska vi prata om vad vi egentligen tycker om vad vi skrivit idag.

Måndag: Efter vår kommer vinter

(Uppdaterad 17:35, 11:25, 11:07)

Han: Om man känner arbetslust ska sätta sig ner och vänta. Har man tur går lusten över.
Jag har pratat om det en tid, men igår kände jag på allvar suget att börja måla igen.
– Kanske havet och himlen.
Kanske var det vårkänslor.
Som tur var gick det över.

Idag är det vinter. Vitt och vackert. Tänk om jag börjat måla grått och ockra igår!
Slutsats: Det finns inget så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt och med fel tajming.
Jag har en viss erfaren av den saken. Här ett aktuellt exempel.
Idag råkar det vara Paul som har namnsdag.
Snacka om tajming.
Jag råkade nämligen se en nyhetsvideo på Paul Ronge härom dan.
Paul är Sveriges meste pr-konsult och hjälper företag och myndigheter med krishantering. Så när somliga statsråd och några myndighetschefer bröt mot sina egna coronarestriktioner kallades Paul än en gång in för lära gamla hundar sitta.

Det gjorde han som vanligt bra. Tålmodigt. Pedagogiskt. Men det var inte det han sa som fick mig att trilla ur soffan:
– Karln såg inte ut som Paul Ronge.
Det vill säga som den Paul Ronge som jag målade förra hösten och endast under tvekan postade i november. Där såg Paul Ronge ut så här nedan.
Man kan ana en viss förändring eller hur?
Man skulle till och med kunna säga att Paul Ronge inte längre ser ut som Paul Ronge.

Det är sådana här erfarenheter som gör att jag mer än gärna avstår min rätt till arbete. Det ironiska är att jag aldrig tvekade om hur den Paul Ronge jag känt i 40 år ser ut.
Det var hans fru Kristina jag hade ångest för.
Man ska hålla fingrarna borta från andras fruar. Särskilt om man har en pensel i handen. Det svåraste som finns är att måla snygga kvinnor. Det är bara min egen fru jag kan måla i sömnen.
Män är lättare. Vi är en genre. Kanske beror det på att vi ställer mindre krav på hur vi ser ut och avbildas.

Dessbättre har jag varit med förr. Därför bifogar jag alltid en ursäkt när jag målat någons porträtt.
Ursäkten lyder ungefär så här:
– Jag vet. Så här ser ni inte ut. Men nu är det så att redan Picasso formulerade alla målarkluddars försvarstal.
– Tack, men så där ser jag inte ut, sa Picassos musa Gertrud Stein besviket när Picasso överlämnade sitt porträtt på henne.
– Jag vet, men du kommer att se ut så här.
Och vi vet hur det gick.
115 år senare minns ingen hur Gertrud Stein såg ut I.R.L, in real life.
Men vi vet hur hon såg ut.Och hur hon ser ut.
Hon ser nämligen ut som Picasso målade henne.
– Så grattis och förlåt, lägger jag till. Och tänk efter – med tanke på alternativet kommer ni om 114 år att vara ganska nöjda över att ni ser ut så här och inte som ni ser ut då!

Paul, grattis på namnsdagen. Och du passar i skägg. Vi måste ses oftare när viruset har självdött.

PS, apropå skandaler: När Expressen avslöjade MSB:s generaldirektör Dan Eliasson resa till Kanarieöarna över jul och nyår gick mångas tankar till Hasse ”Hoffa” Ericsons semesterresa till samma ögrupp. 
Åtminstone bland oss som var med i förr-tiden-tiden.
Den gången, nyåret 1975–76, pågick en bred bojkott mot den spanska Francodiktaturen, en bojkott som den svenska fackföreningsrörelsen stod bakom. Vilket inte hindrade Transportarbetarförbundets ordförande  och styrelseledamoten i LO:s styrelse att tycka att det som gällde för hans medlemmar inte gällde honom.

När Ericson avslöjades med brallorna nere hävdade han som Eliasson att resan var ”nödvändig”. Ericson var dock fräckare och fulare än Eliasson: Eliassons pr-stab hävdade att de ”av säkerhetsskäl” inte kunde kommentera chefens ärende på semesterön.Då  hävdade Ericsons pr-avdelning att han av säkerhetsskäl mörkat resan för att han i hemlighet träffat den spanska motståndsrörelsen mor Franco.
Det var lögn och även den affären slutade med att lögnaren fick sparken.

Den journalist som avslöjade Hoffa Ericson hette och heter Paul Ronge. Nu med skägg.

Hon: ja, jag sov till 8.45 idag, blev sen frukost, och solen hade redan passerat Fimpan och var ungefär linje med Ölands Södra Udde när tidningarna var hämtade och kaffet serverat. 30 minuter senare ringer Ancy, god vän och granne, och frågar om vi vill komma över på ”jobblunch” (de jobbar hemifrån) vid tolvsnåret. ”Vi tänkte grilla korv och ta vara på det fina vädret .”

Såklart vi vill! Bråttom bråttom, tights på och 30 minuters ”tufft” yoga-pass. Måste ju hinna förbränna frukosten och känna att jag gjort något mellan frukost och lunch… och så snabb dusch!

Supertrevligt blev det, och hungrig blev jag också efter att känt doften av nygrillad Chorizo och fått ett glas kall öl i solen på deras soldränkta altan. Gav energi. Tvingade med Honom på promenad efteråt. Den blev kort, han var jättetrött. Corona, tänkte jag förstås efter att sett honom slockna på sängen efter en sekund. Går ut och klipper ytterligare en meter i snåren bakom chili-landet och pratar ganska länge med kompis, stående i solen på Chateau Margaretas terass. Efter någon dryg timme är jag iskall om händerna och går in. Han ropar genast från sovrummet ”nu känner jag mig superpigg”. Pust, inte Corona den här gången heller!!