Författare: kerstinochpeppe

Lördag: Irmas bävling, PM Nilsson och ålens pris

Han: I veckan som gick tog en jävla bävling mamma Irmas fruktträd på stugtomten. Jag syftar förstås på Marko Markoolio Lehtosalos sköna mamma i”Marko & Irma”.
Irma var förstås förbannad.

Civilisationskritiska aktivister har fått för sig att vår civilisation är ond och naturen god. Det är naturligtvis tvärtom. Som biologen och författaren Fredrik Sjöberg formulerar det: ”På ett allmänt plan är i alla fall jag både glad och tacksam över att mänskligheten för längesen lyckades rädda sig in i civilisationens välsignade stugvärme, helt enkelt för att slippa vara en del av naturen, som suger” (Sjöelefanten i Bukarest och andra essäer, Albert Bonners förlag).

Visst, vår civilisation har stora brister, men mamma Irmas ”bävling” – en finlandssvensk kopulering mellan bäver och grävling – visar naturens rätta ansikte. Om någon bedriver rovdrift på naturen så är det bävern. Det vet alla som sett den skövla vår gemensamma natur utan att för sen sekund bry sig om den förstör spillkråkans döda favoritträd eller sandödlans soliga stenmur.
– Och det utan att bli minsta ifrågasatt av djuraktivisterna.
Den skada djur gör är ”naturlig”, det människan gör är onaturlig miljöpåverkan.

För egen del blir jag förbannad när jag ser hur havsörnarna i veckor dyker som amerikanska B52:or över mås-, tärna- och eiderbona på Fimpan – vår fågelö 700 meter utanför udden som är fredad från mänsklig närvaro fram till 15 juli.
– Jag tar det personligt när jag ser resterna av svanen (fridlyst i människobyn) som örnen eller möjligen räven lämnat utanför Margaretas stuga.

Vad jag är ute efter? Veckans skandal i Stockholmsmedia är att statsministerns statssekreterare PM Nilsson gjort på mattan. PM, som jag känner som en seriös, ärlig och rakryggad redaktör, har verkligen torskat.
Han har tjuvfiskat ål. Kring Stureplan finns det nästan inget brott som är värre.
– Dessutom har han ljugit om att han tjuvfiskat ål, vilket den politiska oppositionen tycker är värre än att fiska ål.
Och det kanske det är?

Vid närmade eftertanke har PM Nilsson pudlat, erkänt sitt brott och betalat sina dagsböter på totalt 38 800 kronor. Det vill säga, den lymmeln har erkänt att han tjuvfiskat ål.
För detta brott har han pliktat sitt straff. Återstår brottet att ljuga offentligt.

Den rättegången pågår. Även om den Högsta Mediedomstolen redan dömt statssekreteraren till offentlig prygling och avsked från jobbet han tillträdde 21 november 2022.
Förhoppningsvis är han bara tjänstledig från redaktörsjobbet på Dagens Industri.

Låter jag ironisk? Försöker låta bli. Man ska inte tjuvfiska ål. Man ska inte ljuga, särskilt inte som offentliganställd. Jag vet att ålen är hotad och att tjuvfiskare går bort.
Om jag låter ironisk beror det på att det skillnad på hur man ser på ålen på Stureplan (inklusive på min hemmakrog) och här i gränstrakterna mellan Småland och Blekinge.
– I Blekinge tjuvfiskas det så mycket att myndigheterna inte ens brytt sig om förbjuda ålfisket, är en myt som hört i många år.
För tiotal år sedan simmade en av pojkarna och jag ut till en proppfull ryssja bara 20 meter utanför udden. Dagen efter var den borta, men jag är säker på att jag då aldrig skulle komma på tanken att ringa polisen.

Idag är vi mer civiliserade. På rökeriet i Brömsebro (tänk freden 1645 när Sverige blev Sverige) kan vi köpa ål varje dag. Köper ål gör vi till jul och midsommar, hon är uppfödd med ål på bordet.
– Den är fiskad av ett fåtal gamla fiskare som fortfarande har licens för att fiska ål.
Civiliserat, tycker jag och känner ingen ål-skam.
Utom vid Stureplan, förstås.

Varat bestämmer tänkande, som Marx konstaterade. Här i gränslandet blev PM Nilsson en enspaltare, en notis. Längst ner till höger, där den minst viktiga hamnar i en habil redaktörshjärna.
En klassisk sanning om journalistik lyder:
– En nyhet är något någon försöker dölja, resten är bara textreklam.
Det förunderliga med nyheten om PM Nilssons tjuvfiske av ål är att det inte är en nyhet. Som bl a Aftonbladet sent omsider ”avslöjar” har PM berättat offentligt om sitt ålfiske åtminstone sedan år 2008.

Som vanligt verkar det än en gång som om någon inte gjort sitt jobb. Sedan Mona Sahlins Toblerone har makten hållit sig med en skitgrävarstab som bara har till jobb att kolla att om någon uppkomling har ett lik i lasten så ska skiten i alla fall inte skvätta på etablissemanget.
PM är förlorad, men vilken välbetald idiot i Rosenbad är det som kommer att gå på plankan?
(Eller förlåt, få en fallskärm och goda referenser).

Apropå journalistik har jag hyllat vår lokala morgontidning. Den är i bästa bemärkelse glocal (global + local) – en ledarsida med intellektuell skärpa som saknas på större tidningar (läs = Dagens Nyheter, Aftonbladet), bra internationell bevakning (TT), riksbredd på kulturjournalistiken – och så förstås grundbulten:
– Insikten att allt detta skrivs i vattnet om det inte förankras i den lokala myllan.

Alltså läser jag om spioneriet mot Sverige även på Högsbysidan:

Till saken här att jag känt förre chefen för kontraspionaget Bengt Nylander sedan början av 1980-talet. Redan då höll han till i Södertäljetrakten, där han fortfarande bor.
Som sagt, varat bestämmande tänkandet. Därför blir även underhållningsjournalistiken intressant när vi får veta att Bachelor-Sia är från Kalmar.
– Innan vi läste om det i lokaltidningen visste jag ens att han fanns.

Även långköraren i sofforna på udden, Sveriges Mästerkock, får en extra krydda när vi får veta att det välartade syskonparet Carl och Anna faktiskt är från våra trakter. Tyvärr torskade hemmalaget redan dag 2 men nästa gång skålar hemmahuliganerna för en skön revansch.

Nu är det slut. ”Hon skulle ha kommit först i morgon och så kommer hon redan idag hå hå hå hå”, sjöng Povel Ramel på den tiden när män vågade göra sig lustiga på sina fruar bekostnad. Det var länge sen, men det hindrar inte att tåget kommer in till Kalmar central redan om 6 timmar.

Fredag: Äntligen revansch för tönten

Han: I den fina världen är de mest kända för att Nobelpristagaren och zoologen Konrad Lorentz utvecklade sin teori om ”eltern Prägen”, dvs hur ungar knyter an till och präglas av någon vuxen, ofta sina mödrar.
– Eller mormor och farmor?
Andra tänker på Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, men här på udden är grågässen dagens vårtecken.

Grågås låter kanske varken särskilt sexigt eller vårlikt, men det är det. Här på udden är strecken av grågäss ett av de första, tidvis kanske det enda som pekar på att vintern ändå går mot sitt slut. Grågässen anländer generellt till Sverige i mars och är normalt kvar till oktober, men i år har de redan nu mellanlandat på de våra sjöängar.
Grågåsen inte alls grå utan en vacker och imponerande fågel. Stor och kraftig, den största inom släktet Anser, 74–84 cm från huvud till stjärt och ett vingspann på upp till 170 centimeter.

Grågåsen är inte ens grå. Däremot lyser den främre vingens ovansida kontrasterande silvergrå mot mörkare bakre vinge vid flykt. Till skillnad från den svartnäbbade kanandagåsen och den vitkindade gåsen känner du igen grågåsen på den kraftiga och orangerosa näbben.

Bönder uppskattar inte gäss för att de orsaker skador på vall, bete, korn och höstvete. Golfbaneägare hatar gässen eftersom grågåsen gillar stora välklippta gräsmattor.
Vilket vår stugförening bestämt att vi ska ha inåt viken.
– För egen del njuter jag av att se och höra att snart är den här vintern över.

Apropå rosa näbbar: Vi har en kompis som heter Fredrik Robertsson. Han såg ut så här när han som en av två svenskar deltog på Met-galan, handplockad av modemagasinet Vogues chefredaktör Anna Wintour. Fredrik är den ende man jag känner som skulle platsa i fågelvärlden där det är hannarna som sticker ut när det gäller utseendet.
Bland homo sapiens gäller som vi vet motsatsen.

Påminns om skillnaden när jag på morgonen skjutsar henne till tåget igen, Stockholm nästa. Igen.
– Om jag inte visste att han heter Iggy skulle jag bli svartsjuk på den där rosa näbben. Och fjäderdräkten.
I tågets avslöjande fönster skymtar jag även min egen spegelbild. I jämförelse framstår fru gräsand som en djärv färgklick.
Lägg till storstövlarna som jag gått i de senaste tre månaderna.
Och mössan med ledlampa som jag fått av snälla grannar för att hitta hem.
– Tönt!

Självklart söker jag tröst för tigerhjärta. Och jag finner den ironiskt nog i Vogues nyhetsbrev (klart jag läser det, gör inte du det??).
Nånting har hänt! De vackra kvinnorna är som vanligt inne, men bland männen är det tönten som är inne.
– Jo, det är sant.
De bildsköna männens tid är förbi. ”Johnny Depps tid. Brad Pitts tid. Chris Noths tid. Av förståeliga skäl har de bland många unga, extremt uppkopplade människor förpassats till manshistoriens skräphög”, skriver en ständigt uppdaterad svensk kulturskribent.
Snygga och välklädda män suger!

I deras ställe har en annan hanne tagit plats vid Kim Kardashians, Emily Ratajkowski och andra välsnidade tv-tranornas sida.
Komikern Pete Davidson tycks ha satt trenden med ett ”lätt sjukligt utseende och en förkärlek för okonventionella färgkombinationer”. Hans nuna har snurrat runt ett halvår på sociala medier, eftersom han dejtat både Kim Kardashian, Ariana Grande, Margaret Qualley, Kaia Gerber, Phoebe Dynevor och andra kända kändisar som är kända för att de är kända.

Även Emily Ratajkowski, som jag alltid tyckt ser mycket kompetent ut, har tydligen värmt den tönten vid sin barm. Detta efter att det spekulerats i att hon till och med haft en romans med Brad Pitt.
Minsann!
Nu för tiden är det kanske större skillnad på att dejta och inte dejta än när vi dejtade på vår tid, för nu dejtar Emily komikern Eric André. I en annan tid och i ett annat sällskap skulle även Eric misstas för att vara den där tönten som får vara med i gänget bara för att han är snäll, rolig och accepterar att vara driftkucku. Ofarlig för de snygga grabbarna, ointressant för de vackra påfåglarna.
– Zero fucks to give, som det heter på kultursvenska i huvudstaden.

Men nu är det alltså nya tider. Ett sista vårtecken: Enligt trendkännarna har till och med världens sötaste pojke, Justin Bieber, satsar på att bli en slusk.
Så vad säger man?
– Välkommen över på vår sida …

Torsdag: Busch vill dölja att våra stålar blir eftervalsfläsk i norr

Han: Ny dag, nytt hav. Fyra minusgrader men bleke, som man säger i denna del av Sverige när man menar att det inte blåser. Vi går mot vår. Dagens bildbevis: Blåmesarna och talgoxarna har fått ta över julens hemgjorda konjaksost, i människobyn levde den inte upp till förväntningarna. Måste ha berott på osten. Men fåglarna verkar gilla den.

Av nån anledning är kolonin av svanar och änder på väg runt udden.
– Beror nog på att det ligger is i viken, säger hon.
Hon menar inne i Skeppeviken.

Apropå namnet. Igår ”gjorde vi media” som influencerna kallar det när de får en artikel i tidningen. Vi hade gärna sluppit uppmärksamheten, särskilt från markägarna som har en vision om att rubba även våra cirklar.Av artikeln framgår att man kan tycka olika till och med om namnet. Kommunen kallar ­området ‘Skäppevik’. På Eniro heter området också Skäppevik. Stugföreningarna stavar ‘Skeppevik’. Campingen kallar sig för ‘Skeppeviks camping’.
Det gällande detaljplaneförslaget (som vann laga kraft 1958-12-10) håller med oss: ’Sommarstugeområde vid Skeppevik’.

Ortnamnsregistret vill gärna bestämma:
– Skeppevik är vattnet, alltså själva viken, kallas också Skeppeviken eller Skäppeviken. ”Skäppevik är bebyggelsen”.
Men namnet är lika vagt som framtidsutsikterna är just nu. Vårt hörn av verkligheten har ibland stavats ‘Skärpevik’ och på gamla tiden (1557) hette viken ‘Skepauick’ för att kring 1820 gå under namnet ‘Skepparawik’.
– För egen del håller jag mig till det namn hennes föräldrar, Anna-Britta och Bertil, lärde sig när de byggde sin lilla stuga här på udden (1947-48).

Nu tillbaka till framtiden: När man trodde att EL-ändet nått sin kulmen förklarar regeringen att även elkonsumenter i norra Sverige ska kompenseras för höga elpriser. ”Det är som att rycka pengarna ur handen på den som just pantat sina flaskor och fördela kronorna till dem som inte pantat alls”, skriver Hanne Kjöller.
Konfiskation är i detta sammanhang en mer korrekt beskrivning, vilket förklarar varför regeringen vill hemligstämpla hur mycket stålar som blir regeringens eftervalsfäsk till arga norrlänningar.

Kjöller är en av Sveriges få granskande journalister. När andra skriver textreklam, ofta utifrån pressmeddelanden från politiker, opinionsbildare och företag, kollar hon fakta.
– Som när det gäller regeringens elstöd.
Orsaken till även Norrland ska få bidrag för höga är att medierna gått på myten att regeringen svek norrlänningarna när man i valrörelsens slutskede utlovande sitt elstöd.
Det var ett illa genomtänkt valfläsk som man redan svikit, men på en punkt var det genomtänkt:
– Elstödet är inget bidrag, ingen skattefinansierad allmosa som regeringen i sin godhet delar ut.

Elstödet är en återbetalning av de pengar som företag och hushåll i södra Sverige betalat in till elbolagen även när att distributionen av el inte fungerat. Dessa så kallade flaskhalsintäkter ska användas för att ”öka eller upprätthålla överföringskapacitet mellan elområden”. Till exempel genom att förbättra distributionen, reparera eller förstärka ledningar och genom att öka produktionen i den del av Sverige där elen inte räcker till.
Flaskhalsar uppstår där det finns en obalans mellan tillgång och efterfrågan. Därför uppstår sällan någon kapacitetsbrist i norr. Däremot i söder där kärnkraftverken lagts ner och där kommunalpolitiker, ofta högerstyrda, lagt in veton mot vindkraftverk.

Tyvärr har Svenska kraftnät haft svårt att investera dessa intäkter som elkonsumenter här i södra Sverige betalat in.
– Något som medierna inte heller brytt sig om att kartlägga orsakerna till.
Och vi pratar inte småpengar.
– Flaskhalsintäkterna uppgår nu till 97 miljarder kronor. Det är de pengarna regeringen nu vill ge även till norrlänningarna – som alltså inte bidragit till intäkterna.

På regeringens hemsida är beskedet klart och tydligt: ”Elstödet ska finansieras med en återföring av flaskhalsintäkter”. Men i medierna låter det gång på gång som om det är skatteintäkter som ska fördelas, påpekar Hanne Kjöller.
Och hon sätter fingret på den ömma punkten: ”Efter att tillräckligt många nyhetsredaktioner tagit tåget till norr och ställt frågan ‘Vad tycker ni om att ni inte får del av regeringens elprisstöd?’ blev det politiska trycket för hårt. Och så meddelade energiminister Ebba Busch (KD) att elkonsumenter i norr också skulle få del av ’stödet’. Det är skåningarnas inbetalningar som nu används för att köpa väljarstöd i norr”.

Det där med skåningarna får stå för Kjöllers stockholmsperspektiv. Även vi som bor på en udde i Kalmarsund har ”skånepriser”. Liksom resten av Kalmar län, Blekinge län, Kronobergs län, delar av Hallands län, Västra Götalands län och Jönköpings län.

Man önskar sig att Rosenbad förklarat att den polarisering som medierna älskar att piska fram mellan Norrland och södra Sverige bygger på ett medvetet missförstånd. ”I stället har man valt att fortsätta vilseleda för att hålla väljarna i elområde 1 och 2 på gott humör. Och hålla tummarna för att inte alltför många skåningar fattar att det är deras inbetalningar som nu används för att köpa väljarstöd i norr. Det är så, bara så, hemlighetsmakeriet kan förstås.”
– Den bluffen fattar även en norrlänning i förskingringen som blänger på månadens elräkning från Eon.

Hon: Nöjer mig med en bild på dagens omplanteringar. Ska till Stockholm igen imorgon så dagen har gått till att försöka komma ikapp och packa om. Två dagar hemma mellan resorna är för lite, men bokklubb med väninnorna från barnen var små måste ju också prioriteras. Men nu är planen, inga mer resor före mars!!

Onsdag: Borta bra men hemma bäst, eller…

Att Duplantis inte fick gå upp på scenen en enda gång var årets kalkon. En seger var det däremot att vi slapp applådera hästen för årets bästa idrottsinsats.
Om du såg Idrottsgalan på tv så kanske du tror att du såg Idrottsgalan. Det gjorde du inte. I medieverkligheten börjar Idrottsgalan klockan 20:00.
– I verkligheten börjar galan redan klockan 16:00.

Men vi börjar hemma på udden.

Hon: jo då, trots översvämning är det ändå skönt att vara hemma och få en lååång natts sömn. Och hänga med mina kissar förstås:

Men vad skulle jag gjort utan mina knähöga stövlar, de är verkligen fantastiska. Superkvalitet, och jag får plats med både fårulls-sula och tjocka raggsockor. Det enda du behöver på udden…

Kan berätta att mitt lilla barnbarn Essa har kryat på sig och är hemma från sjukhuset igen, hurra!!! Men det var verkligen inte roligt att se henne med så här många slangar och grejer:

Tack SÖS för att ni tog såväl hand om både henne och de oroliga mammorna.

Mormor och Alice hängde på Junibacken under tiden. Fantastiskt ställe, väldigt imponerad faktiskt. Är inte sista gången jag åker Sagotåget kan jag ju säga…

Alice hade också superkul, inte bara mormor ;). Lekte affär med nyfunnen kompis i godisbutiken. Till exempel!

Vi tillbringade en hel dag där. Från elva på förmiddagen till tre på eftermiddagen. Fanns hur mycket som helst att se och upptäcka. Vi är snart tillbaka!

Mmmm, det fanns riktiga klubbor också. Inte lika stora kanske, men tillräckligt för att räcka hela vägen hem… och lite till.

Han: Att Duplantis inte fick gå upp på scenen en enda gång var årets kalkon. En seger var det däremot att vi slapp applådera hästen för årets bästa idrottsinsats.
Om du såg Idrottsgalan på tv så kanske du tror att du såg Idrottsgalan. Det gjorde du inte. I medieverkligheten börjar Idrottsgalan klockan 20:00.
– I verkligheten börjar galan redan klockan 16:00.

Redan före timmar före sändning vill arrangörerna att vi gäster ska infinna oss i Avicii Arena. Detta för vi ska köa i garderoben, kolla in damernas klänningar, pussa varandra på kinden, dricka Richard Juhlins Blanc de Blancs Bru och tycka att visst var det alltför länge sen (typ förra galan).

Roligt är det att träffa alte kamaraden. Till exempel Micke Santoft som varit allt från generalsekreterare i Svenska Fotbollförbundet  till dito general eller direktör för Svenska Idrottsförbundet och värd på tidigare Idrottsgalor, men som i min värld var Fria Proteaterns turnéchaufför och framför allt kamrat Soldat förr-i-tiden-tiden (1970) när vi såg till att svenska värnpliktiga fick organisera sig fackligt.

Undrar du varför en luggsliten f d redaktör från den blåsiga udden glider runt bland Sverige idrottselit? Svaret är som vanligt: Det gäller att hålla på rätt lag.
Jag lät mig rekryteras till Jan Stenbecks mongolhär och i hans medieimperium (Viasat, TV3, TV1000, Rix FM, Metro, Tele2, Millicom, Comviq, Strix m fl) ingick även Idrottsgalan. När Our Group föll sönder gick galan vidare, men somliga partier går man in, men lämnar de aldrig.
Och om många höll blicken fäst på kändisarna på röda mattan, letade jag i kulissen efter dem som gör Idrottsgalan möjlig.
– Tack Stephan Rimér, Kristina Malm-Roempke, Max Lagerbäck med flera.

Framåt 17:00 slussas vi ut i själva arenan, det gäller komma ihåg bordsnumret, i år Bord 19 till höger om scenen. Som vanligt går årets första pris till kockarna och serveringspersonalen som på så kort tid lyckas servera så mycket bra mat med en lysande logistik.

Som lagom till samtalen runt bordet kommer till stånd uppmanas pöbeln att resa sig för att traditionsenligt hälsa kungligheterna, denna gång pris Daniel och prins Karl Filip med fru.
Vid det laget har galans förband försökt väcka vår uppmärksamhet.
Du tror att det var Pernilla Wiberg och Måns Zelmerlöw som ledde galan till seger. Sant, men den som drog kvällen de fyra första timmarna var Roberto Vacchi.
Den före detta elitcyklisten och numera sportkommentator på Eurosport hade en otacksam roll.
– Och det gick som det brukar gå för Calle Halvarsson vid jämförelse med dem som brukar vinna.
Gjorde bra ifrån sig i startfältet gjorde bland andra mina favoritpratare på P1, Epstein & Nordegren, som delade ut pris till någon som de nog inte heller minns.

Klockan 19:40 hade Roberto fått oss att lojt applådera ett 20-tal pristagare på scenen jag pressat i mig den sista biten av chokladfondanten med rostade mandlar och skålat en avec från Makmyra (+ en dito som min bordsgranne Göran Rosenberg avstod från). Pernilla och Måns tog över och resten är historia.

Klockan är åtta, nedräkning och om du är sportnörd vet du hur Idrottsgalan gick. Inte mycket att säga om prisutdelningen.
– Jag trodde inte jag skulle få det här, jag kan inte rida, sa Nils van der Poel när han även fick Jerringpriset och Bord 19 firade segern över alla unga hästflickor och att vi slapp skåla för att en kuse stått för årets stora sportprestation.
Såna är vi.

Årets kalkon var dock att Armand ”Mondo” Duplantis blev helt utan pris. Tänk efter. Duplantis har redan utsetts till världens bästa manlige friidrottare för andra gången av Internationella friidrottsförbundet. I slutet av året lät dessutom Internationella sportjournalistförbundet, AIPS, 420 journalister från 113 länder utse världens bästa idrottare under 2022.
Hur det gick? På herrsidan tog Lionel Messi som väntat hem priset. Sedan kom Armand Duplantis, Sverige. Näst bäst bland alla manliga idrottare i världen.
– Men hemma i Sverige räckte hans bästa år inte till några priser på Idrottsgalan.

Kvällens tröstpris var som vanligt godast: En korv med bröd vid hemgång

Söndag: Om betydelsen av att ha ett hundnamn

Han: Vi har fått nya barnbarn, vilket o-vaneläsare av denna blogg förstått. Essa, Iggy och Alice heter de senaste tillskotten i flocken.
Liksom Skrot, som dock är en hund.
– Fina namn tycker jag.

Och om jag inte hade tyckt att det fina namn skulle jag förstås inte ha sagt det. ”Jag förbannade min talförmåga” skriver författaren Fredrik Sjöberg i Fokus. ”Döv eller blind vill jag inte bli, men stum kan jag tänka mig att vara”.
I en bar dras Sjöberg in i en diskussion om vad barkillens nyfödda son bör heta. Namn passerar och en annan gäst föreslår att grabben ska heta Enzo kan Fredrik inte hålla tyst längre: ”Så jag sa att Enzo låter som ett finskt skogsbolag” och önskar i samma stund att han varit stum. ”Då är Danko bättre, tillade jag, mest för att slippa förklara, vilket gladde åtminstone barmannen som ställde fram en öl till utan att ens fråga.”

I hela mitt liv har haft anledning att grubbla över namn. Mitt eget. Redan som 2-åring lär jag ha protesterat mot mina föräldrars dåliga smak. Detta genom att ersätta Per-Erik Arvid med det korta Peppe. Min mor, som var en snäll mamma, hävdade att det berodde på att jag inte kunde uttala flerstaviga ord (grammatik var inte hennes styrka).
För egen del insåg jag ganska snart att jag valt ett namn som passade bra vid apport, vilket förklarade varför jag aldrig önskat mig en hund.
Mor däremot använde konstigt nog alltid mina dopnamn när hon på skarpen ville ha min fulla uppmärksamhet.
– Per-Erik säger inte nej, säg ’varför inte?’ så får du roligare.

Med den imposante Beppe Wolgers i tv-rutan blev det enklare. Och svårare.
– Ungefär så men med P.
Riktigt svårt blev det när Jarefors och jag åkte på språkkurs med min pappa och jag på en rockklubb blev förälskad i den vackraste flicka jag sett. Hon satt med sina kompisarvid ett bord tvärs över lokalen, våra ögon möttes och efter tre kvällar i den stillbilden tröttnade hon på min passivitet och kom över och satte sig bredvid mig.
– Hallo, I’m Francoise from Paris, sa hon med den vackraste engelska brytning jag hört och tog min hand.

Det var som en film (det finns en anledning varför jag blir tårögd när vi tittar på Emely in Paris på Netflix).
– Hi Francoise, I’m Tom from Sweden.
Hör jag mig själv svara.Lite stammande. Detta efter att under tre mikrosekunder genomfört en desperat inre omröstning som enhälligt slutade med att alla min jag konstaterade att du kan ju säga att du heter det du heter (eller inte heter enligt dina föräldrar!) och som under alla förhållande inte alls som låter som namnet på den manliga huvudrollen i den romantiska filmen om Francoise from Paris.

Den romantiska ungdomsfilmen Tom meets Francoise spelades under tre lyckliga dagar och kvällar innan språkkursen tog slut och kärleksparet tvingades resa åt var sitt håll.
Jag vet att du undrar hur det gick.
Uppföljaren till filmen fick ett sorgligt slut: När jag fick det andra kärleksbrevet från min underbara Francoise (Rue Docteur 37, Paris) undrade mina kompisar vem tusan är Tom (Sviten, Strömsund, Suède).
Efter att mina omtänksamma vänner under brett flabbande läst brevet högt sprack bubblan.
– Den vackraste flicka jag sett (fram till dess) tänkte nämligen komma och hälsa på och ville nu veta var i Suède hennes Tom bodde.
La Fin.

Nåja. Sen kom en period när Peppe Eng spökade i mitt liv. Men det var bara roligt. Fredrik Sjöberg påminner sig den finske aristokraten Torsten Wasastjernas bok ”Om namnets invärkan på personligheten” (1899). Wasastjerna ansåg att ingenting kan som namnet påverka en människas väg i livet.
– Rätt namn, hälften vunnet; ungefär så lyder hans grundtes.
Gustaf, Lars och Harry är alltid bra, liksom Julia och Victoria, medan de som döper sina söner till Erik gör ett oförlåtligt misstag, konstaterar Sjöberg (i vår klan har många döpt sin barn till Erik; me too).
– Kungalängden från Erik den helige till Erik XIV redovisas och befinns i fallande skala bestå av religiösa veklingar och sinnessjuka vrak. ”Af de åtta Erikar, som föregingo Erik den helige, tillhöra de flesta sagan och många af dem dela troligen med hvarandra den oskattbara förtjänsten att als icke hafva existerat.”
Torborg är inte heller bra, enligt Wasastjerna för en flicka med det namnet skulle troligen ”ikläda sig byxor och taga pris i brottning och velocipedtäflingar”.

Hade Adam ens tagit emot äpplet om Eva hetat Barbara, frågar sig Fredrik Sjöberg som för övrigt är skeptisk till subkulturer (typ Wallenbergare och Lewenhauptare) där man tilltalar varandra Dodde, Pirre, Noppe och liknande.
Vad han tycker om Peppe framgår inte.
– Men jag utgår från inget av våra kommande barnbarn kommer få ett hundnamn.

Lördag: När mörkret sänker sig över udden

Han: Hon är med barnbarn i huvudstaden och så här års sover katterna fram till mars (särskilt när matte inte är hemma). Inte för att känner mig ensam i stugan, men det är väl när man får såna här bilder som även en kattmänniska funderar på att skaffa hand?

Fredag: Hälften räcker

Han: Sedan 2010 har den globala extrema fattigdomen halverats sedan 2010. Barnadödligheten har likaså blivit hälften sedan 1990. Elon Musk har förlorat halva sin förmögenhet under det senaste året.
”Hälften kvar” var en gång Skattebetalarnas förenings slogan och ”Om du älskar mig blott hälften vad jag älskar dig” sjöng Arvingarna.
– Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Frågan rymmer en stor existentiell fråga som skiljer optimister från surgubbar och Krösa-Major.

Vart jag vill komma? Efter att ännu en dag ha betraktat vad regnet ställer till med, anar jag att ”hälften räcker” kommer att bli 2023 års kvällsbön på udden.

För övrigt anser jag att Sverige ska sluta krypa för Erdogan. Vår Natoansökan har blivit en schackpjäs i en auktoritär regims kamp för att behålla makten efter det kommande valet.
Under det kalla kriget utgjorde Sverige hälften av gränsen mellan Europa och Ryssland. Om Nato vill att vi ska bidra till den fronten får generalsekreterare Jens Stoltenberg lägga in en högre växel för att övertyga Erdogan att han inte kan sätta sina maktintressen över Europas.
– Våra svenska ministrar har krälat tillräckligt för maktens arrogans.
Häften hade räckt.

Hon: Håller med, hälften virus i omlopp hade definitivt räckt. Helst noll förstås. Nu har mitt senaste lilla barnbarn Essa, endast sex veckor gammal, fått RS-VIRUS. Idag blev hon inlagd med sondmatning och syrgas. Covid har hon redan haft, det fick hon direkt efter hemkomst från BB. Jäkla virus!!!

Bilderna från sjukhuset fick mormorshjärtat att blöda, men det känns ändå väldigt skönt att hon är under professionell uppsikt. Imorgon bitti tar jag tåget upp för att muntra upp och hålla storasyster Alice sällskap när mammorna är upptagna med lillasyster och jobb! Så dagen har gått åt att packa, ta hand om mina sådder, boka om biljetter och att oroa mig för Essa!

Torsdag: Hon känner sig stark … och han?

Hon: han får inte tjuvkika när jag gör yoga utan är förpassad till sovrummet, men uppenbarligen gjorde han det ändå idag… som tur var i slutet så det störde inte så mycket. Och jag fick ett bildbevis:

Det var alldeles för längesedan senast, men kände mig förvånansvärt stark, måste vara tack vare allt barnvagnskörande i uppförsbackar förra veckan, mycket annat kroppsarbete kan jag inte skryta med på senaste tiden. Regn, regn, bara regn, fortfarande!!!

Han: Hihi, det bor en voyeur i alla män, åtminstone en paparazzi. Men nu ska vi prata om män som vet att de är män. Jeff Beck har ställt undan gitarren för alltid, 78 år ung och gammal. I P1 uttrycker vår egen Janne Schaffer sin saknad av den fenomenale gitarristen (”större än Clapton”). Jag fäste mig vid att han tyckte att det var konstigt för Beck var ju ”en sån renlevnadsmänniska”.
– Han levde ju inte alls upp till rockmyten utan var både vegetarian och nykterist.

Efter att ha sett Keith Richards i SVT:s programserie om Rollings Stones tycker jag att det är Janne Schaffers kommentar som är konstig.
– Möjligt tar jag det för personligt.
Härom veckan konstaterade min läkare att jag mådde bra. I princip alla mina värden var bra för en gubbe i min ålder.
– Detta trots att min alkoholkonsumtion inte var det, enligt hennes excelark.

Och det är klart att jag lyssnar på Doktor Julia. Den här veckan har jag haft två vita dagar. Ingen eftermiddagsdrink, inget vin till maten. Jag mår därefter. Skojar, men kanske skulle en psykdoktor se ett samband mellan min diet och mitt ovanligt håglösa bloggande den här veckan.
Som vanligt finner jag tröst i Ordet (min far skulle gilla det uttrycket om än inte ovanstående; han var nykterist, född i ett frireligiöst hem). Inte för att jag tror att lyckan bor i alkoholen, men jag tror att det finns ett samband mellan välbefinnande och ett långt liv.

Människan har alltid strävat efter välbefinnande och lycka. Frågan är hur man uppnår detta. Så länge vi skrivit böcker har striden stått mellan de som menar att vägen till välbefinnande går via försakelse, att avstå saker – och de som menar att det handlar om att unna sig saker. Aristoteles menade att sökandet efter lycka är det viktigaste i en människas liv, till och med det som livet går ut på.
Det tyckte även Epikuros. Men till skillnad från Aristoteles kopplade Epikuros inte samman lyckan till ”dygden och det rättfärdiga levernet” – utan med njutningen.

Inte så att Epikuros var en festprisse.”Människan bör söka de ting som ger lust, men inte nöjesliv och tillfällig njutning, utan det livets goda som leder till varaktig lycka. Man bör alltså enligt epikurismen ha god kontroll över sina njutningar (‘njut – men med förnuft’).”
Epikuros var inte hedonist. Det är inte frosseriet han är ute efter. Snarare handlar välbefinnande om att göra oss oberoende av en massa onödiga saker. ”Att vara nöjd med de enkla sakerna i livet säkerställer att människor aldrig kommer att göra dig besviken”, menade den gamle greken.

Jag föredrar Epikuros sällskap även om Aristoteles var ett geni. Å andra sidan. Med tanke på att dem man gillar att umgås med oftast är de som man är oeniga med så skulle gärna sammanföra både Epikuros och Aristoteles med Tomat-Hasse, Blomman och alla andra vardagsfilosofer som jag har tur att umgås med här på udden.
– Gärna över ett järn.

PS: Tom Hanks får just nu massor av textreklam i svenska medier för att han ska spelar Ove i den amerikanska versionen ”My name is Otto”. Vid närmare eftertanke identifierar mig allt oftare om den gubben, tyvärr. Den där lusten att (inte) tycka om vad andra tycker.
– Inklusive människor som envisas att tycka om hur de vill jag ska leva.
För egen del mår jag bättre idag än igår (hostan). Och det klart att somliga regniga dagar tror jag till och med på horoskop.
Utom det där med tur i spel:

Onsdag: När ska det ta slut…

Han: I morse hände det. Jag vaknade inte i en hostattack. Vad det än är som bosatt sig i min kropp så verkar det var på väg bort. I övrigt är så fortsätter regnet. I morse fick jag till och med hämta morgontidningar, vilket brukar vara hennes morgonpass. Vid postlådorna mötte jag Wallentorp med sydväst och regnställ.
– Idag tänkte till och med jag ta bilen, sa han och avslöjade därmed att jag inte cyklade.

Läser i tidningen att Räddningstänsten uppmnanar den som har en fastighet i närheten av åar, älvar och vattendrag att göra en utrymningsplan och kontrollera skyddet för översvämningar i hemförsäkringen. Riktigt så illa är det inte på udden.
– Å andra sidan bor vi inte ens vid något vattendrag …

Hon: vet inte när jag såg solen senast, så himla grått och trist väder. Hade velat vara ute och jobba i landen idag, men det blev ytterligare en innedag. Bakat, fröknäcke och en ny limpa på vanlig jäst.

Nä, har inget recept på det nya brödet. Hade ett som utgångspunkt men det lämnade jag snabbt… förmodligen dumt, blir spännande att se hur det blev imorgon bitti!

Och så har jag satt nya chilis. Det går inte bra för mig med frösådderna alls i år. Snyft!!! Satte ju några tidigt i december. En del sorter kom inte upp alls, och andra tog flera veckor på sig att gro och ändå tittade bara några fröer upp av dem med. Dessutom verkar jag ha bränt bladen på flertalet. Hade växtbelysning på dygnet runt när vi var i Stockholm. De har knappt växt alls efter det. F_n rent ut sagt.

Nu testade jag att blötlägga fröer ett dygn innan jag satte ner dem i jorden. Det ska enligt vissa snabba på processen.

Satte många frön av vardera nu. Måste ju ha tillräckligt med plantor för att kunna få ihop till mina kryddblandningar även i år.

Tisdag: Städdags ger möjlighet att röra på sig

Hon: städat, måttet var rågat, klarade inte att vänta in honom… Ja, det var egentligen hans tur den här gången.

Det tog lite tid, klockan var nästan två när jag äntligen var klar, och första dagen med någorlunda fint väder. Snabbt ut!
– Kissarna, ska vi ta en promenad till Bertils brygga?

Hann göra iordning salladslandet också. Rensade bort ogräset och la på lite ny gjord. I med fröer som var kvar sedan förra året. Hoppas de okej fast att de legat kvar ute i växthuset…

Fröerna räckte till hela landet. Bara hoppas de tar sig nu. På med en såduk och galler så inte kissarna tror det är en ny toalett!

Han: Jag hann lagom hem för att ta en bild på hennes tisdag. För egen del har jag gått omkring, vilket väcker en del tankar.
Många går för långt nu för tiden. Inte minst prins Harry som ger alla rojalister krupp med sitt mediala brodermord. Även vår svenska kung har gått för långt.
Menar många om vi tro svenska medier – ironiskt nog är det mest ickerojalister som än en gång försöker skapa en pseudodebatt kring monarkin.
Tröttsamt, tycker jag.

Däremot är det oklart vilka intressen det är som de senaste veckorna driver en kampanj om vårt gående. I redaktörernas traditionella nyårsjournalistik presenterade sedan ”Mötionera” som ett av 2022 års viktigaste ”nyord”.
Vad det betyder?
– Att ha möte och motionera samtidigt förstås. Lär att lanserats av Företagarna Gotland som ett event för att kombinera nätverkande, politik – och hälsa.

För någon vecka sedan tände våra vanligaste redaktörer på att vi inte alls behöver gå 10 000 steg per dag för att må bra.
–Det räcker med 8000.
Den gamla parollen om 10  000 steg togs från början fram lite godtyckligt, som ett enkelt budskap, menar forskarna.
– Forskningen säger att minst 7 000 steg motsvarar den allmänna rekommendationen om fysisk aktivitet som Världshälsoorganisationen står bakom, säger Eva Jansson, professor emerita vid institutionen för laboratoriemedicin, Karolinska Institutet.

Den nya rekommendationen baseras på att vi redan innan vi bestämmer oss för gå på vår dagliga (?) långpromenad går vi omkring cirka 3 000 – 4 000 steg medan vi kokar kaffe, går på toa.
– Eller städar.
Till detta bör vi gå 3 000 – 4 000 steg, en cirka 30 minuter lång promenad, vilket tillsammans 150 minuter av måttlig intensitet per vecka.

Förra veckan blev hastigheten viral. Det visade sig att vi går lika fort. Detta oavsett ålder och kön och hur vältränade vi är. Den överraskande upptäckten om vardagsmotion gjordes i en studie från Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH).
– Det rör sig mellan fyra kilometer i timmen och sex kilometer i timmen där man får lägsta möjliga energikostnaderna per kilometer som man går, säger Peter Schantz, professor i rörelsehälsa vid GIH.
I studien mättes 750 personers promenad till jobbet och där kunde forskarna se att alla höll sig inom ett hastighetsspann som gav stegen maximal energieffektivitet.

Det betyder att det finns en universell gångtakt som de flesta håller, oavsett hur lång promenaden är. När vi går snabbare än sex kilometer i timmen så kräver det mycket mer av våra kroppar men det gör däremot inte att vi kommer fram speciellt mycket snabbare, enligt studien.

Och idag läser jag i en rundskrivelse från TT att jag ska gå som  John Cleese  i den 50 år gamla Monty Python-sketchen.”Silly Walks” är det hälsfreksens nya buzzwords.
– Att gå på ”knasiga och ineffektiva sätt har välgörande effekter på hälsan, menar amerikanska forskare.
Studien publiceras i den vetenskapliga tidskriften BMJ:s julutgåva. Redaktionen är känd för att uppmärksamma mer eller mindre lättsam och lite udda forskning.
Mest energi gick åt för att gå som Mr Teabag, det vill säga John Cleese klassiska gångstil med långa, höga kliv och bakåthopp. ”Den var också överlägsen vad gäller syreupptagning – mer än dubbelt så bra som vanlig gång”, . Det är i nivå med intensiv träning.

Forskarnas slutsats är att den som byter ut bara en minut av vanlig promenad mot Teabag-gång får en ökad förbränning med 8 kalorier per minut för män och 5 för kvinnor. Att promenera 11 minuter som Mr Teabag motsvarar 75 minuters vanlig promenad.

Spännande, eller? Jag blir trött. Misstänker att den här typen av journalistik mest är en reaktion på att redaktörerna – detta vårt nya prästerskap – tror att vi medborgare behöver tänka på annat än krig, pandemin och elpriser vi inte kan göra något åt.
Som den lättroade medieborgare jag är har jag idag följt de nya budorden. Men min granne Björn Wallentorp har jag gått omkring i skogen mellan udden och Järnsida.

6036 steg blev det. Framför allt blev det en skön promenad i trevligt sällskap. En alternativ tolkning är att en man kan gå långt för att slippa städa. Jag har i alla fall beställt dammsugarpåsar. Som hon sa till om.