Författare: kerstinochpeppe

Torsdag: Äntligen kom sommargästerna!

(Uppdaterad 19:30)

Han: Hon läser högt ur morgontidningen. Vi fnittrar igenkännande: ”Tänk på detta om du ska besöka någon i sommarstugan”, skriver Nadia Jebril om ett fenomen som många känner igen sig i denna midsommarvecka:

Jag var så glad. Hela första sommaren njöt jag av besöken. Den andra sommaren blev jag trött på att diska. Den tredje såddes ett frö av irritation som växte sig större med tiden.
”Man ska väl ändå inte slappna av SÅ mycket?!”
Vår lilla oas hade förvandlats till en all inclusive-hotellverksamhet.
”Finns det något vegetariskt också?”
”Var finns kaffet?”
”Du, vi sover här en natt till!”
Jag såg mig själv utifrån vid ett tillfälle. Jag och tre barn, svetten lackade i värmen och min man åkte i väg för att köpa mjölk – medan gästerna satt kvar. De hade kunnat köpa med en liter på vägen. Eller kanske erbjudit sig att åka och handla istället. Men icke.
Jag har lärt mig att det är ofint av värden att kräva något av sina gäster. Men det är också där och då det händer. I otydligheten kring vad som förväntas av värd och gäst som värden riskerar att bli den. En sån som inte är generös med sitt sommarställe. Jag vill hävda att det inte handlar om snålhet, snarare om att man ställs inför ett knepigt val: Ska man ägna sin tid åt att göra det mysigt för andra under deras semester på bekostnad av sin egen?

Det är klart att vi fnittrar igenkännande. Men mest för att det inte alltid är sant. Till slut hann covidden upp oss på udden. Det skedde tyvärr samma dag som sommarens 5:e besöksvecka inleddes.
Alltså tvingades mormor och Don Peppe gå i karantän och Alice och mammorna fick klara sig själva i Margaretas hus.
– Och plötsligt blev det ombytta roller!

Inte för att just veckans stuggäster brukar passa in Nadia Jebrils karikatyr av sommargästen, men denna gång känns det som om gubben och gumman på udden dragit den verkliga vinstlotten:
– Vi har fått vår egen kock och personliga assistent som både lagat mat och handlat allt vi behöver från Brömsebro, Attanäs, Systemet och Tempo.
Tack Meli för att ni kom!
Och du:
– Stanna gärna så länge ni vill!

PS: Läsvärt för dig som inte har samma tur som vi.

Hon: nu blommar det ordentligt, och han verkar ha hämtat sig efter en svår tvådagars-covid. Och jag känner mig i princip som ny efter en något längre infektion ;).

Onsdag: nu vänder det…

Hon: inte van känna mig dålig mer än en dag, så väldigt tacksam att det nu på eftermiddagen känns som om det börjar vända. Speciellt efter ett uppfriskande dopp. +20 inne i vår vik, lite lägre där jag doppade mig. Avstod att dyka i idag.

Men det är ju inte så att jag legat däckad, det har jag inte tid med. Det går lite långsammare bara. Och på förmiddagen skördade jag betor, de är såååå stora. Hoppas de är goda också! Ändå…

Idag satte jag också ner lite nya frön i bäddarna där de skördade stått. Man kan sätta rödbetor ända fram i juli, och ju senare desto bättre lagringsegenskaper. Men det känns ju himla kul att redan kunna skörda. (De vi redan smakat var supergoda trots sin storlek.) Förra året blev de inte klara så tidigt, och blev inte så stora och fina, trots att jag även då försådde de flesta inne.

Ps. Han börjar känna sig lite lite risig, men än så länge inte värre än så. Och med en fjärde spruta i ryggen för bara två månader sedan är vi hoppfulla det fortsätter så.

Tisdag: Bara jag inte hunnit smitta någon!

Hon: var tydligen ingen bra idé att åka tåg upp till Stockholm nu när det tydligen är en ny ännu mer smittsam variant på gång. Om det nu var då jag fick det, men skulle tro det med tanke på inkubationstiden. Har dessutom senaste tiden gått och skrutit om att jag varken haft covid eller något annat sedan jag flyttade ner till udden för drygt två år sedan. Sa jag ”ta i trä…”

Kände första symtomen svagt lördag natt, testade mig på söndagen för säkerhets skull. Orolig att jag smittat ner någon på lördagens partaj hos kompisarna i grannhuset. Testade negativt, pust, tänkte jag. Men igårkväll blev jag plötsligt sämre, och efter att ha läst dagens DN, så testade jag igen. Och positivt!

Och så är det ju en sorg att inte få pussa och krama på mormors älskling Alice som kom ner till udden igår med sina mammor. Jag hoppas verkligen inte jag lyckas smitta ner dem, vi sågs bara ute igårkväll, men var vi tillräckligt försiktiga… jag hade ju testat negativt först så covid trodde vi ju inteDet var.

Han: Men bortse från det:
– Hurra, elpriserna går upp efter en trist helg med skitlåga priser! Jovisst, det är bra för oss som har solpaneler att priserna är på topp när vi konsumerar lite energi.
Men varför skriver medierna inte om detta?
– Är journalisterna vänster- eller högervridna vindflöjlar som blundar för att solen skiner!?

Intresset ljuger inte. Läser som vanligt DN-krönikören Johan Croneman och inser att Lenin hade rätt:
– En örn flyger ibland lågt som en höna, men en höna kan aldrig flyga högt som en örn.
Croneman klagar över att SVT och Sveriges radio ”följer svenska mediers högergir så att det skriker i svängarna” och okritiskt förmedlar etablissemangets propaganda för Nato-medlemskap.
”I Natofrågan agerar public service hökar utan att ens blinka”, skriver Croneman och slår fast: ”När nyheterna och Rapport anammar tesen att ’vi tänker numera alltid som en majoritet av svenskarna’ och ’vi representerar majoriteten i vår bevakning’ då har man fullständigt lämnat sitt uppdrag om opartiskhet och oberoende.”

Alla utom hönan ser den vingliga färden. Croneman har skrivit krönikor så länge jag minns, men såvitt jag vet har han under årens lopp aldrig ifrågasatt public services till 100 procent partiska, oreflekterade och okritiska stöd till det alliansutanförskapet som etablissemanget förfäktade före Rysslands invasion av Ukraina.
– I Natofrågan agerade public service duvor utan att ens blinka, för att tala cronemanska.
Intresset ljuger inte.

Croneman har rätt i att det går fort nu. Och public service ”högergir” är bara ett uttryck för att statstelevisionens flaxande för att följa flocken i rådande vind.
I snart fyra decennier flaxande SVT och Sveriges radios nyhetsredaktioner efter den kärnkraftskritiska majoriteten och det senaste decenniet har vindkraften varit mediernas primus motor.
Nu har vinden vänt och åtminstone vetenskapsredaktionerna har upptäckt att vindkraften inte är oproblematisk och att kärnkraftstekniken inte slutade utvecklas med Tjernobyl.

Croneman har alltså fel, men han har åtminstone fel på ett intressant sätt. Ibland är det svårt att inse vad som tjänar ens egenintresse. Hela morgonen gick jag och morrade om att elpriserna stiger medan politikerna skyller ifrån sig – ända tills hon som har koll påpekade att just idag tjänar vi på udden pengar på de höga elpriserna.
Detta eftersom vi producerar och säljer mer el än vi konsumerar.
– Fan va bra!
Men det får man väl inte säga i det här djävla landet längre?

Måndag: Men ännu dröjer honungsrosen

Och så det här med rosorna. Regnet fick dem att slå ut. Alla på en gång!

Det känns lite vemodigt. Slånbären, näverhäggen, syrenen, haggtornet, maskrosorna, äppelträdet mot gångstigen, kärleksörten, hundkäx, vårkrage, löjtnantshjärtan, alla grässtjärnblommorna, körsbärsträden, julblomman, novemberkaktusen, sommarblomstren (jo, de senaste tre samtidigt!), alla har redan blommat över.
Och nu rosorna, både de vilda och våra trädgårdsrosor.
– Vad återstår sen av sommaren?
– Ingenting, muttrar pessimisten.
– Den stora honungsrosen har fortfarande bara knoppar, jublar optimisten.
Och så hon förstås, hon den remonterande som blommar året runt!

Och så lite onödigt (?) vetande: Visste du att enligt blomsterbuden är det vanligt är att man ger 12 röda rosor för att visa den man älskar att man inte slutat med det.
– Den vita rosen brukar symbolisera en ny början och används när man vill kommunicera sympati och ödmjukhet.
Orange rosor signalerar passion, åtrå och glöd, vi har några i vår Torhammarspergola.
En heter ”Boogie-Woogie”, men den verkar haft sin bästa tid.

Den gula rosen betyder ”glädje, lycka, överflöd”, medan rosa rosor används för att visa lite ”mjukare känslor” som beundran, glädje och tacksamhet.
Har du fått en lila ros så indikerar den upprymdhet hos givaren, typ ”kärlek vid första ögonkastet”.  En blå ros var det däremot länge sen jag såg.
Mycket länge sen.
– Att ge blå rosor kan betyda att man hoppas på det omöjliga t.ex. att fånga någon man är förälskad i men som man inte kan få.
Etc etc.

Och om du inte riktigt vet vad du känner? Då tänker blomsterbuden som politiker: ”Med många olika typer av rosor i en bukett kan man kommunicera en blandning av känslor.”
För egen del tänker jag att rosor är vackrast där de står.

Söndag: Idag gör vi som katterna – åtminstone han

Han: – Ju mer vi kan tillgodose våra katters behov, desto mer tillgodoser vi våra egna. En pigg och välmående katt gör oss själva mer pigga och välmående. Men bara genom att vistas i samma rum som en katt ger stress- och ångestdämpande effekter.
Det säger Ulrica Norberg som skrivit Cat Power – kattens läkande kraft tillsammans med väninnan Carina Nunstedt.

Jag har inte läst boken och tror inte jag behöver läsa den heller. Känns som jag vet hur det är att ha katt. Särskilt en regnig söndag efter gårdagens långa, uppsluppna och aktiva sommarfest med goda grannar följer vi alla författarnas tes; Den som har en katt i sin närhet har allt att vinna på att ta efter den. Kattens livsrytm och förmåga att ständigt växla mellan aktivitet och vila ger nämligen en lugnare, mer harmonisk livsstil. Forskning visar också att umgänge med katter har en läkande inverkan på oss – både fysiskt och psykiskt.

Det finns ett missförstånd om katter. Många tror att lejonen ligger och vilar så ofta för att de ska orka jaga. Det är naturligtvis tvärtom: De jagar och äter det de behöver för att få slappa så länge som möjligt.
I väntan på att bli hungrig ligger även jag kvar i soffan.

Hon: hrmm, ja, men imorgon kommer det barn och barnbarn. Mormors lilla älskling Alice för övrigt. Och hon blev väldigt förtjust i mormors ”mörka” surdegslimpa sist hon var här. Tur det är bakväder, ösregn, annars hade jag varit tvungen att vattna efter gårdagens ökenhetta. +27 grader och ganska hård vind som kändes som en varm fön… gissa om det torkade ut landen på nolltid. Så tack regn!! Upp och hoppa bara. Och baka…

Nu ska limpan bara jäsa ett par timmar. Och efter den vilat och jäst några timmar får den kalljäsa i kylen till imorgon. Något recept har jag inte, det blir lite ”man tager vad man haver…”. Så bara hoppas det är något så när likt det jag gjorde senast.

Men så är ju knäckebrödet nästan slut, och det lever typ han på. Och om jag ska äta knäckebröd vill jag också ha detta. När man väl fått smak för det så är man fast. I alla fall vi 😉

Fast jäkla vilket jobb det är. Och vilken tid det tar!! Jag gör bara halva satsen, och det blir ändå tio stora knäckebröd som helt fyller våra två stora plåtburkar.

Sju minuter ska varje gräddas i ugnen. Det blir alltså 70 minuter som går bara till att passa ugnen. Men det är det värt. Delar receptet idag, från Bonniers stora bakbok. Har jag kanske gjort förut, men nu kommer det igen:

Det går bra att improvisera lite med mjöl och kryddor. ”Man tager vad man haver…” även här.

Nu soffan. Känner mig lite förkyld faktiskt. Hoppas på hösnuva. Tog för säkerhets skull ett covid-test i morse eftersom jag varit i storstan och en ny variant är på uppgång. Men det var negativt, som tur var!! Pust!

Lördag: Jäkla SJ!!!

Hon: bokade om hemresan till ett tidigare tåg eftersom jag ville hem till udden tidigare, och vad händer då, jo det tidigare tåget är så pass försenat så jag kommer att komma hem senare än med det senare tåget!!! F__n!!!!

Men för övrigt har två roliga dagar i Stockholm gått väldigt fort, och igårkväll somnade jag utmattad strax efter åtta efter att ha hängt med farmors älskling Iggy i princip hela dagen.

Hann också med träffa mina bokklubbsvänner hemma hos bästisen Magdalena. Vi har varit kompisar i över trettio år nu…

Och många av de andra medlemmarna i vår bokklubb har jag känt nästan lika länge, ända sedan småbarnsåren i Abrahamsberg.

Och så hann jag med att fira Mia, hurra!!! Hon fyllde år igår, och mellan Iggy och mitt tidiga insomnande skålade vi i ett glas bubbel på mitt hotell, Hotel Nofo, bästa hotellet. Ett kvarter från vår gamla lägenhet på Åsögatan.

Men som sagt så skålade vi för Mia på Nofo:s mysiga innergård, de har en jättebra vinbar och restaurang. Mia blev också väldigt glad för presenten. En supergod parfym från Other Stories. Lite avis faktiskt 😉

Han: Inser att jag lever ett enkelt liv på udden. Men även här händer det saker. Isman har rätt. Det har plötsligt blivit tyst i buskagen. Kanske beror på att vi sover för mycket. Eller att huset blivit för tätt för i natt vaknade jag med att näktergalen sjöng.
Det visade sig att jag hade somnat med skjutdörren öppen.

Vilket i sin tur säger tillräckligt om värmen igår.  
Hela dan gick åt gick åt till att serva alla hennes törstiga plantor. Förutom att försöka räkna ut hur man skulle kunna utveckla bevattningstekniken räknade jag till 212 stora och små krukor plus 44 längdmeter odlingsbäddar med tomater, chili, sallad, squash, gurka, lök, dragon, vitlök för att inte tala om hennes citronträd och det nya olivträdet. 
– Naturligtvis vaknade jag att det regnade.

Kort sagt: Ingenting är så meningslöst som när det som inte borde göra alls utförs på ett kompetent sätt. Men efter regnet kom näktergalen och när jag kom ut på verandan mot sjön fick jag ännu en naturupplevelse.
– En flock eidrar låg och fiskade utanför udden.

Inte så viktigt för dig kanske som världen ser ut, men plötsligt är ejdern ovanlig eller till och med helt försvunnen i Östersjön. På drygt tio år har fågeln gått från att vara ”nära hotad” till ”starkt hotad” i Artdatabankens rödlista.
Enstaka hanar har synts i våra vatten, men det finns inga honor att para sig med, skriver Kristianstadsbladet. Även på den punkten är morgonens sällskap en glad överraskning.
– Den här flocken består av elva honor och ett 25-tal ungar, däremot lyser herr Eider med sin frånvaro.

Ett gott tecken, att man har ungar. Ejdern är annars ett av många exempel på den tiaminbrist som slår hårt mot fisk- och sjöfågel. Tiamin, eller vitamin B1, är ett livsnödvändigt näringsämne som behövs för både ämnesomsättning och det centrala nervsystemet, och brist resulterar i svårartade neurologiska symptom, och i allvarliga fall i dödlighet.
– Och för att eidermammorna ska få umgås med barn och barnbarn.

Fredag: Rapport från en bevattningsanläggning

Han: – Som vi vet skapade Gud Eva av ett revben från Adam.  Men varför av revbenet?
– För han inte ville att kvinnan skulle vara varken dominerande eller slav, utan mannens ledsagerska.
Det förklarade den dåvarande påven Benedictus XVI år 2009.
– Men varför inte av huvudet, fortsatte han och förklarade att Gud inte ville att kvinnan skulle vara ”en dominerande varelse”, men inte heller slav under mannen utan ”hans ledsagerska”.

Jag vet inte vad påven egentligen menade med det. Enligt ordboken betyder ledsagerska följeslagerska, sällskap, kamrat, kompis, men på modern svenska även personlig assistent.
Men han hade både rätt och fel.Innan hon for till Stockholm gav min ledsagerska mig en mycket utförlig instruktion i possessiv ton om hur jag skulle sköta hennes odlingar.
– Det är klart att jag var livrädd.
Om en man kan misslyckas i sin frus ögon så är det genom att ta hand om hennes tomat-, chili-, gurk-, majs-, rödbetor och lökodlingar en helg när solen skiner, det är 25 grader varmt och inte ett enda jäkla regnmoln på himlen.

Men nåt betyder det att Gud tog ett revben och täljde till denna fantastiska varelse. Snacka om manlig innovation! Gud gav oss män ett tecken och sen har vi inte gjort annat än att driva på den tekniska utvecklingen.
– Idag kunde jag därför köpa en snurrande vattenspridare (209 kr på Lantmännen) som åtminstone förenklar arbetet.

Nåja, det är klart att det inte räcker. Sanningen är konkret och med två växthus proppfulla med potenta plantor och 12 odlingsbäddar gömmer sig misslyckandet i varje liten kruka. Så om du undrar vad jag gör idag så är svaret enkelt:
– Jag vattnar.

PS: Tacka vet jag rosor. De är tåliga som män. Man gräver en grop och när man går förbi säger man hej och skvätter lite guldvatten på dem och sedan blommar de år efter år.

Torsdag: Om botox och konsten att kunna skilja på ett par röda ben

Han: Den ryska propaganda förnekar att Vladimir Putin är sjuk och döende. Däremot förnekar ingen att den lilla mannen använder mycket botox.
– Han försöker balsamera sig själv medan han fortfarande lever, menar den brittiske försvarsforskaren Michael Clarke.
Det tycker jag är en positiv nyhet. Även balsamerandet tillhör ju den ryska tsartraditionen. Både Lenin och Stalin ligger uppblåsta på Röda torget i Moskva och det bara att hoppas att också Putin når det målet snart.

Nu tillbaka till udden: Tärna, mås eller trut? Så långt är jag med och jag vet att alla tillhör familjen måsfåglar (Laridae) inom ordningen vadarfåglar.
Men det stannar inte vid det och allt oftare tänker jag på Columbus självgodhet.

År 1492 upptäcker Christofer Columbus Nya Världen. Att den bara var ny för honom föll honom aldrig in. 
– Därför lät han namnge allt han såg – människor, länder, öar, flora och fauna.
När han seglade in i Chiriqui-lagunen trodde han att han närmade sig Ganges mynning. 

Men poängen: inte ens det faktum att han trodde sig ha stigit i land i Indien, vars kultur till och med européerna känt till i århundraden, hindrade honom från att genast börja rita egna kartor med påhittade namn som Antigua, Colombia, Trinidad & Tobago, Dominica, Costa Rica (där det bott människor 50 000 år innan Columbus råkade driva förbi) och Isla Santa, som inte alls var den ö Columbus trodde att det var utan det väldiga landområde som idag kallas Venezuela och som även då hade ett namn
– Fräckt gjort. 
Dumt gjort.
­– Om man inte vet namnet saknar ens kunskap om saker värde, påpekar Jamaica Kincaid (Boken om Min Trädgård, Tranan förlag). För att få kunskap om saker måste man först kunna namnge det. 
Och Columbus tillämpade principen att den som sätter namn på något äger det, konstaterar Kincaid.

I Dagens Nyheter påpekar Richard Swartz att Vladimir Putin tillämpar samma princip när han deklarerar för ukrainarna att de inte är vad de vill och menar sig vara, nämligen ukrainare, utan egentligen är ryssar.
Problemet för Putin är att alla vet att det finns ukrainare och att det finns ryssar och att inte är samma folk, samma nation och med olika kulturarv. Av samma skäl skrattar vi idag åt att Columbus skulle ha ”upptäckt” Amerika. Och skulle han slänga upp en säck med jordpäron på den spanske kungens bord idag skulle våra minsta barnbarn skratta så att de kiknar.
– Jordpäron? Nä du lilla gubben, det där bara vanlig potatis.

Somliga dar känner jag mig som Columbus. Jag är inte lika självgod, eftersom jag inte för en sekund inbillar mig att jag upptäckt en ny värld.
– Tvärtom!

Problemet: I min iver att redovisa att jag lärt mig nåt nytt avslöjar jag ständigt min okunskap här på bloggen. Med försynt kritik från en vänligt inställd med bestämd krets av rådgivande pippiprofessorer (Isman, Axel Kielland i Köpenhamn, Kajsa i grannstugan, Gunnar Eriksson på Facebook och Nicke i Råneå) tvingas jag ständigt bita i det hårda jordpäronet och inse att jag är ute och seglar i Columbus anda.

Just nu försöker jag lära mig skillnaden mellan silvertärna och fisktärna som jag skrev om för en tid sedan. Jag jämförde fisktärnan med Lilly My i Mumindalen, vilket jag håller fast vid. Däremot var det nog vid närmare eftertanke en silvertärna som tjatade och som jag tecknade av.
Vad som skiljer dem åt?
– De är mycket lika, enligt sakkunskapen. Men silvertärnan är ”aningen mindre” (33-39 cm), dessutom har den kortare näbb, huvud och hals men längre stjärt (se där, stjärten igen!) vilket får vingarna att verka vara placerade framför kroppens mittpunkt.
– Hänger du med?

Det ger silvertärnans flykt en mer ”fjädrande” och elegant stil.
– Åtminstone ofta, som Lars Svensson noterar i Fågelguiden (Bonnier Fakta) med tillägget att fisktärnans ”spelflykt är lika fjädrande”.
Silvertärnan har kortare ben, men även fisktärnans ben är röda Och enligt min mening inte särskilt långa.

Och så näbben: Fisktärnans näbb är orangeröd, medan silvertärnan röda näbb har en svart spets.
– Åtminstone ofta.
Ungefär så.
Och så resten: Fisktärnan som förmodligen var en silvertärna kan förstås också vara en skräntärna..
Eller någon av de nio andra tärnorna som häckar i våra vatten
– Undrar om det Ganges mynning jag ser där på andra sidan?

PS: Gräsänder är en annan intressant sjöfågel. Det finns även grässångare. En ganska unik art dök upp i kväll: En spolformad gräsänkling i kortbyxor och rosa ben visade sig i skuggorna på verandan strax före solnedgång.
En enkel art som trivs i solitär ensamhet och nöjer sig med ungefär samma utfodring som män.

Onsdag: Medan valfläsket marinerar

Han: Älskling, ikväll blir det blåstångspromenad i fullmåne, sa jag apropå gårdagens utlovade kopulerande i havet.
– Ja gör det du, sa hon och läste vidare i sin chiclit.
Fullmåne var det.
– Superfullmåne till och med.
Det betyder att månen inte bara var full utan dessutom 7 procent större och lyste 16 procent starkare än den brukar.
Den stora storleken beror på att månen befinner sig vid den punkt i sin omloppsbana där den är som närmast jorden – exakt 357 658 kilometer bort.

Supermånen såg jag stiga upp ur havet mellan det tyska krigsfartyget och det blinkande ljuset från fyren Långe Jan på Ölands sydspets.
Några orgier såg jag däremot inte, även om jag tyckte mig se ovanligt mycket tång ligga och flyta omkring utanför udden.

I övrigt: Till skillnad från våra hårt arbetande politiker som bekämpar varandra om att servera det bästa pensionsfläsket inför valet har jag gjort det enkelt för mig.
– Jag har planterat en ros – jaja efter trädgårdsmästarinnans anvisning – en David Austin som vi fick av Jojo och Matti härom dan.
Tack för den!
Austinrosor anses vara ”rosornas primadonna” och beskrivs som en blomma med ”den gammeldags rosens vackra blommor kombinerat med de moderna rosornas rika och ständiga blomning”.
Austinrosorna har ett kompakt växtsätt vilket gör dem tilltalande för många, dessutom doftar många av sorterna underbart.
– Kort sagt; en ros med vackra blommar som blommar hela sommaren.

Austinrosen härstammar från David Austin, en nördig engelsman går igång på rosor. Sedan Austin startade sin rosförädling har han tagit fram över 190 sorter. Alla sorter lämpar sig inte för det svenska klimatet, men vår ros tror att vi har fått en riktigt bra plats vid Margaretas veranda mot solnedgången.
– Den som lever får se.
Ungefär som när det gäller valfläsket till oss pensionärer.

Hon: jäkligt fördomsfullt av honom, okej då, om det inte var för bokklubben imorgon kväll så kanske det hade varit något mer lättläst eftersom jag oftast är för trött för seriösare litteratur så här mitt i odlingssäsongen. Men ren chic lit har jag vuxit ifrån. Om den inte är riktigt bra förstås.
– Och vad är riktig chic lit nu för tiden, för den delen…?

Och apropå bokklubben imorgon kväll, som är i Stockholm, så får jag väl skärpa till mig och ta bort det avflagnade nagellacket och måla nytt. Från Hermes dessutom, tack för den fina födelsedagspresenten Charlotta, så fint!!! Har ett i en annan färg, också super supersnygg, men mer vinterbetonad, som jag fick av värdinnan för bokklubben imorgon kväll i julklapp. Tack Magdalena! Älskar nagellack, och älskar Hermes. Speciellt förpackningarna!!!

Han igen: Okej då, det var kanske ingen chiclit. Hennes bokklubbsbok handlar om en kvinnlig fertilitetsläkare i Lettland som hjälper hundratals kvinnor att bli gravida men som inte lyckas frammamma några moderskänslor för sitt eget barn.
– Så det är klart; vem bryr sig om hur blåstången förökar sig?
Egentligen.

Tisdag: Nu vet du vad grannarna gör när månen är full

Han: I natt är det fullmåne och då vet man vad de håller på med vid Östersjöns stränder. Och forskarna uppmanar även i år alla voyeurer att smyga i buskarna, gärna med kameran beredd.
– Det skulle vara väldigt värdefullt att få in rapporter under flera år i rad, säger Lena Kautsky, professor emeritus i min hörsnäcka.

Kautsky är projektansvarig för något som heter ”Algforskarsommar” och det är särskilt blåstångens sexliv hon tänder på. Och i natt gäller det, för blåstången gillar att göra det i månljus. Blåstången är nämligen synkroniserad med månens dragningskraft och under fullmånekvällarna i maj, juni och juli släpper blåstången ut sina ägg och spermier i Östersjöns vikar.
Förra året inledde Stockholms universitet medborgarforskningsprojektet Algforskarsommar för att få veta mer om hur havet påverkas av klimatförändringarna och om kustens biologiska mångfald.

I år fortsätter projektet, under den romantiska rubriken ”blåstångspromenad under fullmåne”.
– Och du och jag är alltså inbjudna.
Vi har mycket blåstång på udden och tången är en nyckelart i Östersjön som dock hotas av ett hav i förändring. I Östersjön fungerar blåstången som en skog under ytan och ger livsmiljöer och föda åt fiskar och många andra arter och i natt får vi alltså första chansen att kolla in hur de förökar sig
– Genom att undersöka tången i vattenbrynet på fullmånedagen, kan vi avgöra om blåstången är mogen.

Enligt professor Kautsky & Co ser du om blåstången är mogen genom att skära ”ett snitt i förökningstopparna” för att se om det är en honplanta eller en hanplanta. ”Honplantor som är mogna har mörkt olivgröna äggsamlingarna som syns tydligt”.

Eftersom jag är lite blyg överlåter jag till intresserade läsare att själv ta del av hur du ser vem som gör vad och vad som skiljer förökningstoppen hos en honplanta med äggsamling (oogon) från en hanplanta med spermiesamling (anteridier).
Detaljerna hittar du här.
– Dessutom får du veta hur du rapporterar in dina iakttagelser.
Om inte så vet du vad grannarna gör när mångubben är full.

Hon: apropå vår vy så glömde jag lägga upp denna bilden i förrgår, då låg nämligen NATOs krigsfartyg för ankar här utanför över natten. Ett stort och två små. Det stora såg ut som ett exklusivt kryssningsfartyg när det var upptänt på natten. Enligt vår lokala underrättelsetjänst var det ett tyskt fartyg som varit i Stockholm på övning och nu var på väg till Kiel. Men besättningen var nog inte intresserade av vår blåstång…

Förutom att studera tångens fortplantning har dagen gått till vattning och omplantering. Trodde inte jag skulle behöva vattna ute alls idag faktiskt eftersom det regnade en hel del igår (och i förrgår) men den hårda vinden gjorde att det var snustorrt redan vid lunch. Och när jag vattnade upptäckte jag ett par betor till som behövde skördas. Ja, det blir alltså betor med fetaost som förrätt även idag, gott!!!

Och så har jag gjort rabarbersirap, marmelad och supergott ”mos” av de sista super-stjälkarna rabarber som jag fick av en kompis förra veckan. De var typ en meter långa och ändå så fina och mjälla. Mina egna rabarber är ett skämt…

PS. Och när jag nu lyfter blicken från mobilen ser jag att ett annat fartyg ankrat upp, och har dessutom fören norrut. Borde de inte vara på väg söderut… och hur kommer det sig att de ligger just här. Och så nära land! Nu påpekar han att det är en helikopter på fartyget också …

Han, igen: Underrättelsetjänsten rapporter att det är samma båt, fartyget heter A1411, en tysk allierad i väntan på något. Kanske på att Magdalena ska slänga till Erdogan ett litet köttben så att vi kan bli medlemmar i samma båtklubb?