Författare: kerstinochpeppe

Onsdag: mycket nu…

Hon: idag är en bättre dag än igår, då fick jag psykbryt eftersom jag inte hade koll på läget. Började städa inne i hus 1 fast det var hans tur, och bara för att kunna pricka av en punkt av mitt inre kaos när inget annat vettigt blev gjort. Vi ska nämligen på bröllop imorgon, i Åre. Jättekul, men innan dess…

Började dagen med att fokusera på packningen. Gick mycket bättre än igår, då var koncentrationen noll. Känns väldigt skönt! Men vissa andra verkar däremot inte ha någon koll…

Städa och fixa iordning för säsongens första gäster i Chateau Margareta måste också bli klart. För själsfriden. De är mycket efterlängtade, men de kommer en dag efter vi är tillbaka från bröllopet och jag har skjutit upp efter-jul-städningen alldeles för länge nu. Så skönt kunna boka av det också.

Laddare till deras elbil kom på plats igår. Tack Nordpolen! Meli, dotter med elbil, är också tacksam. Vi också, så småningom, antar vi…

Och så hann jag sätta om de sista plantorna i små krukor så inte Ancy ska behöva springa här och vattna stup i kvarten. Tack bästa bästis-granne (och bästaste extramatten ever) för att du ställer upp och vattna alla plantor, bergis ett par hundra, utan minsta gnöl.

­­­­­­­

Han: Ulf Lundell har rätt, sädesärlan är vår mest sällskapssjuka fågel (Vardagar, 3). Enligt Artdatabanken tillhör ärlan datumflyttarna. Enligt statistiken brukar den komma till våra trakter omkring 21 mars.
– I år kom hon först 18 april ut till oss ute på udden, vilket kan jämföras med den 10 april förra året.

Ännu har hon lite skygg, men hon brukar veta vad hon vill.
– Talgoxen vill ha ost, bofinken kräver sockerkaka och sädesärla vill ha ljust bröd.
Så har det låtit sedan svärmors tid och det verkar stämma. Förra året konstaterade jag att vår sädesärla var väldigt förtjust i hennes saffranskaka och inte minst havrekakorna.
Om frukost dröjde hoppade hon upp på en stolsrygg och tittade in genom glaset.

Passar på att lära mig något nytt: ”Flyttfåglar som återvänder från vinterkvarteren brukar ofta delas in i kategorierna väderflyttare och datumflyttare. Arter som i huvudsak övervintrar i södra delen av Europa kallas väderflyttare, och de brukar anlända till Sverige så snart vädret är lämpligt. Datumflyttare är tropikflyttare, som anländer till häckplatserna omkring samma datum år från år.”

Under våren 2017 anlände sädesärlan tidigt eller mycket tidigt jämfört med det ”normala” – i snitt sex dagar tidigare. Under 2016 kom de också tidigare, men då bara i snitt två dagar tidigare än normalt.
Och i år kom hon alltså ut till oss den 18 april.

En sak till: Du kanske också har märkt att jag ofta uppträder här på bloggen med ett glas vin eller något starkare inom armavstånd. Det kan vara ett försenat fadersuppror.
– Äpplet faller ibland långt från päronträdet.
Min pappa var nykterist. På goda grunder. Fostrad i ett frikyrkligt hem i en tid när sågverksarbetarna  i Sundsvall ofta passerade bolagets krog på väg hem med löningen i innerfickan.
– Vilket illustrerar att mycket lite var bättre förr.

Särskilt vinet har blivit bättre sen Jarefors, Nicke Westrin och vi andra i mitten av 60-talet drack vår första flaska Parador på Gillet i Strömsund. Till dagens middag (avokado + rester från gårdagens goda pasta aglio e olio) serveras en kyld Langhe Nebbiolo från 2020.– Skål pappa!
Kanske tar jag ett bloss på min cigarr också. I lä, för det blåser från NO, 13 sekundmeter i byarna. Mina barns farfar skulle ha haft synpunkter på det också.
– Men inte de synpunkter du tror.

Tisdag: Varför en man får lust att måla en dag som denna

Han: ”Visst har jag under de sista femtio åren känt det nödvändigt att måla; annars hade jag inte gjort det. Jag har funderat över och försökt förstå drivkrafterna bakom mitt målande. Även om jag inte kommit till klarhet, så har jag förstått en sak – tavlor ljuger inte.”
Det skriver Ralph Ingvar Rilton i sin bok med samma namn: Tavlor ljuger inte (Carlssons förlag, 1990).
– Frågan är vad det är tavlor inte ljuger om.

På förekommen anledning har jag anledning att fundera över det. Men först om Riltons bok. Det är en historia i sig. Kanske ett vårtecken. När kvinnan i mitt liv tog sin vanliga skogspromenad satt jag i kvar i solen vid sjöboden med årets första glas rosévin och boken jag beställt från ett antikvariat på nätet.
– Ett steg framåt, två steg tillbaka.
Boken har jag nämligen läst. Många gånger. Jag fick den av författaren för 40 år sedan. Redan då hade Ralph fyllt 83 och en belevad gammelmansröst i telefonen undrade om redaktören kunde ha vänligheten att göra ett hembesök för att prata om konst, på Sibyllegatan om jag inte minns fel.
– Så blev det.

Ibland träffar man människor som man känner ett ovillkorligt behov av att fortsätta prata med och vårt samtal pågick i ett antal år.
Det fanns en anledning: Ralph I. Rilton är den ende amatörmålare jag haft förmånen att känna som skänkt sitt konstnärliga livsverk till Kungliga Operan i Stockholm och även efter dennes död 2006 återvände jag ofta till hans lärobok om varför somliga av oss målar.

Problemet: För ett antal år sedan gav jag bort ”Tavlor ljuger inte” till en kompis som heter Jan Scherman. En murvel som då hade hoppat av jobbet som vd på TV4 och som i den berusande känsla av frihet som uppstår när en man plötsligt svävar fritt ville börja måla.
Alltså fick Janne boken.

Det har jag aldrig ångrat. Däremot har jag saknat Riltons bok. Alltså bestämde jag mig för att härom dan beställa en ny på Bokbussens antikvariat. Och nu sitter jag här i solen med årets första glas rosévin och läser på sidan 173 den bästa förklaringen till varför jag efter femtio års kluddande, undrat varför jag fått henne att köpa ett torp i Gökalund (tack Bomme för stödet!) med den skruvande motiveringen att jag behöver en lokal för att börja måla igen: ”Detta något måste vara mitt behov att gestalta det frånvarande eller i vart fall bristfälligt närvarande”.

Vad det i mitt fall betyder är jag fortfarande inte helt klar över. Men som den finske konstnären Henrik Tikkanen, vars fru Märta blev världsberömd på att beskriva deras äktenskap (Århundradets kärlekssaga), ger mig ännu ett orakelsvar att fundera över:
– Bara med konst kan man uttrycka det man inte begriper.

Kanske är det senare som förklarar varför internet just nu flödar över av bilder till stöd för Ukraina:

Bilden nedan är mina favoriter en dag som denna. En dag kommer Putin att stå till svars inför historiens skrank:

Annandag påsk: Mirakel visar sig även på udden

Han: Annandag påsk och även här på udden visar sig ett litet mirakel för de troende: Bland vårtecknen räknar vi nu även in en Citronfjäril (Gonepteryx rhamni). Förmodligen har den varit här hela vintern.
– Citronlarven blir nämligen till fjäril under hösten och övervintrar sedan som imago, det vill säga som fullbildad fjäril.

Vilket förklarar varför den kryper ur idet så här tidigt på våren. Dagens besök betyder att vi nu har haft två vackra fjärilar. Påfågelöga (Inachis io) är även den en egen fjärilsart; men är samtidigt den enda överlevande i släktet Inachis. Även denna färggranna fjäril, som man känner igen på dess blå ögonfläckar och rödbruna bakgrundsfärg, övervintrar som vuxen (imago).

Kul, redan två sorters fjärilar och våren har knappt börjat. Men vi människor skulle inte ha uppfunnit gud om vi inte genast vill leka domare.
– Två sorters fjärilar – då är det klart att vi måste rösta bort någon!
Efter På Spåret, Sveriges Mästerkock och Lets Dance fastnar jag för dagens tävlingsnyhet:
– Fjärilshuset i Hagaparken i Stockholm har utlöst en tävling, där vi i allmänheten ska rösta fram en svensk nationalfjäril senast i juni 2022.

Bland de elva vanligaste fjärilarna ska vi rösta bort tio. ”Vi tar det här initiativet eftersom fjärilen är en attraktiv och vanligt förekommande symbol för det naturliga kretslopp som vi vill skydda”, skriver Fjärilshusets vd Mikael Odell i ett pressmeddelande.
– Förhoppningen är att tävlingen ska öka allmänhetens intresse för att skydda landets fjärilsstam.

Annars kan man ju glädja sig åt mångfalden. Och kanske fundera på vad vi kan göra för att behålla den. Enligt Naturvårdsverket och SLU Artdatabanken dog två svenska fjärilsarter (Veronikanätfjäril och Kronärtsblåvinge) ut så sent som 2020, främst på grund av brist på blomrika marker.

PS: Om du redan gripits av lusten att rösta bort någon – här är de elva kandidaterna i årets utslagning:
Apollofjäril
Makaonfjäril
Aurorafjäril
Citronfjäril
Puktörneblåvinge
vitfläckig guldvinge
Storfläckig pärlemorfjäril
Nässelfjäril
Påfågelöga
Sormantel
Amiral

Men det finns även andra mirakel att glädja sig åt …

Hon: Vår platta nektarin blommar, bara en blomma än så länge, men trädet har överlevt vintern ute i värsta tänkbara ”blås-läge”! Helt otroligt. Nu klarar det allt!

Och idag invigs säsongen i växthus 1, det kalla växthuset. Förra och förrförra året flyttade de största plantorna ut mycket tidigare i april, men det måste ha varit mycket varmare. I alla fall om nätterna.

Jag är orolig, riktigt orolig, de kommer få en chock!!! Och det är flera av de finaste plantorna dessutom. Men de har fått större krukor och får inte plats inne. Och dagtid kommer de att trivas mycket bättre i växthuset. Bara de vant sig vid kalla nätter och solens strålar… Håll tummarna!

Jodå, elementet är inflyttat och kommer sättas på innan jag lägger mig. Och inte alla de största är utflyttade, än… Helt galen är jag inte 😉

Påskdagen: äntligen ordning och reda, både inne och ute…

(Uppdaterad 21:58)

Hon: igår gick dagen till vänner och god mat, ja kiosken öppnade ju sin restaurang för säsongen. Vad vi längtat. Så gott!!! Vi åt så vi storknade. Japp, vi stapplade hem och somnade direkt. En på soffan, en framför tv:n i sovrummet. Klockan var strax efter 17…

Så idag full fart igen bland plantorna i växthusen. Tog också äntligen tag i växthus 1 och städade upp bland bråten vi ställt in där i vinter, putsade av fönstren, samt dammsög upp all jord som jag spillt när jag planterat om därinne nu i vår.

Satte också upp de rentvättade gardinerna så jag kan sätta ut plantor utan att bladen bränns av solen. Imorgon får de första flytta ut. Frostnätterna verkar vara över, i alla fall så långt prognosen sträcker sig…

Och nu vill jag ju inte jorda ner därinne igen, så bara ut och städa och plocka iordning bland krukor och blompinnar runt och på mitt planteringsbord ute.

Lika skönt som det är när det är tillräckligt varmt för att stå i växthuset och plantera istället för inne på diskbänken, lika skönt är det när jag kan flytta ut på riktigt och kan jorda ner hur mycket som helst utan att det gör ett jota.

Och nu är det dags. Planteringsbordet är städat och jordsäcken på plats. Hoppas nu bara värmen och det fina vädret fortsätter.

Och första humlan hittade in i växthus 2, hurra! Ja idag kunde dörren stå helt öppen, det var ändå 20 grader därinne. Närmre +30 innan jag öppnade den…

Han: Hon står där med båda träskorna i jorden, vacker och med en rynka i pannan över allt som hon måste göra. Jag ser ut över havet, ständigt detta hav. De senaste 60 månvarven har jag tittat ut över detta hav morgon, lunch, vid eftermiddagsdrinken och varje gång jag pinkat i lä och vid fullmåne.
I princip varje dag funderar jag över att jag borde skriva något om detta hav som tillsammans med himlen är den största levande varelsen här på udden.
– Ständigt detsamma, ständigt föränderlig.

Men hur beskriver man detta samma och ständigt föränderliga? Även duktiga författare har problem. Jag blev misstänksam redan första gången jag läste vad Virginia Woolf skrev om havet: ”Solen hade ännu inte gått upp. Det var omöjligt att skilja mellan himmel och hav, utom att havet låg i små veck, som ett skrynkligt lakan” (”The Wave” , 1931. I svensk översättning på Albert Bonniers förlag, 1980).
– Det saknas någonting där, eller hur?.
Möjligen någonting som Woolf blev på det klara med först när hon sjönk genom det kalla vattnet vid Southeast, med en sten stor som ett grishuvud under kappan.
– Hur då skrynkligt lakan?

Havet har inget minne. Havet är vatten i vatten och ingenting påminner om en säng som någon älskad i all hast lämnat obäddad.  
– Eller så gör den det?
Budskapet ligger i mottagarens öga. Den norske journalisten Morten Strøksnes har skrivit den kanske märkvärdigaste boken av havet (Havsboken).
Han skriver som det är: Det djupa, salta, svarta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det har är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver inte oss till något, det bryr sig inte våra förhoppningar, rädslor – inte ett dyft om våra beskrivningar…

Möjligen gör Strøksnes en dygd av en nödvändighet. Insikten om att det är så jäkla svårt att beskriva det ständigt föränderliga och samtidigt oföränderliga havet och vad som göms i det. Bara för att beskriva ett enda plankton är komplicerat: ”De liknar snökristaller, månlandare, orgelpipor, eiffeltorn, frihetsgudinnor, kommunikationssatelliter, fyrverkerier, kalejdoskopiska kikarbilder, tandborstar, tomma snabbköpskorgar, öppnade våffeljärn, vinglas med en flytande isbit i, champagneglas med leopardskinn på insidan, grekiska urnor, etruskiska skulpturer, cykelställ”…etc etc (inklusive dammsugare och reservoarpennor).

Nu kan vi ju hävda att författare gör det svårt för sig. Hittade detta citat i ett dammigt skyltfönster i Gamla stan förra helgen:

Eftersom det är påskdag nöjer jag mig med att konstatera att där ute är havet och det är bleke och det är svårt att skilja på havet och vågorna.
– Men det är en annan historia.

Hon: och som av en händelse filmade jag havet i förmiddags kom jag just på. Just för att det var alldeles lugnt, och tyst, förutom kuttret av häckande fåglar ute på Fimpan och Svarta grund. Så höj ljudet och lyssna:

Påskafton: … men det går lika bra med en gransångare

Han: En gång i förr-i-tiden-tiden debatterade jag fartens betydelse för vår tid i allmänhet och mediedramturgin i synnerhet med författarinnan Merete Mazzarella och Lasse Åberg. Lasse kallade sig för ”retrogardist” och hade bildat föreningen ”Nödbromsarna”.
Föreningen var ”teknikavvaktande”, såg internet som ”världens största avloppsrör” och enligt en dagboksanteckning hävdade Lasse att det var bättre förr ”när tiden inte gick så förbannat fort och väckarklockan var mekanisk och därför inte blinkade efter elavbrott”.

Lasse Åberg vann naturligtvis skrattarna på sin sida. Även jag fnittrade gott åt hans historia om att småbönderna i norra Jämtland grät över Karl XII:s död.
– Det vill säga; de grinade ett år senare när nyheten om kungens död hade nått upp till fjällvärlden.
Min replik drunknade i skattsalvorna, men finns trots allt kvar på papper:
– Lasse, möjligen beror det på att jag bott där uppe i Blåsjön som jag gillar att tiden går fortare nu för tiden. Det gör nämligen att världen blir bättre och bättre snabbare.

Jag gillar farten. Fort men fel har det förstås ofta blivit. Som när jag häromdagen lotsades vara Carl von Linnés lärjunge och artsatte en grönfink som jag hade i handen efter att den flugit in vårt panoramafönster.
– Pang!
Det var dumt gjort, för det var ingen grönfink. Det var en sångare av nåt slag, förmodligen en gransångare. Vilket jag blev upplyst om på Facebook inom 60 minuter efter min dubiösa publicering. Av de 67 snälla vänner som lyckönskade oss på vår bröllopsdag (på fel dag, enligt min mening) var Gunnar Eriksson den ende som fokuserade på väsentligheter: Han valde att uppmärksamma mig på min okunskap.
– Kan bero på att vi känt varandra länge och att jag ofta haft fel.

Jag har ofta fel och teknikutvecklingen har gjort att jag insett denna mina dumheter snabbare. Som alltså detta med skillnaden mellan finkar och sångare. 
Även om de både har hjärnor stora som ärtor måste minst en av dem ha blivit mycket förolämpad av min nonchalans.
– De är ju inte ens lika! 
”Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält” (Bonnier Fakta) ger denna pedagogiska bild av skillnaderna mellan de arterna:

Nu vet du det också. Däremot är det svårare att skilja en gransångare från en lövsångare, vilket Gunnar påpekar. Men gransångare har svarta ben och längre svart näbb, oftast. Dessutom ger gransågaren ett smutsigare blekgult intryck men den viftar lika gärna på stjärten som sin kusin.

Ännu ett vårtecken: Vi är här nu! Idag firade vi inte våren med en traditionell påskmiddag hos Jinjun med fru i Kiosken som öppnar i helgen. Alltid lika gott att ses igen!

Långfredag: Glad påsk alla putinister!

(Uppdaterad 15:08)

Han: Glad påsk på er alla från en regnig och blåsig udde. Femton sekundmeter i byarna, inte heller i år blir det alltså några påsksmällare.
– Och lika bra det.

Att skjuta sig själv i foten är aldrig kul. Men att putinisterna sänkte sitt eget flaggskepp Moskva är verkligen att överdriva påskfirandet. ”När fartyget bogserades mot en hamn fick fartyget slagsida på grund av skador i skrovet sedan en eld brutit ut då ammunition exploderat” skriver den statliga propagandacentralen Tass.

Säger husses röst i Moskva. Och då måste det förstås vara sant.
– Dessutom är det bra att Putin leker sänka skepp med sig själv och inte skyller på ukrainarna. Den här gången slipper alltså civilbefolkningen repressalier för att de försvarar sin frihet?

PS: ”Moskva”, som uppenbarligen skjutit sin sista missil mot Ukraina, hette tidigare ”Slava” och byggdes i Ukraina år 1979. Med tanke på den ryska propagandan ständigt ändrar sin historieskrivning – det är svårt att komma ihåg lögner – så är det möjligt att en framtida version av sänkningen är att det var ”de segerrika ryska trupperna som sänkte Ukrainas enda missilbestyckade och judisknazistiska kryssare som beskjutit den ryska befolkningen”:.
– Glöm inte var du läste det först!

Om vi stannar där borta där de gulblå vimplarna vajar även denna påsk. Det här föraktar jag de svenska putinisterna för mest:
– Att de inte ens kräver att Sverige ska få igen Gammalsvenskby vid floden Dnepr om Putin vinner kriget.

Man hör ju på namnet att byn är svensk. Här bor ett par tusen personer, varav ett hundratal är ättlingar i rakt nedstigande led till Estlandssvenskar som på 1700-talet tvångsförflyttades hit från Dagö.
Flera av de äldre i byn kan fortfarande tala svenska med gammalsvensk brytning.
– Vilket kan jämföras med att många i ukrainare pratar ryska och alltså borde få bo i Ryssland.

Om historien ska börja och sluta på 1700-talet så bör förstås även Estland tillhöra Sverige. Och de svenska putinisterna borde be sin tyrann om att han visa lite respekt för sin svenska stödtrupp. Varför inte sätta upp en staty i Moskva över den svenske fältherren Jakob de la Gardie.
Den mannen gjorde vad ingen imperiebyggare lyckats med, varken före eller efter år 1610 – att invadera och ockuperade Moskva.
Se där, det finns mycket att fira även denna påsk!

Hon: och på långfredagen får man inte jobba, inte heller städa eller tvätta. Då blev tanterna i grannhuset jättearga, när jag var liten alltså. Men eftersom det blåste så hårt på udden tog vi äntligen tag i kaklet ovanför diskbänken i torpet. Egentligen skulle jag målat lister också, men lite måste vi väl helga vilodagen, så nu blir det en aperol i lä utanför sjöboden. Jodå, solen skiner igen!

Passade väl in rätt bra med befintligt kök, köksluckor och kakel? Och till de nya tapeterna… om man gillar mönster-mix alltså 😉

Skärtorsdag: också bröllopsdag…

Hon: ja vi gifte oss på skärtorsdagen i Palma, i svenska kyrkan, den 13 april 2006. Så vi firar lite idag också efter att ha shoppat runt i Attanäs gårdsbutik och på Blomlöfs rökeri. Det blir sill, inlagd strömming och Najad-lax till middag.

Vi var också förbi min faster Gun och farbror Sten i Ronneby med en påskblomma, lite påskchoklad och en burk med Branteviks sill. Sten fyllde 92 år i veckan, och Gun 88 år i februari. Lite försenat firande.

Onsdag: 16 år som gifta…

Hon: …och 20 år som sambo! Han hade glömt, men räddade det på något sätt under eftermiddagens shopping uppe i byn! När vi kom hem stod rosorna på bordet. Han är fortfarande snabb! Och jag älskar honom fortfarande, trots allt.

Men jag skulle ju egentligen berätta om gårdagens dörrmattekurs. Det var min gamla klasskompis och vän Annika som tog mig med, tack! Och kursen hölls på Lisesgården som drivs av vår gamla klasskompis Lise, som blev min bästis direkt när hon flyttade in huset i bredvid mitt lagom till vi skulle börja ettan.

Det var faktiskt jättekul, och trots att jag slarvade och fuskade en del för att inte komma efter ”proffsen” så blev mattan över förväntan bra. Och Lisesgården är ett klart intressant koncept. Där hålls även skogsbad. Det måste jag nog också pröva. Tack Lise o Annika för igår. Ses snart igen.

Han: Apropå trender får man (hon) sällan vara ensam om en bra idé. I november förra året fick jag ett nyhetsbrev med ”de trendigast inredningsfärgerna 2022” där trendmakarna tror att ”vi kommer att fortsätta längta efter balans och grönska”. Enligt nyhetsbrevet baseras Beckers nya färgfamilj Grounded green på två gröna nyanser – en ljusare, ”Emalj”, och en lite mörkare grågrön, Grönt te 846, ”som påminner om förra sekelskiftets klassiska jugendgrönt.”

Lite sent påtänkt för att vara en ny trend. Redan två år tidigare hade hon redan låtit måla vår hall i hus 1 grönt.
– Uddengrönt.

Och den gröna trenden håller i sig på udden. Ett axplock från dagen:

Till och med den lilla grönfinken som flög in vårt fönster håller färgen trots att man är lite yr i mössan:

Och även i torpet går vi mot en grön vår:

Om du vill sätta in denna trendkänsliga grönmålning i en historisk kontext kan jag påminna om att Picassos ”blå period” (1901-04) blev blå därför att han kom över ett billigt parti blå färg och var fattig men smart (snål). Detsamma gällde när han senare blev berömd för sin rosa period (1904-1906).
I den mån jag påverkat vårens grönmålning handlar det alltså inte bara om att hon för två och ett halvt år sedan bestämde att vår hall på udden skulle bli grön. Inte grön i allmänhet utan grön i en särskilt gröna nyans som hon såg i sitt huvud och som Ken på Anderssons Måleri i Torsås till slut lyckades blanda fram.
Det blev några burkar innan det blev rätt.
Och det inte sant som man säger att nöden inte har någon lag.
Det har den:
– Man tager vad man haver, som Cajsa Warg skrev i sin kokbok redan 1755.
Den stora burken med Uddengrönt är fortfarande halvfull och ingen färg är så vacker som den som är gratis.
– Särskilt efter sexton års lyckligt äktenskap.

PS: Hon har som vanligt rätt fast hon ändå inget förstått. Rosorna köpte jag hos Jacky på Tempo i Gökalund redan på förmiddan. Till budgetpris och efter en tyst överenskommelse män emellan att Jacky inte skulle säga nåt när hon handlade där nu på eftermiddagen.
Sensmoral? Som alla färgkluddare vet: Om man blandar vita lögner med röda rosor så får man rosa blommor och som kompensation för att jag glömde vår 16:e bröllopsdag såg jag naturligtvis till att våra mandelträd blommar just idag.

Tisdag: Ett påfågelsöga vittnar om att inte allt är upp och ner

(Uppdaterad 20:33)

Han: Idag har jag haft mitt första påfågelsöga. Det heter så. Åtminstone på fågelskådarspråket, det har Isman lärt mig. Man säger inte att man sett den och den fågeln. Man säger att ”idag hade jag en etc etc”.
– Alltså hade jag årets första påfågelsöga idag.
Den satt där på en varm bänk och solade sig. Och sen flög den innan jag hann få fram mobilkameran. Så det fick bli att ta fram paletten.

Påfågelsöga är alltså en fjäril. Det är ingen märkvärdig fjäril. Det märkvärdiga i mina ögon är att det fortfarande händer helt vanliga saker i vår märkliga tid när det händer så mycket ovanliga saker, typ krig i Europa och att blåsossar och stabila centerpartister ute i bygderna plötsligt säger att det är nog dags nu att vi går med i NATO.

Bara den som följt svensk politisk debatt de senaste 50 åren fattar vilken historisk game changer det är.
– Ungefär som när Bobby i Dallas livs levande klev ut ur duschen efter att ha varit död i en säsong.
Men att påfågelsögat dyker upp när den ska här på udden (april) är ett välkommet tecken på att tiden inte är helt ur led.

Och så det stora vårtecknet: Idag har grabbarna från Nordpolen Energi kopplat upp udden mot solen! Åtminstone i halva systemet tickar nu kilowattimmarna in. Hela systemet går igång så snart EON varit här och bytte en elmätare.

Hon: heldag i växthuset med omplantering, sen har jag varit i Lisesgården och gjort en dörrmatta av björkris. Jättekul! Berättar mer imorgon. Han blev väldigt imponerad av mattan!

Måndag: Länge leve våra nya miljardärer

(Uppdaterad 18:23)

Han: Pensionerad gubbe går omkring på udden och tar del av den senaste indignationsjournalisten: Det har skett en enorm ökning av miljardärer i Sverige.
– Hela 14 nya miljardärer varje månad i snitt!
Det visar material som Aftonbladet-journalisten Andreas Cervenka har tagit fram, och som har publicerats både i en bok och nu senast i uppmärksammad artikel i Svenska dagbladet.
– Bra jobbat!

Bland de flera hundra miljardärerna på listan återfinns många gamla kapitalister, typ H&M:s Stefan Persson på 150 miljarder kronor, Märit Rausing på 130 miljarder och Ax:son Johnson-koncernens Antonia Ax:son Johnson.
Men på listan återfinns också en rad namn i den nya svenska techsfären. Personer som Spotify- grundarna Martin Lorentzon och Daniel Ek, Klarnas grundare Victor Jacobsson och Sebastian Siemiatkowski, den värmländske spelentreprenören Lars Wingefors, Skype- och Atomico-grundaren Niklas Zennström och Minecraft-skaparen Markus Persson kvalar alla in bland de 50 rikaste på listan.

Är jag upprörd? Inte det minsta. Sedan årtionden har vi vetat att sossarna har varit kapitalisternas bästa vän och att jämställdhet bara en fernissa i 1 maj-tal och valpropaganda.
– Och det finns nyanser i paradiset.
Här handlar det om unga entreprenörer (78 grabbar, min före detta uppdragsgivare Cristina Stenbeck och två andra tjejer) som haft en idé och jobbat för att utveckla den från noll.
– Varför jag inte upprörd?
Därför att de har jobbat ihop sina pengar!
Och de har skapat företag som gjort mitt liv på udden roligare. För att inte tala om att de gjort livet roligare för våra barnbarn!

Detta kan jämföras med t ex oligarkerna i Ryssland. De är inga entreprenörer. De tillhör den ryska maffia som roffade åt sig stora företag som privatiserades när Sovjetunionen föll samman. 60 procent av de ryska miljardärerna baserar sin förmögenhet på råvaror (olja och gas) eller politik.
– De har inte skapat en enda ny affärsidé utom den att med Putins hjälp plundra det ryska folket och sedan ägnar sin tid och pengar åt att köpa jättebåtar och vräkiga lägenheter i Stockholm, London och kring Medelhavet.

Se där gangsters och parasiter som bör klämmas åt och det är bra att kriget i Ukraina riktat medieintresset även på det packet.

Hon: och ovan sitter en icke-miljardär, som precis fått sin före-middagen-drink serverad i det ostädade lågbudget-växthuset, av sin fru, som dessutom stått i detta oglammiga växthus och planterat om chiliplantor hela dagen, och ändå ligger steget efter, och aldrig heller kommer att bli miljardär på sin chili-peppar utan endast gå minus. Men vi har ganska kul!!