Fredag: Undrar vilket spår vi ska följa idag?

(Uppdaterad 19.38, 10:08)

Han: Det tassar omkring både varg och lodjur i vår landsända. Förhoppningsvis inte i vår absoluta närhet hoppas vi. Däremot räv och kaninspår i snön.
Men husse och matte håller blicken högre. Idag ska vi räkna fåglar. I helgen pågår nämligen ”Vinterfåglar Inpå Knuten” över hela landet. Det blir andra säsongen för oss. Förra årets rapport från udden såg ut så här:

En perfekt hjärngymnastik i coronatider. Det här behöver du veta för att vara med: Räkningen pågår från fredag morgon till måndag kväll (29/1—1/2). Man kan skicka in rapporten ända till den 7/2, hit.
– Skriv upp det högsta sammanlagda antalet individer av en art som du ser vid ett och samma tillfälle. Du rapporterar endast de fåglar som äter vid din fågelmatning. Ser du t ex först 5 talgoxar, sedan 8 och därefter 6, så är det 8 som rapporteras.
Du ska INTE ADDERA ihop alla fåglar du ser.

Om du är ny inför Vinterfåglar, börja med att registrera dig här!

Hon: 67 pilfinkar… där undrar jag om han följde reglerna i VERSALER ovan…

Kall morgon, ont om fåglar att räkna. Maten i deras mat-träd var djupfryst. Lägger ut lite nya frön på marken. Bestämmer mig för att baka bröd. Fastnar för ett recept på rågkusar. Smakade av nyss, goda trots att hålet i mitten krympte ihop till nada…

Googlade runt efter inspiration för middagsmat, utifrån vad som finns i ”ladorna”. Fastnade för Pizza Bianco med löjrom, ja hittade äntligen löjrom när vi var på Blomlöfs och handlade torsk häromdagen. Till nyår hittade jag ingen, men bättre sent än aldrig.

Kom på att de ju vore kul om Ancy och Håkan kom på fredags-drink, eftersom de inte heller fick någon löjrom på nyår. Tanken var bubbel och Pizza vid femsnåret någonstans ute i lä med en liten brasa som värmekälla. Dessvärre fanns det ingen lä någonstans så vi omlokaliserade drinken till växthus 1. Typ som ute, men utan vind. Himla trevligt blev det, och på alla bilderna lyckades någon blunda…

Torsdag: Från ungkarlsliv till tvåsamhet

(Uppdaterad 19:58, 19.20, 17:30, 16:50)

• 

• 

Han: Den ensamma ejdern, den luggslitna skarven som satt på sin sten och tittade ut mot revet där de andra skarvarna höll till.
Kråkan som bor i tallen och som blev änkling året innan.
En och annan ensam hackspett i Ismans tallar.
I mina dagboksanteckningar för ett år sedan fäste jag vid att udden verkade befolkad av enslingar. Alla strök omkring här på udden och gjorde föga för att störa varandra med synpunkter om hur ditten och datten borde vara.
– Det var som alla förstår innan hon flyttade ner till katterna och mig.

Förmodligen finns de kvar här, men när jag bläddrar bland de senaste månadernas bilder ser jag en massa par eller hela flockar av fåglar – sidensvansar, svanar, änder. Om jag låg på en terapisoffan skulle min psykolog förmodligen ha något förnumstligt att säga om den saken.
– Om jag gick hos en psykolog vill säga.

Till och med bofinken dyker upp med en väninna. Detsamma gäller rödhaken, som länge spatserade omkring ensam nedanför fågelbordet. Och så har vi herr och fru Storskrake som fiskar en bit ut i sundet. Heter på latin, Mergus merganser – vilket betyder, dykare och dykgås. Och det gör de. Hela dagarna. Storskraken är långhalsad, men drar in halsen när den simmar. Den känns igen på sin röda långa näbb med en liten krok längst ut.

Påminner om lom och dopping. men har en nacktofs och påminner mig om hipsterpojkarna på Södermalm. ”Nacktofsen slätt rundad (‘välkammad med fett’)”, läser jag Bonniers Fågelguiden, andra upplagan. I övrigt slås man av att de är olika. Honan har ett mörkt rödbrunt huvud och nacktofsen är ”rufsigare än hos hannen”, som är mestadels vit med grönglänsande svart huvud/halsöverdel.

Deras rörelseschema skiljer sig också åt, liksom lätet. Och sättet att äta.
– Simmar omkring i samma vatten gör de, men om man inte såg dem tillsammans skulle man tro att de tillhörda helt olika arter.
Storskraken och hans fru, alltså.
Tänker jag.
Och förmodligen skulle psykdoktorn undra varför jag tänker så.
Om jag gick hos en hjärnskrynklare, vill säga.

Hon: ha ha, där fick du till det! Och olika är vi förvisso, du ”diktar” länge, för mig tar det max fem minuter. Med andra ord har jag hunnit massor medan du höll på.

Promenad i vinterlandskap, fyllt 12 krukor med jord inne i Chateau Margaretas växthus som jag burit in hit för att värmas upp inför morgondagens omplanteringar.

Bakat ett formbröd, som du gillar, som nu står i ugnen. Förberett middagen. Gulbetorna kokar för fullt, den stuvade spenaten är klar. Bara att steka isterbanden och värma på moset så är middagen klar. Drinken serverade jag strax före fem idag 😉

19.20. Lämnar dumburken och tittar ut, och vilken tur jag gjorde det… Sååå vacker kväll, en massa snö och så fullmåne på det som lyser upp hela landskapet. Magiskt!

Han: Minnesvärt en vanlig torsdagskväll på udden. Kort promenad med kvinna och katter i månljus. Undrar vad den urbana medelklassen gör en sån här kväll?

Onsdag: kall och inspirationslös – men nya husdjur

(Uppdaterad 20:33, 17:40, 12:13)

Hon: somnade för sent och vaknade för tidigt, så trött och ingen inspiration för något. Kan bero på att jag tänkt städa, och då måste man ju verkligen vara pigg och på gott humör för att känna sig taggad. Bestämmer mig för en promenad, hinner inte rundan runt förrän han ringer och inte heller får nåt gjort… ”ska vi åka och handla?”.

Japp, det gör vi! Det blir framförallt en tur till Attanäs gårdsbutik, favoritaffären. Köper i princip allt kött där. Går inte att göra köttfärssås på någon annan färs när man smakat deras t.e.x. Mums! Och nu gör de dessutom egen korv, Chorizo och vanlig tjock lunchkorv. Och idag fanns det dessutom isterband. De var små, ganska smala, och såg ursmarriga ut. Han gillar inte isterband, men efter att testat dessa kanske han blir omvänd…

Han: Sant, vissa dar känner man inte för att gräva en grop för att sedan fylla den igen.  Även jag avstår från min rätt till arbete idag, men jag börjar förstå mig på min nya kamera, särskilt objektivet.
Här en bild på Garpen, fyren som ligger 3,5 km ut i sundet:

Fyrar är mytiska, eller hur? Hon älskar dem eftersom hennes mamma och halva hennes släkt har varit fyrmästare i vattnen här omkring.
Garpen är vacker när solen skiner på den. Men fyren har en dramatisk historia.  Jag har berättat om både skeppsbrott, julen när alla Margareta och alla andra barn i trakten fick bananer till jul.
– Och om hur Garpen blev världsberömd i hela Sveriges medievärl när Ernst Krischkål (jag lär mig aldrig att stava hans namn) intog ön en sommar när han fortfarande var viral (jag skrev viril, men datorn är också människa och hänger dessutom med i den digitala utvecklingen) och inte bara barfota och renoverade i pigkammare.

Men det finns otäckare historier. Den värsta utspelade sig den 26 juli 1925 när tio ungdomar drunknade i havet mellan Garpens Fyr och hamnen i Dalskär: På Garpen står mor Alma och ser det ofattbara inträffa mitt framför sina ögon, skriver en för mig okänd bloggare. Utan att hon kan göra någonting för rädda sina egna tre barn och de andra sju barnen. Båda de båtar som finns på Garpen är ute. På stranden vid Dalskär står tusentals glada festdeltagare och bevittnar förstummade denna fruktansvärda katastrof hända utan att de heller i tid kan göra någonting för att rädda deras liv. För tio barn och ungdomar, som var i början av sina liv, har den ljusa dagen slutat i det svartaste mörker.

Ingen rolig historia, å andra sidan är Lars Norén död.

Hon: men bland chilin är det liv, Aji Cristal Blanco har fått knoppar, redan, hurra!! Och Orius Skinnbaggarna kom med posten idag. Utplanterade för att ta hand om Tripsen som suger ut näringen ur blad och knoppar. Man ser lite skador på bladen uppe i bild. Skalet som ligger till höger om knoppen kom tillsammans med odjuren, den gömmer sig däri, om jag fattade rätt.

Tisdag: det var en Gucci – men inte Karl XII

(Uppdaterad 17:39)

Hon: tog mig äntligen i kragen och googlade upp vem som designat Melanias klänning, den hon hade på sig när hon lämnade Vita Huset och Washington (hon kunde ju ha dumpat mannen till höger i bild på vägen också kan man tycka…) för Florida.

Såååå snygg tycker jag. En Gucci var det. Kanske inte passar varken min plånbok ($3700) eller som outfit här på Udden, men det vore ju en dröm att ha den hängande i garderoben. Bara kunna titta på den ibland…

Han: Intressant, idag flyger vi högt över udden om än med olika twist på historiska perspektiv. Kanske är hennes text ett slags svar på min.
– Jag menar, hon tillhör inte hattgenerationen.

Så här börjar den: Staffan Heimerson och jag har båda överlevt övergångsåldern i hygglig kondition och inträtt i livets trevliga morfars- och farfarsfas, där vi skördar det vi sått. När ett av Staffans barnbarn får en lillebror diskuterar de vad nyförvärvet ska heta.
– Vad tycker du att han ska heta?
Storebror tänker en stund och sedan säger han att alla namn är okej, bara det inte blir Albert.
– Varför inte Albert, det är väl fint namn?
Storebror:
– Men tänk efter morfar, om bäbisen ska heta Albert kommer ju alla att tänka på Albert Hitler när de träffar honom.

Att komma ihåg historien rätt är inte lätt. Staffan Heimerssons historiekunnande är väl omvittnat. Det kunde vi bland höra i SvT:s populärvetenskapliga program Muren.I P1 hörde jag honom i veckan berätta om hur kvinnorättskämpen och E:s första talman Simone Veil överlevde förintelsen.
I Aftonbladet läste jag samtidigt Staffans hyllning till kapten Haddock och hur Tintins svärande och koleriske sidekick räddade serien från menlöshetens långsamma död. Många är vi som vid unga år lärde oss att svära utan att bland in jävulen och förolämpa med finess.
Allt från klassiker som ”anfäkta och anamma”, ”bomber och granater”, ”krabbsaltade tångräkor” och 2malliga mollusker2. Enligt sakkunskapen vräker kapten Haddock ur sig minst 240 kraftuttryck om människor som snyltar på hans syre – typ alabasterskalle, deghögar, enögda kannibaler, kräkvinspimplare, rullsvansapa, skabbhals och apsvansade analfabeter.

Alla som haft möjlighet att sitta till bords med Sveriges ende världsreporter vet att han är full av historier och morfar Staffan skrattade gott åt sin åttaåring som inte riktigt visste vad Hitler hette i förnamn. En som inte skrattar åt brist på historisk bildning är Ulf Wickbom.
I sin krönika i Barometern, alltid läsvärd, rasar han mot den brist på allmänbildning som han upplever i SVT:s På Spåre
Eftersom Ulf är fin människan lånar han inga kraftuutryck av kapten Haddock. Han ställer bara frågan till oss läsare: ”Ska man uppröras över att SVT visar vuxna som placerar en kung i fel sekel?”
”Karl XII var vid liv 1818 – hundra år efter sin död! Ett sekel efter dödsskottet i Norge blir han kung igen! Det trodde i varje fall två tävlande i det allmänbildande frågeprogrammet”, raljerar Wickbom.
Ja vad tycker du så här en tisdagkväll?

Frågan lydde: Vad hette Jean Baptiste Bernadotte som svensk kung? Det hade eleverna i programmet ”Vi i femman” säkert klarat, menar Wickbom. ”De överlevande från den förkättrade pluggskolan fann säkert frågan löjeväckande enkel. Men ett av paren i ”På spåret” resonerade länge och väl om kom fram till svaret: Karl XII.”
Upprörande och ”den fryntlige domaren Fredrik Lindström drog inte ens på munnen”.

”Om man har minsta hum om Narva, Poltava och Fredrikshald skulle svaret Karl XII inte ens kunnat bli en vild gissning”, menar krönikören och Staffan Heimerson skulle säkert hålla med.
Även undertecknad, betänk betänk att det skulle betyda att vår stillsamme kung Karl XVI Gustav skulle vara i rakt nedstigande led släkt med Krigarkungen.  

Ska man uppröras över att SVT visar upp vuxna som placerar en kung i fel sekel? De var kanske nervösa, eller missuppfattade frågan.
– Nej, deras okunskap är av ett slag som lite för ofta dyker upp i ”På spåret”, enligt Ulf Wickbom. Han har börjat tvivla på om tävlingsledningen bryr sig om att testa kandidaternas kunskaper , åtminstone i historia. ”De kunde otroligt mycket annat, när ämnena var film och musik. 70-talsrockgrupper från Nya Zeeland har fastnat bättre än den svenska kungalängden. I de kommersiella radiokanalernas frågesport finns samma imponerande encyklopediska vetande om trummisen i det japanska punkbandet Det&Det, som hade en kort glansperiod på 1980-talet. Svenska cineaster behöver sällan söka på nätet. De kan allt i sitt ämne.”

Med tanke på att vi två på udden som mest nått 14-15 poäng i På Spåret (trots en massa år i pluggskolan) stöder jag Ulfs världsbild, om än lite på håll.
Hans slutsats är dock 100 procent värd att fundera över: ”Jag tror, att ett visst mått av allmänbildning är till nytta för att inte bli lurad av dagens fake news och konspirationsteorier. Om man tror att Karl XII blev kung hundra år efter sin död har man få motargument när stollarna drar på med sin egen historieskrivning. Förintelseförnekare och Trump-svansen har stora tomma hål i skallen där vem som helst kan fylla på med vad som helst. Den som länge inte trott på något, blir till slut benägen att tro vad som helst. Vi ser det hända i USA.
Därför blev jag ganska beklämd av Karl XII-svaret och lika beklämd att det fick passera utan minsta tillrättaläggande av programledarna. Okunniga människor är farliga för sig själva och för andra.”

Nu ska jag laga middag. Färsk torsk från Brömsebro med pepparrot (Morberg) och mos på potatis från Ola i Bröms och palsternackor från Tempo i Gökalund. Sen ska vi prata om vad vi egentligen tycker om vad vi skrivit idag.

Måndag: Efter vår kommer vinter

(Uppdaterad 17:35, 11:25, 11:07)

Han: Om man känner arbetslust ska sätta sig ner och vänta. Har man tur går lusten över.
Jag har pratat om det en tid, men igår kände jag på allvar suget att börja måla igen.
– Kanske havet och himlen.
Kanske var det vårkänslor.
Som tur var gick det över.

Idag är det vinter. Vitt och vackert. Tänk om jag börjat måla grått och ockra igår!
Slutsats: Det finns inget så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt och med fel tajming.
Jag har en viss erfaren av den saken. Här ett aktuellt exempel.
Idag råkar det vara Paul som har namnsdag.
Snacka om tajming.
Jag råkade nämligen se en nyhetsvideo på Paul Ronge härom dan.
Paul är Sveriges meste pr-konsult och hjälper företag och myndigheter med krishantering. Så när somliga statsråd och några myndighetschefer bröt mot sina egna coronarestriktioner kallades Paul än en gång in för lära gamla hundar sitta.

Det gjorde han som vanligt bra. Tålmodigt. Pedagogiskt. Men det var inte det han sa som fick mig att trilla ur soffan:
– Karln såg inte ut som Paul Ronge.
Det vill säga som den Paul Ronge som jag målade förra hösten och endast under tvekan postade i november. Där såg Paul Ronge ut så här nedan.
Man kan ana en viss förändring eller hur?
Man skulle till och med kunna säga att Paul Ronge inte längre ser ut som Paul Ronge.

Det är sådana här erfarenheter som gör att jag mer än gärna avstår min rätt till arbete. Det ironiska är att jag aldrig tvekade om hur den Paul Ronge jag känt i 40 år ser ut.
Det var hans fru Kristina jag hade ångest för.
Man ska hålla fingrarna borta från andras fruar. Särskilt om man har en pensel i handen. Det svåraste som finns är att måla snygga kvinnor. Det är bara min egen fru jag kan måla i sömnen.
Män är lättare. Vi är en genre. Kanske beror det på att vi ställer mindre krav på hur vi ser ut och avbildas.

Dessbättre har jag varit med förr. Därför bifogar jag alltid en ursäkt när jag målat någons porträtt.
Ursäkten lyder ungefär så här:
– Jag vet. Så här ser ni inte ut. Men nu är det så att redan Picasso formulerade alla målarkluddars försvarstal.
– Tack, men så där ser jag inte ut, sa Picassos musa Gertrud Stein besviket när Picasso överlämnade sitt porträtt på henne.
– Jag vet, men du kommer att se ut så här.
Och vi vet hur det gick.
115 år senare minns ingen hur Gertrud Stein såg ut I.R.L, in real life.
Men vi vet hur hon såg ut.Och hur hon ser ut.
Hon ser nämligen ut som Picasso målade henne.
– Så grattis och förlåt, lägger jag till. Och tänk efter – med tanke på alternativet kommer ni om 114 år att vara ganska nöjda över att ni ser ut så här och inte som ni ser ut då!

Paul, grattis på namnsdagen. Och du passar i skägg. Vi måste ses oftare när viruset har självdött.

PS, apropå skandaler: När Expressen avslöjade MSB:s generaldirektör Dan Eliasson resa till Kanarieöarna över jul och nyår gick mångas tankar till Hasse ”Hoffa” Ericsons semesterresa till samma ögrupp. 
Åtminstone bland oss som var med i förr-tiden-tiden.
Den gången, nyåret 1975–76, pågick en bred bojkott mot den spanska Francodiktaturen, en bojkott som den svenska fackföreningsrörelsen stod bakom. Vilket inte hindrade Transportarbetarförbundets ordförande  och styrelseledamoten i LO:s styrelse att tycka att det som gällde för hans medlemmar inte gällde honom.

När Ericson avslöjades med brallorna nere hävdade han som Eliasson att resan var ”nödvändig”. Ericson var dock fräckare och fulare än Eliasson: Eliassons pr-stab hävdade att de ”av säkerhetsskäl” inte kunde kommentera chefens ärende på semesterön.Då  hävdade Ericsons pr-avdelning att han av säkerhetsskäl mörkat resan för att han i hemlighet träffat den spanska motståndsrörelsen mor Franco.
Det var lögn och även den affären slutade med att lögnaren fick sparken.

Den journalist som avslöjade Hoffa Ericson hette och heter Paul Ronge. Nu med skägg.

Hon: ja, jag sov till 8.45 idag, blev sen frukost, och solen hade redan passerat Fimpan och var ungefär linje med Ölands Södra Udde när tidningarna var hämtade och kaffet serverat. 30 minuter senare ringer Ancy, god vän och granne, och frågar om vi vill komma över på ”jobblunch” (de jobbar hemifrån) vid tolvsnåret. ”Vi tänkte grilla korv och ta vara på det fina vädret .”

Såklart vi vill! Bråttom bråttom, tights på och 30 minuters ”tufft” yoga-pass. Måste ju hinna förbränna frukosten och känna att jag gjort något mellan frukost och lunch… och så snabb dusch!

Supertrevligt blev det, och hungrig blev jag också efter att känt doften av nygrillad Chorizo och fått ett glas kall öl i solen på deras soldränkta altan. Gav energi. Tvingade med Honom på promenad efteråt. Den blev kort, han var jättetrött. Corona, tänkte jag förstås efter att sett honom slockna på sängen efter en sekund. Går ut och klipper ytterligare en meter i snåren bakom chili-landet och pratar ganska länge med kompis, stående i solen på Chateau Margaretas terass. Efter någon dryg timme är jag iskall om händerna och går in. Han ropar genast från sovrummet ”nu känner jag mig superpigg”. Pust, inte Corona den här gången heller!!

Söndag: Vilodag med rättigheter och skyldigheter

(Uppdaterad 14:40 14:10

• 

• 

Han: Jag börjar där vi slutade. Gårdagens långpromenad var som vanligt trevlig och intressant. Hon älskar långa promenader. Jag däremot medverkar nästan alltid motvilligt (gärna med en stegräknare, tävlingsmoment ökar motivationen).
– Men jag gör det – för hennes skull.
Även denna gång gav det tid till eftertanke. Och ett ämne för dagen:

Arbete är en rättighet, eller hur? Fel! Arbete är i första hand en skyldighet. En skyldighet som i den demokratiska välfärdsstaten fördelas efter förmåga och– inte efter börd som i det gamla klassamhället.
Men inte heller efter olust inför arbete, vilket till nyligen frodades i det post-folkhemska bidragssamhället.
Hävdar jag.

Idéförskjutningen kom i början av 70-talet. Jag vet, jag var med från början. Närmare bestämt år 1970 på Socialhögskolan i Örebro där vi vänsterstudenter  krävde och fick igenom grupptentamen i stället för individuella prov.
Om vi bortsett från en massa politisk bullshit innebar förändringen att jag och andra slappkukar P.T.V. kunde åka snålskjuts på de ambitiösa flickornas arbete.
I kollektivets namn, förstås.
– Vi avstod ju vår rätt till arbete till de som uppskattade det mer.

Socialarbetarvänsterns idémässiga seger över de gamla folkhemsidealen innebar att skyldigheten att arbeta och försörja sig försvann i den politiska retoriken. Istället blev arbete en rättighet och alltså något man kunde avstå från.
Det medges att den politiska debatten ändrade riktning när Reinfeldt gjorde ”Arbetslinjen” till en moderat paroll 2006. Men den skeva inställningen till samhälleliga rättigheter och skyldigheter lever vidare på många områden.
– Just nu är den aktuell i debatten om coronavaccineringen.

Nu handlar det om rätten att avstå vaccin. Möjligen är det något jag inte fattar, men min uppfattning är enkel när jag hasar efter henne längs havet:
– Självklart ska jag vaccinera mig så fort Josefin och hjältarna på Torsås vårdcentral hunnit vaccinera mer behövande. Jag är glad och stolt att jag vår udde tillhör ett samhälle där vi råd med detta. Men det är fan i mig inte bara en rättighet – det är min skyldighet att vaccinera mig så att vi tillsammans blir av med denna pest som förstör världen och värden!

Om jag tänkte annorlunda, och jag har respekt för att andra gör det, skulle jag ta konsekvensen av att jag avstår en skyldighet: Om jag tillhörde antivaxxarna skulle jag skriva på en försäkran om att jag avsäger mig rätten till intensivvård om jag skulle drabbas av coronan.
Jag är trots allt inte längre är en fjunig sopisstudent som hittar på argument för att slippa ta eget ansvar.

PS: Ibland läser man saker som kickar igång tänkandet. Före gårdagens 12 597 steg läste jag texten ”Nej, hörrni, om vi skulle ta och röja lite i floskelträsket”, av Hanne Kjöller i Dagens Nyheter. Hon vidgar perspektivet ovan.

Hon: ägnar söndagen åt trädgårdsarbete, varken en skyldighet eller rättighet, men det känns jäkligt bra. Ser det dessutom som gratis motion och styrketräning. Sedan är det hög tid, en del borde jag gjort redan i höstas. Men eftersom det inte blivit någon tjäle gick det bra att dra upp alla plantor och rötter jag lämnat kvar i landen över vintern. Och hans potatisland har fått massor av ny tång. Och jag lite muskler, hoppas jag…

Han: Nu är det vår! Skulle ha deltagit i hennes styrketräning om jag inte hade utsett mig själv till eldvakt. Men hon får lägga tången på mitt potatisland och bilderna blev bra, eller hur?

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Lördag: lika med långpromenad

Hon: plockade ut en chili ur frysen till frukost-mackan, tänk att den är lika fin som om jag nyss plockat den från plantan. Den här är för övrigt en tidig sort, och jag har en planta på gång, så snart blir det färsk på riktigt. Eller typ snart…

Lördagar går vi på långpromenad, har jag bestämt, han är måttligt road men följer i alla fall med. Det blev t.o.m en liten extra tur ut på ön med grillplatsen. Såååå fint därute, man ser både Garpen och Fimpan. Och svanar i mängd.

Han: Och där bakom henne anar man några av 23 svanar som just nu och här håller till i den här viken, som jag inte vet vad den heter, men hon står på en liten ö som heter Lamnekroken. I vår vik, Skäppeviken, såg räknade jag till ytterligare 27 svanar.

Fredag: med ett glas Horses Neck i handen, Lundells Varmt Land i öronen och ett öppet sinnelag

(Uppdaterad 18:46, 18:20)

Han: Fredagskväll i timmerkojan. Sitter i min arbetsstol under mitt självporträtt och mina böcker. Om jag skulle vända mig om skulle jag se rakt in i Ulf Lundells tre dagboksböcker (Vardagar 1,2,3), där bredvid Borges tre lika feta volymer och Joyses Ulysses i nyöversättning av Erik Andersson.
Det gör jag inte, vänder mig om alltså, för jag mentalt går jag omkring på Lundells utställning Rockhead Art i Simrishamn med ett glas Horses Neck i handen, Lundells Varmt Land i öronen och ett öppet sinnelag.
– Det här är livet!

Än en gång slås jag av att Dante glömde en krets av syndare i sitt helvete: kritikerna, förståsigpåarna, patrasket som tar för givet att jag vill att de ska berätta vad jag tycker.
– Det vill jag inte.
Jag vill tycka och känna själv.

Många var de förståsigpåare som tyckte att de hade något viktigt att säga mig om Ulf Lundell i SVT:s dokumentär. En som inte fick vara med är musikern Lasse Lindbom, producent för Ulf Lundells skivor på 80-talet (”Ripp rapp”, ”Den vassa eggen” och ”Kär och galen”) som blev tongivande för Lundells karriär.
Efter programmet skrev Lasse på Facebook: ”Jag är så oerhört besviken över att varken Kjell Andersson (parhäst i producentbåset/PE ) eller jag blivit kontaktad eller omnämnda i kvällens Lundell program. Låt mig säga så här, utan oss hade inte Uffes 80 tal blivit vad det blev!”

Niklas Strömstedt som spelade med Lundell (och är med i dokumentären) skriver ”Håller verkligen med dig, Lasse! Skandalöj0+009st!”. Journalisten som har gjort dokumentären tycker däremot att ”Lasse Lindbom har pratat i andra sammanhang om sitt samarbete med Ulf Lundell”. Därför platsade han inte i programmet.
Den kommentaren blev droppen som fick min bägare att svämma över.

Recensionerna har varit blandade. ”Här reduceras en i grunden komplex personlighet till en rockversion av Bellman eller Taube, en svensk klenod och folkhemspoet”, skrev Jens Liljestrand i Expressen. För egen del undrade jag i första hand vad alla andra gjorde där.
Min kompis Thomas Kanger sammanfattade tidigt den fadda eftersmaken: ”Har sett båda avsnitten av dokumentären om Ulf Lundell. Medan det vimlar av proffstyckare som ska förklara varför svenska folket gillar Lundell, finns inte en enda vanlig lyssnare eller läsare med. Det där med att prata OM folk, inte MED… Jo, förresten, en finns det. Han heter Stefan och jobbar i Stockholm. Nåt i regeringen, tror jag.”

Ja, vad gjorde egentligen alla dessa kändisar där? Greider är Greider och Strömstedt, Ronander och Benny Andersson kändes relevanta. För egen del ville jag dock stänga av när två kulturtyckare skulle berätta om skilsmässoskivan Den Vassa Eggens betydelse för oss som lyssnade på den år 1985. Det visade sig att de båda bara var pojkar då och tafatt medgav att de nog inte fattade vad skivan handlade om eftersom de saknade egen erfarenhet av den smärta Lundell sjöng om.
Jag ville dej aldrig nåt illa
Men jag gjorde ont ändå
Det är bäst nu att jag håller mej stilla
Nu när jag vet hur det kan gå.

Här kunde ju producenten åtminstone ha intervjuat Lasse Lindbom istället.
Been there, done that.
Kan man tycka.
Möjligen trodde producenten att fräschare kändisnamn skulle skänka Lundell en lyskraft hon inte litade på att han har och alltid har haft där ute. Ty det finns en skugga i ljuset från den gäckande spotlighten som förklarar varför dokumentären blev som den blev: ”Har Ulf Lundell fått en renässans?”

Frågan ställde Rebecka Kärde i DN i somras. Och hon besvarade sin egen fråga som den förtjänade: ”Frågan är fånig, typiskt tidningsmässig, och det spelar kanske ingen roll. Sant är hur som helst att Lundells två senaste böcker, de dagboksliknande ”Vardagar” och ”Vardagar 2”, gjort succé hos både läsare och kritiker, och att han nu är på turné med minialbumet ”Tranorna kommer”. Han har till och med skaffat – och hunnit sluta med – Instagram…”

Kärdes fråga och svar förklarar varför dokumentären blev som den blev och varför kulturkändisarna fick ersätta de folkliga rösterna: Äntligen har det Insta-snörtande kulturetablissemanget upptäckt Ulf Lundell, däri ligger ”renässansen”, pånyttfödelsen.
Kändisarnas närvaro syftade till att ge SVT legitimitet att ägna två timmar åt en outsider som man släppt in från kylan – trots att han var så himla dum mot Fittstimmet för 20 år sedan! Men Lundell är inte pånyttfödd, han dog nämligen aldrig på korset trots att kultureliten korsfäste honom den gången.
Och det slår mig när jag går omkring i Rockhead bland Lundells tavlor och musik:
– Bland oss som i decennier gillat Ulf Lundells sällskap är hans dagböcker och nya skiva bara ännu några ackord i den långa berättelsen om en folkkär artist och hans publik. En fast relation som aldrig behövt dessa kritiker för att förstå varför så många av oss så länge gillat och fortfarande gillar artisten, konstnären, mannen, myten på Österlen.

• 

• 

PS: När det gäller nyheter från mediefronten kan jag bara instämma i Johan Cronemans analys: ”Jag blev väl inte direkt deprimerad men fick ändå en slags klump i magen när jag förstod att en av SVT:s bästa och mest uppskattade utrikeskorrespondenter, Carina Bergfeldt, lämnade sitt viktiga jobb för att i stället göra fredagsunderhållning. Skavlan ut, Carina Bergfeldt in … Varför släpper hon något som hon är så förbannat bra på för lite tillfällig glamour och kändisskap som talkshow-värd?”

Nu gick premiären bra, mycket bra tyckte den samlade kritikerkåren på udden. Lätt deprimerad blev jag däremot när jag såg den massiva textreklam SVT och Bergfeldt fick av kollegorna i den tredje statsmakten. Sällan har den privata morgon- och kvällspressens symbios med statskontrollerade public service illustrerats med så många helsidor i alla stora tidningar.

När vi ändå är på gott humör: Bra, till och med bäst just nu, är också nya Netflixserien ”Lupin”, en smart och uppdaterad version av 70-talsfavoriten om gentlemannatjuven. Vi väntar redan på den andra säsongen.

Hon: ja den cliffhangern vill man ju inte leva med någon längre tid så hoppas verkligen den är på gång väldigt snart. Under tiden ska vi se sista (snyft) säsongen av Ring min agent. Inget maraton nu Peppe, vi måste suga på karamellen läääänge!

För övrigt planeras vårsådderna, i soffan. Attans vad mycket fröer jag köpt, var ska jag plantera alla… landen är ju redan förbokade för tomater, chili och gurkor. Men ska man vara självhushållande i största möjliga mån behövs ju en större variation av det gröna. Bäst läsa på redan nu, en del bör försås. Inne då förstås, men var?? Redan fullt framför fönstren. Men gurkorna får jag nog slänga, Tripsen tog kål på dem. Så där frigörs ju ett fönster. I fortsättningen blir det inga ”vintergurkor” inomhus.

De små tomatplantorna verkar däremot ha klarat sig, och de har redan börjat blomma. Hurra!

Torsdag: En sak är redan värd att fira

(Uppdaterad 21:34, 19.17, 16:54, 16:00)

Han: Som ett tecken i skyn gick solen upp över havet. Ett tecken på vad? En underbar torsdag? Det återstår at se, men en sak är redan värd att fira. USA har fått en ny president. Förhoppningsvis återgår historien därmed till den lagomlunk som präglade världspolitiken före Trump.
Åtminstone minns vi den så idag.

Lagom är ett underskattat tillstånd. Av Biden/Harris förväntar sig världen inga stordåd. ”Älska mig lite men länge”, som flickan sa. (Åtminstone berättade Jan Myrdal en gång att flickor säger så; har nog aldrig hört någon uttrycka sig så men jag gillar tanken bakom).
För egen del ser jag mest fram emot att slippa glo på CNN halva nätterna. Framför allt hoppas jag att världens största nyhetskanal återgår till att bli just det – en nyhetskanal. Det senaste året har CNN, liksom Fox News, förvandlats till tjatiga propagandakanaler för och emot den avgående presidenten.
Och apropå den mannen, tack Nalle i Köpenhamn för en avslutande kommentar om en profil vi önskar en mycket lång semester.

Hon: ja pust, Trump värre än både Trips, Bladlöss och Sködlöss! Skulle förstås gärna bli av med dem också för gott…

Men man får inte ge upp. Satte om en del av de små nyuppkomna chilisarna idag. Vågade inte ta ut dom i växthuset även om det verkligen kändes som vår därute. Fyllde krukorna med jord och tog in dem i värmen.

Medan jorden stod inne och värmdes upp, tog jag en promenad… kändes inte lika vårlikt mot Järnsida om jag säger så, sydvästlig vind.

Han, igen: Jag erkänner, jag har blivit en voyeur, en fluktare. En sån där gubbe med toppluva och rock som står bakom ett hörn och glor när andra jobbar. De senaste dagarna har jag varit friställd från bygget av badrummet hos Margareta. Tomek och Krzysztof klarar sig bra utan mig.
Det har de naturligtvis gjort hela tiden, men ny ryms vi helt enkelt inte.
– Eller uppriktigt sagt: De klarar sig utan mig.

Och (en) man blir trött när han inte arbetar. Tar därför bilen till Lindbergs. Sa till henne om jag måste köpa nät till hennes växthus. För att hålla mössen utanför. Och med Linus hjälp hittar jag vad jag behöver för att hindra mössen att ta sig in.
Inklusive en Professional Hammer Tacker, som alla hantverkare behöver och som förmodligen kallas slag-häftapparat på medelklassvenska.
– När jag nu får tid ta itu med det jobbet.

Kommer på att jag även måste åka upp till Knoen på OK. Knoen har jag berättat om tidigare. Han heter inte så, men det är vad alla kallar honom. Knoen är ännu en sån där hantverkare som kan allt och nu vill jag att han ska sätta på en dragkrok på bilen – som vi för övrigt nu köpt loss från Hedins Bil.
– Visst, säger Knoen. Jag hör av mig.
Jag ser att han har annat att göra just nu.

Sedan åker jag förbi hos Hasse, Tomat-Hasse i Gata. Även han är av den där arbetsamma sorten och håller på att bygga ett stort växthus. Vi pratar om Trump och Biden, om de resor vi inte kan göra just nu och om de böcker vi läser (framför allt Hägglunds Vårt enda liv) och efter en stund ser jag att han vill fortsätta med det han håller på med och då åker jag hem och lägger mig på soffan och ser ut som om jag lyssnar på radion.
När jag vaknar går jag ut och tittar till bygget och sedan går jag in och nu har även hon arbetat klart med sitt och som belöning för dagens insatser blir jag serverad dagens eftermiddagsdrink.
– Tack, säger jag. Det ska bli gott.

Hon: och så en liten bit chokladkaka med kanel och kokosflingor till efterrätt. Imorgon får han stå för middagen. Jag har bokklubb, digital förstås.

Han: Taget! Vad sägs om en burk Bullens? Nähä, tror att det blir fisk. Får se om några kandidaterna till Mästerkockarna har något kul recept.
Nu ska jag överraska henne en sista gång idag – hon vet inte att det är Kramens Dag idag.

PS: Ingen fisk på Mästerkockarna. Men en glad avslutning: Niclas, vän från Sturehof, gick vidare till final som 13:e man – trots att bara tolv går vidare enligt reglerna. Förbannelsen är bruten, 13 är ett turnummer.

Onsdag: Våren kommer med en doft av balsamterpentin

Han: Plötsligt händer allt roligt på en och samma gång.Det börjar med att Hampus Rosenqvist hör av sig. Han har ”slösurfat” på Bukowskis auktionsverk och hittat en Peppe Engberg.
– Äntligen!
”Tango” är visserligen osignerad, skriver Hampus, men jag har svårt att svära mig fri från den dansen. Målad i Port de Pollenca, Mallorca nån gång när även seklet var ungt.
– Hampus, klart att jag sätta en kråka på den patån (122 x 55 cm) och fira ett så generöst slöseri med dina pengar.
När vaccinet har gjort sitt.

Det rycker i kluddgenen när jag ser bilden. Kanske borde jag verkligen börja måla igen? De senaste 14 månaderna har jag bara lyckats få ihop ett dubbelporträtt.
– I morgon ska börja måla, säger jag till kvinnan på bilden och samma ögonblick hör jag en röst i mobilen:
– Målar du? Det lyser i din ateljé.
Det var tack vare min målarkompis Bo Löfgren som jag fick en ateljé på Hornsgatspuckeln på Söder i Stockholm. Han vet att jag sitter på udde i Kalmarsund och han vet att ateljén gått i arv till sonen Björn. Men den mannen låter inte såna världsliga realiteter skymma visionerna.

Bosse har som vanligt massor av idéer om allt vi ska skapa när vi med vaccin i kroppen kommer ut i det fria. Vi har haft det här samtalet många gånger och Bosse vet att han predikar för döva öron. Han skickar till och med en bild på sig själv i en predikstol.
Och den här gången bevarar hans ord i mitt hjärta:
– Klart vi ska måla!

Och Lejonkungen har rätt: Allt hänger ihop i livets stora cirkel! Alltså hinner jag knappt lägga på luren när jag hör Anders Borgströms röst i mobilen. Även Anders är en gammal målarkompis. Vi tillhör båda De 12, en förr-i-tiden-tiden ansedd och aktiv grupp av konstnärer med bakgrund i reklam- och mediebranschen.

Jag råkar vara den senast invalde medlemmen och det för flera år sedan. Men nu tycker Anders att det är dags att aktivera den sovande cellen. Tonen är mild, men budskapet uppfodrande:
– Vad tror du om att vi skulle samla De12 och ställa ut i min by i Provence i sommar? Om det går för coronan, alltså.
– Äntligen!, hör jag en entusiastisk röst svara.
Det visar sig vara min egen och så kan alltså ett nytt äventyr börja om man svarar i sin mobiltelefon.

Vi får se hur det går. Men glöm inte var du läste det först när du känner doften av balsamterpentin. Innan jag letar rätt på mina penslar ska jag gå ut och se hur badrumsbygget går.

PS: Som sagt, allt hänger ihop i livets stora cirkel och slumpen är ingen vanlig tillfällighet. Hampus har jag inte hört av på många månvarv (han har till och med fått skäggväxt). När jag nu går tvärs över udden får jag syn på en tomte, som glömts kvar efter julhelgen. Till den skäggige gubbens provenens hör att han dök upp som inflyttningspresent i Nockeby Bromma, året 2003. Hampus hävdade att han råkat få syn på den vita tomten ”någonstans på vägen” och bjudit med honom på festen.
Där blev tomten kvar och har nu flyttat till en udde i Kalmarsund. Trots mycket prat har tomten förblivit omålad och lyser marmorvit som andra antika skulpturer numera gör.

Hon: och idag säger jag bara sköldlöss, grrrr! Tack Kinna för tipset, om du inte sagt att du fått det på ditt lagerblad, genom ett litet citrusträd, apropå mina trips igår hade jag aldrig fattat att det var det mitt citronträdet fått. Kände klet på en del blad häromdagen och tänkte bladlöss, men såg inga. Men det var alltså sköldlöss. Har nu i ett par timmar tvättad varje blad för sig med en blandning av neemolja, gin (istället för t-sprit), såpa och vatten. De små sköldarna med löss har jag tagit bort med nyporna.

Tänk vad man vänjer sig vid de små gynnarna. Klämmer ihjäl bladlössen också. Första gången jag fick stifta bekantskap med dem kunde jag inte drömma om att jag skulle komma att ta i dem med fingrarna. Tycker fortfarande de är äckliga, men de har liksom blivit en del av vardagen… ungefär som pälsängrarna blev i stan. De slipper jag här i alla fall 🙂

Olivträdet fick sig en dusch av blandningen också, och får stå ute i regnet ett tag. Det har verkligen vuxit sen jag tog in det i växthuset i höstas.