Måndag: … och idag kom örnarna

Han: Uppe redan 05:30. Arbetet kallar, brukar gilla måndagar. Hinner lagom bli klar med morgonens rapport när solen går upp. Idag får jag hämta tidningarna, Ludde vill kela med matte.
Dessutom ett jäkla väder uppriktigt sagt. Kuling, snön viner i luften. Då ser jag svanungen där ute på isen som ännu inte bär en människa.
– Där ska du inte ligga, ropar jag. Då fryser du fast.

Och i nästa ögonblick kommer uddens gamar – tre stora havsörnar flyger in över huvudet på mig och slår sig ner ett tiotal meter från svanungen. Liksom gamar är örnen lat, dessutom är den en vulgär gormand, asätare.
– Så varför döda när självdöd svan smakar lika bra?

Fanns bara en sak att göra. Dra på sig stövlarna igen och gå ut och skrämma bort ungen, som genast reste på sig på skakiga ben och snarare blåste än flaxade iväg för att söka skydd bland hos den egna flocken som låg och tryckte tätt tillsammans i det öppna vattnet utanför Ismans.

Ställningskriget fortsatte någon halvtimme innan örnarna gav upp och drog. Äntligen frukost i soffan.

Hon: ja fy tusan vad det blåser, och rakt på oss!! Fått ta in ett extra element i hallen. Kissarnas lucka är värsta energitjuven med den här vinden, och elpriset är skyhögt nu, vågar inte tänka på nästa elräkning, denna var tillräcklig…

I alla fall beställt en ny kattlucka som har tre ”dörrar” istället för en och är till för extremväder. Med tanke på örnarna som cirkulerar över oss hela tiden nu borde vi ju stänga den även för det, men då blir väl katterna tokiga och stannar kvar ute när vi väl släpper ut dem. Som tur är går de bara ut snabbt och kissar, sen in igen. Ingen vill vara ute.

Men vi åkte i alla fall ner och pratade med Christian på Ådholmens golv idag. Bestämde vad vi ska ha för golv och väggar i nya badrummet inne i Chateau Margareta. Och så pratade vi om huruvida det kommer kunna bli klart till påsk eller inte. Vi tror ju det går, det tror inte Christian 😉

Golvet har vi redan sett ut sedan tidigare, det blir ett från Bauhaus. När vi får råd att göra om inne i hus 1, då blir det Ådholmens fina kakel och klinkers för hela slanten.

söndag: När Räven raskar över isen

Han: Nån som minns Godnatt Jord, tv-serien från år 1979 som Keve Hjelm regisserade? Ivar Lo-Johansson skrev romanen, av tv-dramat minns vi som minns de längsta kameraåkningar i realtid som någonsin visats i filmhistorien av en man som går tre kilometer längs en i landsväg i Småland på 40-talet.
Det var också i den här serien som svenska skådespelare slutade artikulera på film. Trots mumlandet, eller tack vare, det kassa ljudet belönades Hjelm med en Guldbagge för sin ”kompromisslösa förnyelse av realismen i svensk film”.

OK, jag ger dig ovanstående bildserie utan förhoppning om att bli prisad. Långsamhet är inte längre en dygd och jag har avpublicerat 32 stillbilder på dagens händelse vid vatten: Hon får syn på att en räv letat sig ut på isen, hen är på väg mot Fimpan.
Möjligen har räven fått syn på de två havsörnarna därute, de ser ut som örnar gör när de väntar på dagens meny. I kikaren ser vi att på dagens meny står ännu en av svanarnas fjolårsungar, som inte verkar klara kylan.
Örnarna väntar på ungen ska bli så försvagad av kylan att döden kommer som en befrielse.

Det är 3 grader kallt, men 14 sekundmeter i vindbyarna gör att det känns som minus 11. Dessutom snöar det lätt. Precis som i Godnatt Jord händer ingenting på någon timme, men plötsligt vänder räven om och traskar tillbaka samma väg in mot land som den kom. Även örnarna lyfter. De hade underskattat pappa och mamma Svan som inte tänker bli barnlösa när det bara återstår tre månader av deras föräldrakontraktet. I kikaren ser vi hur de kastar sig upp mot örnarna för att skydda sin avkomma.
Det är nästan så man undrar var ens egna barn gör en sån kylig söndag.

Hon: och man undrar ju vad katterna sysslar med… jo, sover som stockar inne i ”sitt” rum. Tur det inte är stadsråttor vi har här utan modellen mindre och ganska söta.

Tog en tur på isen idag med, men den blev ganska kort. Satte på skridskorna ute hos oss, skulle möta kompis längre in i viken, och turen dit gick väldans fort. Det såg vinden till, jag behövde bara stå still på skridskorna och åka med. Sedan åkte vi en stund med vinden i sidan (slörade) fram och tillbaka över viken. Inte jätteskönt, gick inte heller att prata eftersom vinden dränkte samtalet. Gav upp och begav oss ut mot udden. Sjuuuukt jobbigt, sådan motvind att jag fick blodsmak av ansträngningen och sträckte dessutom axeln… Men imorgon är det bare å åk igen 🙂

Lördag: så himla kul med vinter på riktigt!

(Uppdaterad 17:22)

Hon: alltså, imorse fick cykeln stå… men när man kan promenera över isen till brevlådan så gör det ju inget att man får vänta på frukosten lite längre. Och idag serverades dessutom nybakat experiment-bröd.

Orkar verkligen inte följa alla steg och passa alla moment i ett surdegsbak. Kör helt enkelt på känn. Ingen våg, överhoppade moment, och tar lite olika mjölsorter av det jag har hemma. Passade inte ens på jäsningen igår, åkte först till Kalmar mitt i baket, och sedan ut på isen. Hoppade kalljäsning över natten också. Trodde faktiskt det var totalt misslyckat, men icke så.

Sen blir det skridskor för hela slanten idag. För mig vill säga…

Det är ju så fantastiskt härligt och kul att kunna åka skridskor över hela viken. Vet inte när det gick senast. Och så slät och fin is dessutom. Tyvärr ramlade han, mitt i en vänskapsmatch, och fick förmodligen en spricka i något revben. Så idag åker jag ensam.

Vet inte om han sörjer det så mycket, men när jag berättade att Katarina i grannhuset kommit ut på isen och serverat varm glögg hörde jag en avundsjuk suck från soffan.

Han: Man anar som vanligt en ironiskt underton i hennes beskrivning. Jag ”ramlade” verkligen inte igår. Jag blev brutalt påkörd av en ryst hockeyback, typ Fetisov, när jag stod och betraktade mina nya skridskor (bildbevis) och i nästa ögonblick ligger jag på isen med andnöd och av det skälet tyckte lagledningen att jag borde vila idag.
Därför fick isprinsessan sväva ensam över isarna.

Har varit på apoteket och köpt piller. Det visar sig att regeringen och myndigheterna sen sist ägnat all sin tid åt att receptbelägga Voltaren istället för att organisera covid-vaccineringen.
Fick bli en mix av alternativpiller och en whisky (2).
– Nu hinner jag inte skriva mer.
Min tur göra middag; vitfisk på bacon och lökbädd och hennes soltorkade tomater med krossad potatis. Kanske inte riktigt som receptet, men bättre.

Och hon ser ut och och må bra där i soffan, omgiven av sina kissar. Tyvärr vägrade hon att låta mig fotografera hennes stjärt efter hennes onödiga vurpa på cykeln igår (vem är dum nog att cykla till postlådan i det här vädret?!).
– Tänk spansk aubergine och förstora den bilden…
Men så här ser hon ut med kläder på:

fredag: Idag tänker vi inte på jordens uppvärmning

• 

• 

• 

• 

• 

Han: ”Alla pratar om vädret, men ingen gör någonting åt det”. Mark Twains kompis Charles Dudley Warner skulle förmodligen ha blivit besviken om han visste att han skulle gå till historien för den cyniska kommentaren som han fällde i förbigående, han var trots allt en hårt arbetande advokat, publisher och utlandskorrespondent som skrev en massa böcker som ingen längre minns.

Dessutom hade han fel – hade han levt idag hade Charley Dudley insett att alla pratar om att vi måste göra något åt vädret, åtminstone klimatförändringarna. En dag som denna hade han till exempel skrivit i sina tidningar om att Joe Biden återvänder till Parisavtalet och att alla smarta företagsledare börjar inse att vägen till aktieägarnas och konsumenternas plånböcker går via deras engagemang för en hållbar utveckling av kapitalismen.

Känsla för vädret tar sig många uttryck. Idag gjorde vi en  snabbresa till Stadium i Kalmar för att köpa skridskor. I eftermiddag njöt fyra vänner – förlåt fem vänner varav en fyrfotad – av att för första gången på länge åka skridskor i viken. I natt gick nämligen termometern ner till minus 19 grader och om någon talat till oss om jordens uppvärmning så hade vi inte lyssnat.
– Nästa gång tar vi med varm rom och grillar korv, sa en rödkindad kvinna som en gång var Torsås Jevgenia Medvedeva men som efteråt tycker att kameran måste ha fått köldskador för hon ser ut som en Michelingubbe.

Hon: ja imorgon ska jag klä mig lite mer som anstår en skridskoprinsessa. Då kanske jag får lite flow och inte stapplar fram på isen som en annan tönt. Men eftersom jag vurpade på cykeln imorse när jag skulle hämta morgontidningarna, och ena skinkan ser ut som en uppsvälld aubergine, behövde jag mycket mjuka och tjocka kläder ifall jag skulle falla platt på rumpan.

Nu gjorde jag inte det, konstigt nog, för skridskorna har bara fem taggar och är minst en storlek för stora. De sista som fanns kvar i hela Kalmar… saknar mina gamla så mycket!!! Varför slängde jag dem? 50 år är väl ingen ålder…

Torsdag: Örnen har landat – men vem kalasar han på?

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Han: Idag slog örnen till ute i viken. Pampigt drama – om det inte hade varit för vår svarta lilla katt, Vilda, samtidigt försvann  Nå, det visade sig vara en av svanungarna som blev örnföda.
Och efter någon timme förstod Vilda att matte var i upplösningstillstånd:

Havsörn är vi som alla förstår måttligt förtjusta i här på udden. Åtminstone idag. Talgoxen är däremot årets smålänning, det framgår av länets statistik över årets småfågelsräkning. Topplistan i övrigt består av blåmes, pilfink och gulsparv.
Om vi bortser från gulsparven återspeglar det vår egen räkning på udden.
Som i övrigt blev en besvikelse jämfört med förra årets. Fåglarna struntade i vår planering. Först idag passade det att flyga in till vår flygplatsbuffé.
Jag medger att statistiknörden inom mig suckar över att ett års planering sprack på några dagar.

– Att planera är att flytta framtiden till nutiden så att man göra något åt den.
Så sägs det och där utanför udden planeras det fortfarande för de kommande vaccineringarna. Medierna är fyllda av planer om vilka som ska få sprutan först och vilka som inte ska stickas först och inte minst, vilka som minsann inte borde få gå först i kön och på Ekot toppar man med nyheten att det är klart nu.
–Alltså att myndigheterna nu har reviderat sin plan så att även 65-plussarna ska tillhöra prioriteringsgrupp 2 eller 3 eller 2:3 eller … och som alltså inte längre bara består av 70+ som de sagt vid en tidigare presskonferens när vi också fick intrycket att nu kör vi, grabbar.
– Det visade sig att de inte menade så. De menar även nu att nu har vi en plan över hur planen ska planeras. Och så fortsätter framtiden att vara nutid.
Jag undrar fortfarande om och när någon ska sticka den där sprutan i mig.

Allt har hänt men ingenting har alltså förändrats. Frågan kvarstår:
– Ursäkta, nån som vet när vaccinet kommer?
 Tur att det finns fåglar. Deras planeringshorisont är kort.

Hon: ja pust, vilken pärs!!! Var helt övertygad om att de tagit Vilda. Det var för övrigt två Havsörnar, med crew, flera kråkor och en trut, som alla väntade på sin tur att få kalasa. Är ju egentligen fantastiskt att kunna beskåda detta på så nära håll, men när man tror det är en älskad familjemedlem de kalasar på känner man ju bara hat och avsky. Husse fick sig en drapa också när han kom dragande med sin nya kamera. Likställde honom med gamarna som stannar och filmar när det hänt en olycka istället för att hjälpa till…

Innan detta trauma hände hann i alla fall Vilda och matte med ett yogapass. Testade ett nytt idag, fortfarande i Lulu Lemons regi, men det leddes av en man, inte Lulu. Riktigt bra det med. Skönt med lite variation. Hänt massa annat också, men allt förbleknade i efterdyningarna av chocken att Vilda kunde ha hamnat i klorna på Havsörnen..,

Onsdag: som i en film om det vita…

Hon: två timmars långpromenad i egna tankar. Dessutom utan att se eller möta en enda kotte på vägen, ganska häftigt faktiskt… och helt plötsligt kändes det som om jag hamnade i en scen från Hemsöborna.

Tänker nog på den när de går på isen och vinden tjuter och snön yr i vinden. Men som tur var så gick jag längs strandkanten och ramlade inte i någon vak. Men han började nog bli lite orolig därhemma, och efter någon dryg timme så ringde mobilen i fickan. Och jag var tillbaka i verkligheten 🙂

Han: Vackert. Och roligt att se vad hon gör efter vårt onödiga morgongräl (mitt fel även om hon har fel i sak). För egen del tvättade jag ur frysfacket som straff.
Det luktade vitlök och räkor av allt.

Nu vänder vi blad. Ser mig omkring på udden. Snön ligger vit. Det är kallt och den vita snön gör att allt blir mycket ljusare. Läser sedan kultursidorna och inser att jag naturligtvis menar att snön ligger ljus i alla regnbågens färger och vid närmare eftertanke absolut inte är vit.
Ty ord är viktiga.

Läser i en kulturartikel i Dagens Nyheter att ”identitetspolitiska debatter” skakar flera konsthögskolor i Norden. Det handlar om färg.
På Konstfack i Stockholm är det namnet på skolans utställningslokal som skapar turbulens. Konstnärskollektivet Brown Island uppfattar namnet ”Vita havet” som förtryckande och rasistiskt och kräver att det ändras och skrivs ut ur historien.
– Sedan något år utreder skolan och tillika myndigheten frågan, berättar konstprofessorn Sara Kristoffersson som dock ställer sig oförstående till detta krav från massorna tolkade av representanter för eliten på skolan.  

Namnet på den stora utställningslokalen tillkom i början av 1950-talet när salen målades vit för att skapa en ljus miljö för den tidens konstskapande begåvningar.
Jo, det fanns en politisk udd: ”Spontant kallades lokalen för Vita havet, inte minst som en republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet med samma namn.”

70 år senare läser medlemmarna i konstnärskollektivet Brown Island in nåt annat i namnet.
Och?
– Stackars omnipotenta barn som inte inser att det fanns en tid innan de fanns.
Tänker jag, som aldrig fick iväg min ansökan till Konstfack eftersom livet liksom skapade små konstverk i form av barn som krävde omtanke och mat på bordet.  
För dagens konststuderande går solen upp för att de vill leka.
– Om jag är avundsjuk?
Självklart!
Om jag blir förtvivlad över deras perspektivlöshet?
– Ja, jag blir förtvivlad över alla dessa pseudodebatter som skymmer sikten för viktiga debatter.Men, eftersom klockan är mycket, jag är glad att vi köpte en liméfärgad SMEG.
– Tänk om jag här hade tvingats medge att jag i detta nu tänker hämta mer is till kvällens andra Horses Neck ur en frys som kan misstänkas återspegla den rasistiska vitvarubranschen.

Ord är vad vi gör de till. I en annan tidning läser jag att en företrädare för ryska Pussy Riot (ett välkänt ryskt konstnärskollektiv som diskriminerar män och representanter för alla andra kön – åtminstone i namnet) åtalats för ”brott mot sanitära och epidemiologiska regler”.
– Låter suspekt, eller hur?
Vad hon har gjort?
Maria Aljochina har deltagit i en demonstration till stöd för oppositionsledaren Aleksej Navalnyj.
Kanske glömde hon att tvätta händerna efter att Putins polis gripit henne.

Makthavare gömmer sig bakom ord. I vår kommun har polisen kritiserats för att vara för osynlig när drägget drar omkring på gator och torg och skrämmer hederliga medborgare.Men massorna kan vara lugna.
”I lokalområde Nybro där Torsås ingår, jobbar vi bland annat med att tydligare visa vad vi arbetar med”.
Så skriver polisledningen i lokaltidningen.
Visst är det bra formulerat?
– Klart vi känner oss lugnare.Tänk om polisledningen sagt att de gått upp i stabsläge, beredskapsläge eller nåt annat nysvensk begrepp som vi medborgare inte begriper vad det betyder.

Konstaterar en färglös gubbe på en udde som nyss fick i uppdrag att titta till kvällens middag – en vackert gyllenbrun kyckling på en bädd av röda och gula rotfrukter och beströdd av vit fetaost.
– Jag menar fetaost.
Men förstå mig rätt, det är inte så att jag pekar finger åt eventuell feta läsare – jag menar er alternativsmala..Jag menar bara att
Är du klar, frågor hon och det är jag nog.

Tisdag: i Tildas fotspår, eller inte. Det är frågan…

Hon: vi har pratat om att skaffa höns sedan jag flyttade ner för snart ett år sedan, men olika ”problem” med det har liksom dykt upp var gång det kommit på tal. Det första var att jag hörde att de lockar till sig råttor, och eftersom det helt plötsligt hade dykt upp två sådana i vår fågelmatare och även hos grannarna, så började vi tveka. Råttproblemen försvann, nu har vi inte sett skymten av någon på jättelänge. Det är för övrigt inga Stockholms-råttor vi talar om, de här är mindre och nästan söta.

Så ämnet kom alltså upp på tapeten igen… börjar ju dessutom bli väldigt trendigt och man ser ideligen artiklar om hur mysiga de är att ha i trädgården. Men nu blev vi varnade för Duvhöken, den hade tagit Tomat-Hasses höns. Och tänk om de då lockar hit även havsörnen, och kanske blir det farligt även för katterna. Huh, det tål att tänka på…

Och sedan är det ju förstås det här med att skaffa hönsvakt om vi vill resa bort. Vi har kattvakter, men att be dem mata höns dessutom, nja… tveksamt.

Men fatta vilken snygg accessoar en höna kan vara, ha ha, i alla fall om man ser ut som Tilda Swinton! Verkar dessutom vara hennes egen höna, reportaget är plåtat på hennes familjegård i Skottland. Men vinterbada verkar hon inte göra i alla fall… pust!

Han: Du förstår varför jag älskar den kvinnan, eller hur. Att gå till sängs med diamanter i öronen kan jag förstå. som accessoar menar jag. Men en höna? Dessutom har vi redan en hankatt som heter Ludde och som gärna vill ligga i mattes famn på morgnarna.
Å andra sidan har jag länge hävdat att borde skaffa höns.
Inte som accessoar utan som trevliga familjemedlemmar, dessutom producenter av frukostägg. Höns är sociala djur, vi hade hönor på villatomten i Bromsten en gång i tiden. Där delade vi på omvårdnaden med våra grannar.
Det gick bra. De enda som hotade hönorna var hönorna själva.
Värre mobbare har jag alldrig sett.

Vägen till en kvinnas inre går via hennes accesoarer, så jag ska läsa på om Tilda Swinton. Tills vidare får vi ställa in oss på att köpa fågelfän i butik.
Och därmed är vi framme vid mitt bidrag till dagens blogg: Årets stora snackis vid sidan av coronan, Trump, kriget i Etiopien, Liberalernas kris i ett samhälle där alla är liberaler och Miljöpartiets nya språkrör; barnen i Syrien, Kalmar FF:s återkomst och Tilda Swintons höna:

Som vi har väntat. Äntligen har alla seriösa svenska medier avslöjat vad jag redan avslöjade för flera veckor sedan.
– Ica-Stig kommer att bytas ut mot en Ica-Stig, en ny svensk medelålders vit man.

Allt annat skulle vara en katastrof. Inte för Icas miljardförsäljning som bygger på alla dessa olikfärgade kunder, men för Sveriges längsta reklamsåpa.
Den som vet det minsta om hur man bygger upp dramaturgin i en sån såpa vet att det behövs en driftkukku.
Och det finns regler för hur en sån får se ut:
– I Sverige måste han vara vit, chef och överhet och trots att allt fler vita kvinnor blir chefer så är de orörbara.
Varför? Därför att de enda som kan mobbas, hånas och förlöjligas i svensk film, reklamfilm inkluderad, är vita medelålders män.

Det lärde oss redan Astrid Lindgren. Ica-Stig är bara en i raden av töntiga vita män på film. Svarta får skoja om svarta, japaner om japaner, minoriteter om minoriteter.
Alla kan man skratta med, alla kan vinna skrattarna på sin sida genom att vara självironisk. Självgoda Vita medelålders män är de enda man får skratta åt.
– Alltså fick det bli en Björn Kjellman. Lagom töntig, lagom tunnhårig.
Han kommer att göra det bra.

• 

Eftersom Icas reklammakare på Kings reklambyrå är trendkänsliga, de bor i Stockholms innerstad, så fattar de att många Ica-kunder hade hoppats att Stig skulle följa med tiden. Att han skulle följas av en hon, varför inte en Nour, Shima eller Samira.
Kvinnan i mitt lev är bara en av dem.
Alla inser att om Ica-reklamen skulle spegla kundkretsen så borde det åtminstone finnas någon i gänget som inte tillhör det svenska han-folket, den vita ursprungsbefolkningen på vita duken.
Jo, vi har Jerry.
Men så har han haft svårt att hantera kändisskapet.

Det fick bli Susanne Reuter. Som side-kick  kommer hon som alltid att vara syrlig och elak och mobba sin stackars bror. Som hon hånat Svensson och alla andra fåniga mansroller hon spelat mot de senaste 30 åren och som alla producenter, manusförfattare och regissörer mobbat och hånat av samma skäl.
– Den vita medelålders mannen är lovligt byte.
Kul?
Inte särskilt.
Men småskratta kommer även jag göra. Jag har bra smak bara när det gäller kvinnor.
Och Ica-reklamen blir säkert en vinnare i ett decennium till.
Kanske.

Måndag: Rödhaken och bofinken större bubblare än koltrasten

(Uppdaterad 15:07)

Han: Idag blir en vacker dag, det visste katterna och jag redan innan solen bestämt sig för att vakna. Men kallast hittills i vinter, -15 grader.

Och visst blev det en vacker dag! Frågan är dock hur hennes växter klarat sig Och hur mår småfåglarna?
Talgoxen ohotad etta och koltrasten årets bubblare. Udden må vara ovanlig på många sätt. Men när det gäller vinterfåglar håller vi oss nära den nationella trenden.
När helgens fågelräkning summeras verkar det var många som räknar, färre som räknas. Det finns en vinnare – vår vanligaste småfågel så här års är talgoxen.
Och som finns det en bubblare. Denna gång är det koltrasten som registrerats i betydligt högre antal än förra året. Enligt media verkar det ha funnits nästan tre gånger så många koltrastar i landet denna vinter jämfört med den förra. 

Anledningen till att koltrasten är så talrik är troligen vinterns mycket milda inledning, något som säkert lockade många koltrastar att stanna kvar i stället för att flytta mot västra Europa. Koltrasten är också en art som, under de 16 år denna räkning pågått, har utökat sitt vinterområde norrut, framför allt längs Norrlandskusten.

Här ute hos är koltrasten kanske inte en bubblare. Vi har haft besök under hösten, men under helgen såg vi bara 1. Vår bubblare är nog bofinken ett par) och rödhaken (2). De ska inte heller vara här. Ovanligt många sidensvansar stannar till på udden jämfört med räkningen förra året.

Tyvärr finns det en underliggande trend:
– Färre arter och färre exemplar.
Störst är nedgången på pilfinken här på udden.
Änderna brydde vi oss inte att ta med i statistiken (69), inte heller den stora havsörnen på Fimpan. Inte heller svanparet, som tycks ha förlorat en unge i kylan (spaning pågår).
– Det är med fåglar som med människor. Det är bara vissa som räknar.

Hon: nu glömde du Staren. Den ska inte heller vara här, och var inte med i räkningen förra året. En bubblare till alltså. Och så har vi ju vår häger. Den ser också lite frusen ut nu. Och långsam, satt kvar länge på sin sten innan den flög när jag gick ut tidigare idag.

Jodå, citronträdet har klarat natten. Var 1 plusgrad i växthuset vid 8.00 när jag vaknade, och flög ut med hjärtat i halsgropen… jag hade inte satt värmefläkten på max eftersom det bara skulle bli typ -4 under natten. Jo, tjena…

Mer biologisk odjursbekämpning kom med postbud hela vägen ut till udden idag. Så nu ska sorgemyggorna också få på moppo. Beställde för lite bara, dumt! Men de fastnar i alla klisterlappar jag satt mellan plantorna så det får räcka. Såg för övrigt en levande skinnbagge idag. Hurra, då jobbar de på med Tripsen.

Och eftersom det så sällan är vinter härnere så tänker jag lägga upp ännu fler bilder på den vackra vintermorgonen… 😉

Söndag: vilodag i grönt och vitt – om vi äldre får tycka själva

(uppdaterad 17:02)

Hon: japp, första tomaten är här! Såååå kul! Den är pytte alltså, och kommer inte bli så stor överhuvudtaget, men ändå. 31:a januari!

Det är en Red Robin, en slags dvärgtomat. Ska bara bli 25 cm hög och väldigt kompakt. Mina är lite högre på grund av för lite ljus, trots extra växtbelysning. Men de är ändå hyggligt kraftiga och kompakta. Klart hanterbara att ha inne. De som ska ut i växthuset och på friland har jag inte börjat sätta än.

Ute går det i vitt idag. Dimma ligger över havet som nästan har börjat frysa till is även här ute hos oss på udden. Men en vindpust och den spricker upp igen. För öppet och blåsigt, fast håller kylan i sig så kanske vi kan ta en promenad ut till Fimpan nästa helg. Vore ju himla kul, var säkert sådär 40 år sedan det gick senast skulle jag tro. Men jag minns en vinter när de till och med körde bil över till Öland, och jag åkte skridsko på en fin blankis utanför Fimpan. Men det måste vara typ 50 år sedan… huh!

Och så lämnar jag över ordet till honom, med ett klipp ur dagens DN…

Han: Ynglingen som skriver i DN har fått ihop en sifferspäckad artikel. Dock är det symtomatiskt att när Dagens Nyheter ska tycka om hur äldre behandlas i Sverige så låter man en medelålders reporter göra det.
Med gott uppsåt förstås, men tramsigt:
– Vi ickegamla tycker att äldre är gulliga, men vi tror inte att de kan lära oss något. Vi gillar dem ungefär som vi gillar katter på internet, skriver Andrev Walden, född 1976.

Dagens stora kulturartikel i Sveriges största morgontidning går därmed blir därmed intressant i första hand som en illustration på det problem redaktören ville bedra till att belysa.

Surgubben på udden vill än en gång hänvisa till den forskning som finns om hur vi gamla har det i Sverige – när vi får tycka själva.

Hon: sms från Ancy (vän och granne): ”kolla in månen! Galet 😀”. Och ja, aldrig sett en så orange fin och stor måne. Men varför går det inte få till på bild…

Lördag: vass och giftig som en huggorm – nu är hon död i corona

Han: Somliga dar känns coronan långt borta, andra slår den till i hjärteroten. Härom dagen dog journalisten och författaren Anette Kullenberg på ett sjukhus i Portugal.
– Nu finns det en tom yta efter Annette. För mera vildhet och större olydnad, säger Staffan Heimerson, som en gång anställde henne på Aftonbladet. ”Hon är den bästa reporter jag har arbetat med i hela min 70-åriga karriär – punkt. Hon lyckades alltid höja temperaturen på vilken idé det än var. Hon var snabb, hon skrev väl, hon var alltid oväntad.” 

– En mycket tråkig dag, säger Staffan när han ringer från Frankrike. Han har just gjort ovanstående uttalande till tidningen. ”Hon var fenomenalt olydig”, upprepar han.
Vilket är det bästa betyg man kan ge en reporter. Lojalitet är vanligtvis ett honnörsord. Men journalister ska vara illojala. Illojala mot allt och alla, utom läsarna.
– Inte minst kräver jobbet att man är illojal mot sina egna, ofta förutfattade meningar.

Tyvärr slutade Anette Kullenbergs framgångsrika karriär på Aftonbladet med en krasch.Sista dagen på jobbet skriver Annette en kolumn med rubrike”Madeleine! Det är dags att sluta supa!”
Texten är en av de mest omtalade texter som aldrig publicerats.
Åtminstone inte med den rubriken. Inte ens i yttrandefrihetskämpen Hiertas Aftonbladet får man skriva så om en prinsessa.
Den ansvarige utgivaren stryker några väl valda ord och ändrar rubriken.
Dock utan att meddela Annette Kullenberg, känd för sin svala framtoning men explosiva temperament.

Hur matchen slutar? Svar: det blev ingen match, det blir ett inbördeskrig! Konflikten går till domstol och Aftonbladets läsare blir av med en av sina mest omtyckta skribenter.
Kullenberg säger upp sig och skriver en stridsskrift. Boken var elak, insinuant.
Någon kallar den ”en vendetta med trycksvärta i stället för blod”.

I bokan Censurerad kan man läsa Kullenbergs sista kolumn i original. Den är bra. Stark. Omtänksam. Kullenberg oroar sig för ”partyprinsessans” festande kring Stureplan. ”I dagsläget önskar jag att det fanns en enda människa i Madeleines närhet som brydde sig om henne.”
Det här var i början av 00-talet alla vi som då hängde kring Stureplan visste att Kullenberg inte överdrivit, snarare tvärtom.

Å andra sidan var hon inte den första reporter som fått sin text granskad och petad i. Min grundinställning är att ord är råvaror och det är redaktören, inte skribenten, som är kökschefen. Som ansvarig utgivare ska man ta ansvar för alla ord i tidningen.

Visst har det klippts och klistrats i Annette Kullenbergs kolumn. Rubriken har ändrats från Madeleine! Det är dags att sluta supa! till den mer finstämda ”Madeleine! Det är dags att sluta festa!”.
Meningen ”Men jag vill ändå påpeka att det för mig är tydligt att prinsessan Madeleine har alkoholproblem” har strukits.
Kullenbergs poäng är att medierna, inklusive Aftonbladet, förfasar sig över unga flickors dryckesvanor kring Stureplan, men blundar för prinsessans drickande. Detta trots att Madeleine är en förebild ”alla dessa unga tjejer som vill bli som Madde. Klä sig som hon. Dricka som hon”… förlåt det sista låter lite för tjatigt tycks Aftonbladets ansvarige utgivare ha tänkt. ”… unga tjejer som vill bli som Madde. Klä sig som hon. Uppträda som hon”, lät uppenbarligen mer ståndsmässigt.

Det är uppenbart att Kullenberg identifierar sig med Madeleines föräldrar: ”Kungaparet är i samma situation som tiotusentals andra föräldrar: Vad ska man göra med en ung tjej som festar varenda vecka? Det är vad det handlar om.”
Den ansvarige utgivaren tyckte att det var illa nog att undra ”vad man ska göra med en ung tjej som festar ofta”.

Om jag varit ansvarig utgivare hade jag inte gjort de strykningarna. Framför allt skulle jag ha diskuterat dem med skribenten innan kolumnen publicerades.
Så jag fattar att Anette Kullenberg blev förbannad.
Å andra sidan: strykningarna i hennes text förtog inte budskapet.
Det tyckte Kullenberg. ”Den skam jag kände är svår att beskriva. När jag ser den censurerade texten igen börjar jag rodna.”
Hennes advokat Percy Bratt går ännu längre: På grund av kränkningen har Kullenberg inte längre föråga att frambringa idéer … Hon har till följd av det inträffade tappat sin tidigare skaparlust och sitt patos.

Kriget blev kort men blodigt. Kullenberg sa upp sig och fick avgångsvederlag. Sånt händer i medievärlden. Men Sveriges vassaste skribent nöjde sig nämligen inte med det. I sin bok vidgar hon kriget mot ett antal kollegor som hon anser inte varit lojala med henne. Rubrikerna antyder stora svek och stor dumhet hos ett antal av oss, som inte förstått storheten i Kullenbergs kamp mot censuren:

”När Anders Gerdin förvandlade sig till Karl XIV Johan”
”Lena Mellin tar upp jakten på sin forna kollega”
”Säg hur har du det med sanningen idag, Jan Guillou?”
”… och kulturchefen Håkan Jaensson humlade och mumlade”

Och så rubriken som platsar i min framtida nekrolog: ”En rund liten nallebjörn vid namn Peppe Engberg får en idé.”
Av texten framgår att jag inte bara till formen är lik Nalle Puh: ”Mysiga är de, men hjärnan är inte så stor …”.
Mitt svek? Jag hade tipsat läsarna om var på nätet man kunde hitta Kullenbergs censurerade krönika – trots att Aftonbladet delitat den och Annette inte ville att omvärlden skulle läsa den. ”Frågan är hur Peppe tänkte. Men ska man fråga björnar hur de tänker? … Nallebjörnar är så där.”

Till skillnad från domarna över de andra kollegorna är Kullenberg trots allt överseende: ”Men det är inget att säga om. Skulle jag plötsligt börja kräva av människor, även om de har ett viktigt jobb – journalist är viktigt – skulle jag plötsligt börja kräva att de ska tänka efter? Säg det till den som just stoppat fingrarna i den honungsburk som nätet är. Der Mensch ist was er isst – Människan är det hon äter, som Feuerbach sa. Tysk filosof 1802–1872.”

Alltså, medskyldig. Dömd om inte till stening så till att bli hånad. Vari mitt brott bestod förstår jag fortfarande inte.
– Möjligen handlade det om att den obrottsliga illojalitet som yrket kräver inte gällde när hon själv utsatt för mediedrevet.
Även om jag fortfarande inte fattade vad som drev det kullenbergska kriget, envisades jag i min kärlek. I min recension av Censurerad skriver jag: ”Snäll är du inte din jäkla huggorm. Men, Annette, jag älskar dig ändå. Du visar att en självbiografi är det absolut bästa sättet att berätta sanningen om andra människor. Särskilt om oss andra som glömmer det vi skriver lika fort som guldfisken glömmer sitt förra varv i glasburken”

Jag vet att hon uppskattade det där med huggorm. En tid senare äter K och jag middag med Anette Kullenberg på Sturehofs uteservering. Vi hade träffas i något av Ulf Elfvings trivsamma pratprogram under 2000-talet och vi fortsätter samtalet under mycket trevliga former.
Anette säger inte ett ont ord om Nalle Puh, men är fortfarande giftig mot andra kollegor.
Hon ringer några gånger, men det är sista gången vi ses. Tråkigt nog skrev Anette Kullenberg aldrig mer någon kolumn i Aftonbladet.
Och nu är du död, älskade huggorm. Det känns väldigt illojalt.

PS: ”En örn flyger ibland lågt som en höna, men en höna kan aldrig flyga högst som en örn”. Lenin använde den metaforen när han recensera en bok av sin kompis och kamrat Rosa Luxemburg. Det var ett försök att säga att hon var bättre än boken och Anette Kullenbergs journalistiska insatser flög betydligt högre än hennes självömkande bok. Även om övergången känns skruvad så är den inte illa ment. I eftermiddag följde jag en livs levande havsörn med kameran när den flög lågt som en höna ute på Fimpan.

Hon: snart får du nog till det, med nya kameran menar jag ;).

Avrundar dagen med en bild från eftermiddagen som var strålande blå, men också sorgsen. Inte bara Anette har gått bort utan också en av våra fyrfota vänner här på udden. Kommer sakna dig i sommar fina Fanny.