Författare: kerstinochpeppe

Söndag: sjötomt 2.0

Han: Som du förstår har Malik dragit förbi udden också. ”Bara” 16-24 sekundmeter i byarna för vi ligger i lä. Nu på eftermiddan har vinden vänt till NV och därmed återvänder allt vatten från Bottenhavet på väg söderut genom det trånga sundet mellan oss och Öland.
– Inte mycket att göra utom att njuta av naturens kraft och överrösta vinden med en liten kampsång:
Vi hade en gång en tomt
Jag trodde att den faktiskt fanns
Så väcktes jag ur min sömn och tomten försvann
Svara mig du
Var är den nu?
Jag bara undrar
Var är den nu?
Osv.

Gratis kajplats är inte det sämsta. I övrigt undrar jag bara om vi inte bör byta vimpeln till örlagsflagg nu när flaggstången står i vatten.

Några utsocknes besök torde inte komma idag eftersom vägen står under vatten och golfturneringen är inställd.

Hon, igen: det blåser förstås också, även om vi har ”lä” precis framför huset. Men inte bakom:

Lördag: Soffväder har sina poänger

Han: Grå morgon, mulet med regnstänk. 6° som känns som 1° på grund av vinden, 10-21 m/s i byarna. SMHI varnar för storm.
Typiskt soffväder alltså. Det har sina poänger. Roligast på radio just nu: Skärvor av ett äktenskap, en dubbelskruvad humorserie med Sissela Benn och Jonatan Unge om parterapi och svårigheten både att vara gift och ha en relation när man bestämt sig för att göra slut.
Serien är en blinkning till scener ur ett annat äktenskap och Unges rollfigur heter mycket riktigt Ingmar vars fru lånat namn av Liv (Ullman).

Trots att serien producerats av skattefinansierad public service är det inte minsta politiskt korrekt.
Det gäller även satirprogrammet ”Utkantsverige” som tagit farväl i God morgon Sverige men lever vi vidare i cyberrymden.
Bäst hittills hälsar signaturen trogen lyssnare på udden: Även rovdjur måste ta ansvar för klimat och jämställdhet, det menar en ny rapport som slagit ner som en bomb i utkantssvensk viltförvaltning. Men kommer vargen kunna lära sig leva hållbart?

Innesittarväder är bokväder. På ett plan är det en banal historia. Efter ett helt arbetsliv i en och samma firma har en man gått i pension. Vad ska han göra nu? Framför allt: Vad har han egentligen uträttat? Han har sällan pratat om sitt jobb med andra än sina arbetskamrater.
Inte ens med sin fru, kanske var det därför hon skilde sig.
– Och som de flesta män som blivit pappor har ungarna naturligtvis alltför ofta undrat varför han så ofta prioriterat jobbet framför dem.

Kanske är det sista som får tanken att bli verklighet:
– Jag ska skriva en bok och berätta vad jag pysslat med hela mitt liv. Och varför!
Åtminstone är det så jag minns vårt första samtal om boken. Förmodligen för att han frågade mig som journalist om hur man skriver en bok och jag gav honom det enda råd jag kunde komma på:
– Innan du börjar – bestäm för vem du skriver. Det hjälper dig att hitta en form, ett språk och inte minst att sålla viktigt från oviktigt.
Så fick det bli.
– Jag ska skriva en bok och berätta för ungarna varför jag var borta så många kvällar och helger när de var små och bara skyllt på att jobbet krävde det.

Det blev en bok. Och nu har det blivit ännu en bok. Förhoppningsvis slukar ungarna även denna.
– Nej, det är inga barnböcker – barnen hann bli vuxna innan pappa avslöjade vad han egentligen hade sysslat med när han sa att han åkte till kontoret.
Det fanns många hemligheter att berätta. Att pappa Bengt Nylander så ofta dröjt sig kvar på jobbet berodde på att han under 25 jobbade inom Säpo där han slutade som polisintendent och chef för det svenska kontraspionaget.

Titeln på den första boken var väl vald. ”Det som inte har berättats”. Nu kommer uppföljaren, ”Säpo inifrån” (nedtecknad med bistånd av Lars Korsell). Även det en titel som lockar till läsning.
– Jag vet.
Jag kastade mig över boken samma kväll som jag fick den i brevlådan.
Mitt spontana sms till författaren: Fick boken i eftermiddag. Har bara hunnit läsa några kapitel (Klackenberg mm). Mycket imponerande! Verkligen! Lärobok! Tore skålar i sin himmel – även över de nödbändiga nyanserna…  Mycket läsvärt. Så mycket som aldrig berättats. Tycker om tonen, nyanserna. Bekräftar min tes efter 100 år som redaktör: Content is King, but Context is King Kong!

Det får räcka som recension. Mycket har skrivits under årens lopp om Säpo, mycket dumt också. Framför allt kring spektakulära ”avslöjanden”. Här få vi för första gången bakgrunden, sammanhangen och inte minst namnen som gjorde jobbet – beskrivna inifrån bunkern på Kungsholmen.
Och svaret är ja: För dig som tänder på name dropping finns ett omfattande personregister med bekanta namn som Stig Bergling, Jan Guillou, Olof Palme, vänsterrörelserna, IB, KGB, MI6 med flera.

PS: Den Tore jag nämner i mitt sms ovan får en egen mässa i Säpo inifrån. Om denne legend (och Bengts mentor och företrädare) har även jag skrivit i en mindre nyanserad samling minnen.

Hon: Och jag ligger på soffan och läser magasin på ARCY och Readly. Tar lite skärmdumpar på intressanta tips jag vill komma ihåg. Den ovan var på boktips i senaste Damernas. Flera jag blev sugen på att läsa!

Och så hittade jag ett recept jag tyckte lät gott på fisksoppa. Det snodde han, som ska stå för kvällens middag. Helt okej med mig 🙂

Och så längtar jag ju alltid tillbaka till Paris. Hittade bra tips därifrån i Elle. Delar alla sidor jag sparade :

Och nu verkar kvällens spanska fisksoppa vara klar. Fanns visst inga vita bönor, tog jag nog till torpet i julas när veganska barn skulle flytta in över helgen …

Han: Ja, soppan väntar på sina gäster. Sakupplysning: Jag snodde inte hennes recept. Jag vidareutvecklade det (bönorna byttes mot vitt vin, några färska tomater och hennes amarillo, chili som gjord för fisk och hårt stekt och strimlad chorizo med skinnit intakt). Till soppan serveras i kväll ett lättdrucket rött vin från Pompette – fast inte så dyrt som de gör reklam för på hemsidan.
– Det vore dumt att dricka ett vin som är dyrare än soppan, eller hur?
(En av Fantomens mindre kända regler, men glöm inte var du läste det först).

Hon: fel adress, Pompette i Sverige finns här! Men just det vinet finns även att beställa på vanliga systembolaget.

Fredag: Städ- och torpfixardag … och papegojan lever!

Hon: idag var jag tvungen att ta tag i städningen inomhus på allvar, känns i ryggen så här efteråt, men ändå en lättnad. Sedan åkte vi till Ikea för att titta på bäddsoffa till torpet. Jag hade tittat ut en på nätet med mörkt röd klädsel. Tänkte det skulle passa eftersom det i vardagsrummet är grårandiga tapeter med guldiga stänk och behövs lite färg.

Överst är de randiga till vardagsrummet, under de blommiga till sovrummet. Där kommer vi inte behöva tillföra mer färg om man säger så. Kökstapeterna har inte kommit än, men de är också blommiga med fåglar och blå detaljer som matchar skåpluckorna och köksbordet. Hoppas vi..,

Vi har också fyndat lite vintage-lampor på Vågen i Bergkvara. Kunde inte bestämma oss för vilken av två valbara som skulle passa bäst i köket, så vi köpte båda!

Och äntligen har vi konstaterat att plastmattorna och masonitskivorna som ligger på golven i torpet är lätta att få bort. Inte massa nubb eller klister.

Och det är trägolv under, hurra!!!

Vi kommer nog att måla golven i ljust grått istället för att slipa och lacka. Om vi orkar kanske vi målar ett schackmönster i mörkare nyans på det i vardagsrummet (där tapeterna är grårandiga). Om vi orkar alltså!!

Med tapetseringen ska vi nog ta hjälp (mycket mönsterpass på de blommiga) och även med målningen av taken, som förmodligen kräver oljebaserad färg. Lister, dörrar samt golv målar vi själva. Känns väldigt kul att det börjar hända saker i torpet!!

Han: Det händer att jag läser horoskop. Det är som läsa gårdagens morgontidning med dess nyheter och åsiktsmaterial. Man inser att det mesta är självklarheter.
– Eller bullshit, hittepå och spekulationer som slår fel (inte bara på sportsidorna där alla tar ut segern i förskott eftersom det är enda chansen).  

Men ibland läser jag en text eller en formulering som gör att jag blir varse saker som faktiskt händer utan att jag fäste någon vikt vid det när det hände.  
Av samma skäl läser jag varje morgon ”Citatet” i Barometern där redaktören publicerar one-liners från mer eller mindre kända personer.
Dagens citat läste jag högt för henne först i efterhand:

Det berodde på att det hände en sak. En viktig sak för mig. I en vecka har nämligen mitt körkort varit borta. Och värre en så: Mitt högt värderade rabattkort på en favoritkrog i huvudstaden var försvunnet. Utplånat. Dött för mig som papegojan var död i Monty Pyton. Gone, gått till de sälla jaktmarkerna, slutat att existera etc etc.
– Du fattar.

Självklart har jag letat. Jag har gått baklänges i mina egna fotspår från sängen till toa, ut till fågelträdet och in ateljén (hennes lager), bilen, sjöboden, torpet, växthusen, Margaretas chateau ner till båtbryggan som låg under vatten när jag gick där senast och längs min vanliga runda ner runt Ismans stuga där havet lagt halva tomten under vatten.
Och självklart har jag hört mig för på Lindbergs, Vågen (loppis), Tempo i Gökalund (2 gånger), OK i Torsås, Systemet, hos tandläkaren och ute hos pojkarna på återvinningscentralen, min kyrka där jag regelbundet befriar mig från alla dåliga samveten för min överkonsumtion.
– Kort sagt jag har kontaminerat alla brottsplatser jag besökt den senaste veckan.

Jag har varit på dåligt humör hela veckan även om hon försökt trösta mig med att korten säkert ligger nånstans och vilar, ”trånar efter fjorderna” som Michael Palin säger om den döda papegojan.
Ungefär så.

Och så händer det. Jag ska åka och besikta bilen, en av de saker vi män gör och jag är lite sen. Det är hennes tur att städa och naturligtvis hon får hon för sig att vi absolut måste vända på matten under matbordet och även om jag egentligen inte har tid hjälper jag henne.
– Och vad händer?
Svar: Jag ser Ljuset, papegojan lever!

När vi lyfter på det djävulskt tunga bordet böjer hon sig ner, viker undan matten – och håller upp mitt körkort och viktigare:
– Mitt älskade medlemskort till favoritkrogen!
Vi skrattar, kramas, dansar runt bordet och så gick det till när den tyske författaren Jean Paul för alltid skrev in sig i uddens ljuva historia.

Resten går av bara farten. Besiktningen blir som en bal på slotten, som i en dröm glider jag vidare till Södra Timbre för att köpa virke till bokhyllan i nya ateljén och för att fira ännu en seger åker vi till Ikea för att köpa en dyr bäddsoffa och en ny sängstomme till torpet och nu har vi beseglat dagen med hennes fredagsdrink (Dry Martini) och jag bjuder tillbaka med en gambas ajillo med ett lagom gott vitt vin.
Ungefär så.

Torsdag: Lagertömning och andra vårtecken

Hon: lite mer nytta än igår blev det i alla fall gjort idag, pust!

Började dagen med att plantera om de små chiliplantorna till egna krukor. Jag hade förberett 30 stycken igår, men de räckte inte riktigt till. Och jag som trodde det skulle bli krukor över.

Efter det har dagen ägnats åt lagertömning. Först slängde vi våningssängarna som stod i hans nya ateljé (nu börjar det nästan se ut som en ateljé…), sen tog vi alla tomma lådor till tippen:

Sen flyttade vi ytterligare ett helt lass med boklådor. Nu är det inte mycket kvar i lagret. Och fyra lådor som står kvar ska ner till udden och gås igenom. Det är glas, porslin och annat användbart (till skillnad från hans lådor då ;).

Han: Hon har rätt, idag har vi fått mycket gjort. Och det finns fler vårtecken. Katterna börjar se sig omkring. Svanarna har börjat cirkulera utanför udden. Och snödropparna har nästan blommat över hos Segerdahls på andra sidan viken. Och runt om i landet krattas det för nya vindsnurror.
– Frågan är om de är välkomna eller invasila.

På andra sidan sundet ställs det kritiska frågor om den vindpark som ett bolag vill bygga utanför udden. 
Tills vidare är det frågor även jag undrar över.
Jag har nämligen läst reklamen för vindkraftsparken och som alla entusiastiska vindkraftsanhängare vill jag att den ska vara sann – särskilt nu när regeringen satt ner åtminstone en fot i frågan om kärnkraften.

Våras gör det nämligen inte för reklamen. ”Greenwashing” har blivit reklammakarnas version av fake news. När jag kollar i Tempo Gökalunds kyldisk har jag länge retat mig på Arlas ”hållbarhetsmärkta” Netto noll och idag läser jag dagens glada nyhet:
– Arla vinner pris för” Årets matbluff”!
– Hipp hipp hurra!, vanäras den som vanäras bör!

Utmärkelsen ”Årets Matbluff” delas ut av konsumentföreningen Äkta vara och Arla är verkligen värd det priset.
– Att Årets Matbluff i år går till en produkt som använder klimatargument som marknadsföringsknep visar att konsumenterna blir allt mer medvetna om företagens försök att skönmåla sina miljöfrämjande insatser, säger Björn Bernhardson, verksamhetsledare på Äkta vara.
Arla hävdar att deras insatser för att binda och/eller motverka utsläpp av koldioxid gör att de likväl kan använda sig av uttrycket ”Netto noll ­klimatavtryck” på sina eko­logiska produkter-. ­Konsumentombudsmannen (KO) tycker annorlunda och har nu stämt Arla inför ­Patent- och marknadsdomstolen.
– Det finns inga ingrepp man kan göra i en mjölktillverkningsprocess för att göra mjölken klimatneutral.

Alla åtgärder för att minska produkters miljöpåverkan är självklart välkomna. Att försöka slå gröna dunster i konsumenternas ögon är inte en sån åtgärd. Jag dricker visserligen inte mjölk men får även vårkänslor när jag ser att Oatlys reklammakare avslöjats med byxorna nere.

Av någon anledning har den svenska havremjölksjätten Oatly blivit en favorit bland våra klimatmedvetna ungdomar. Men inte heller här är inte allt som glimmar så grönt som fejkreklamen påstår.
I Storbritannien har ASA (Advertising Standards Authority) förbjuder två reklamfilmer från Oatly.
I filmerna påstår bolaget att deras mjölk, till skillnad från den klassiska komjölken, producerade 73 procent mindre koldioxid, skriver Campaign.
ASA hävdar att Oatly inte har fog för påståendet och förbjuder reklamen från att visas. Oatly har nu tagit bort fejket, skriver tidningen.
– Hut går hem. Skål för det också!

Däremot får du inte vara med på min skål om du tror att all miljömärkning är bluff. ASA biföll till exempel inte klagomålen mot Oatlys påstående att ”Om alla i världen antog en vegansk kost, skulle det minska matens årliga växthusutsläpp med 6,6 miljarder ton (en minskning med 49 %)”.
Ett påstående som reklammyndigheten anser vara underbyggt av vetenskaplig forskning, rapporterar BBC.
– Vita lögner hindrar inte att sanningen är grön.

Onsdag: What’s the fucking problem

Han: Drömmer du? Ja, det gör du vare sig du vill det eller inte. Enligt forskarna drömmer vi alla minst två timmar per natt – oavsett om vi minns det eller inte när vi vaknar. Enligt Freud var drömmen ett slags ”nödventil för primitiva driftimpulser”. Jung däremot såg dem som ”uppenbarelsekällor”. Den tredje av psykoanalysens pionjärer, Alfred Adler, hävdade däremot att drömmarna har sitt upphov i vakenlivet och att de visar ”precis samma personlighet som vi finner i vardagslivet”.
– Det är Adlers version som oroar mig.

Drömmarnas funktion enligt Adlers teori att lösa problem som vi inte har klarat av under dagen. Drömmens ”hela syfte är att framkalla den stämning som förbereder oss för att möta vardagens konfliktsituationer. De är alltså riktade mot framtiden”.
– Det är illa nog.
Adlers teori vidareutvecklades av Erich Fromm som hävdade att ”vi ofta är klokare och anständigare i sömnen än när vi är vakna” och inte minst av Calvin Hall som hävdade ”att det finns klara samband mellan det manifesta dröminnehållet och drömmarens vakna personlighet”.

Hall kom därför fram till att drömmarna ger en sorglig bild av människorna och att de handlar mer om problem än om våra framgångar. Det beror på att drömmarnas uppgift är att vara problemlösare. De är resultatet av ”ett effektivt, hårt och kreativt tankearbete i sovande tillstånd”.
Även Fromm och Adler menade att drömmar sysslar med att lösa olösta problem.

Det hör till saken: Om vi ofta drömmer om närstående är det för att vi är känslomässigt engagerade, vare sig känslorna är kärlek, rädsla, ilska eller en blandning av dessa känslor. ”Men en viktig regel är att vi sällan drömmer om människor som vi har ett stabilt förhållande till; det är bara så länge som känslorna inför en viss människa är problematiska som vi drömmer om dem”, hävdar Adler.
– Känns inte bra alls om du frågar mig.

De senaste månaderna har jag nämligen drömt en och samma dröm. Bortsett från att jag ibland drömmer att obekanta slemmiga typer försöker döda mig i sängen, så drömmer jag alltför ofta om att vi är på resa.
Det är alltid variationer på samma tema: På väg hem är hon försvunnen, vi ska ses vid tåget eller flyget dit jag inte hittar bland alla människor. Mobilen funkar inte, eller om det är nåt med hennes nummer som inte funkar. Min resväska är för tung, den går upp och mina saker rullar nedför den långa trappan som blir längre och längre.
– Jag har tappat en sko och glömt biljetterna på hotellrummet. Ibland skymtar jag henne i vimlet, men hon verkar inte ha saknat mig eller så missar vi varann för jag ska hela tiden måste hjälpa stackars förvirrade människor som också famlar efter någonting och där vaknar jag dessbättre.

Min fråga: Vilket problem är det denna dröm försöker lösa? Efter mer än två decennier får man betrakta vårt förhållande som stabilt. Vi är tillsammans i princip dygnet runt på vår udde och vi trivs med det och även hon skrattar när jag läser dagens citat i Barometern:

När vi reser är våra resor alltid mycket väl planerade (av henne). Mobilen fungerar förvånansvärt ofta och hon har mig alltid under uppsikt (även när jag reser ensam). Jag glömmer ingenting på hotellrummet, tappar aldrig en sko och reser (till skillnad från henne) alltid med mycket lätt bagare.
– Dessutom involverar jag mig sällan med andra resenärer utan föredrar att sitta för mig själv, läsa och skriva (sånt här lättviktigt) över flygets välorganiserade lilla lunchbricka eller något gott från SJ:s restaurangvagn.

Helt okej att jag ägnar natten åt ”ett effektivt, hårt och kreativt tankearbete i sovande tillstånd” för att lösa dagens problem. Men bäste Herr Freud & Co då kräver jag att få veta en sak jag inte förstår.
– Was ist los?
What’s the fucking problem!

Det funderat jag allt oftare över, särskilt när jag känner doften av nybakat bröd.
– Är det detta som själva problemet?
Jag sitter här uppe på min tallgren och försöka skapa ett problem medan hon med stor energi uträttar saker där nere på markplanet?
Den som drömmer får kanske veta, men nu måste jag ta itu med de 39 boklådorna! Har jag förresten berättat att jag tappat bort mitt körkort?

Hon: idag har jag verkligen inte uträttat något eller haft någon energi. Men var också med i lagret en sväng, och där är det snart tomt. Bra jobbat!!

Var i alla fall förbi Blomster & Trädgård i Ljungbyholm och köpte fler små krukor. Fyllt dem med jord, men de får stå inne över natten och värmas upp innan jag planterar om resten av den chili som fortfarande trängs i samma krukor.

Tisdag: Skärpning, idag blir det grönt … och en låda mindre

Hon: i dagens DN står det redan på omslaget hur viktigt det är att äta grönsaker och frukt. Ett halvt kilo per dag. Det gör vi INTE!! Jag äter i och för sig en apelsin var morgon, han får en eller två klyftor av den, som inte alltid ens äta upp.
Ibland blir det lite gröna blad på mackorna (från pallkragarna utomhus), men bara om det är milt, vid minusgrader blir de sladdriga och oplockbara. Lite infrusen paprika från förra årets skörd kan det också bli. Och någon köpt trist tomat. Detta är alltså till frukost, sen äter vi i princip inte mer grönt.

Men det räcker inte att bara tänka grönt, det ska vara rätt grönsaker för årstiden också. Helst rotfrukter så här års, men även kantareller kvalar in. Med råge. Det är typ den mest fiberrika grönsaken av dem alla. Det hade jag ingen aning om!!

Alltså, vi har massor i frysen tack vare snälla grannar. Fram med dem. Ikväll blir det en fiberrik middag!

Krossade tomater på burk är nyttigt! Nyttigare än på tetra. Men även de är nyttiga och fiberrika. Om man då har egna styckfrysta borde väl de vara ännu nyttigare. Tillagade då, råa är inte lika nyttigt. Vilket ju låter helt tokigt egentligen. Ketchup är faktiskt också nyttigt. (Minus sockret då kanske…)

Och så lite morötter och fänkål, som hör och häpna fanns i kylen. Ekologiska linser från skafferiet, och så lök och vitlök (som alltid finns hemma) på det. Nyttig och god middag kommer det att bli ikväll.

Okej, med lite färsk salsiccia i grytan blir det förstås ännu smarrigare. Helt vegansk behöver ju inte en grön och nyttig vintermiddag vara. Någon gräns måste man ju ändå dra 😉

Dags att ställa sig vid spisen då och påbörja vårt nyttigare och grönare liv!! Vinterliv vill säga, på sommaren äter vi bättre. Egenodlat!

Ps. Satte lite mer sallad. Apropå på grönt. Det har varit riktigt härligt trädgårds-arbetar-väder idag. Äntligen!

Han: Igår lugnade jag henne med att fasanhönan inte ruvar på ägg ännu.Men fan tro’t om inte våren har kommit tidigt till udden i år. Igår hörde vi både gärdsmygen och talgoxen sjunga upp och idag rök två testosteronstinna (?) gräsänder ihop om en flörtig hona.

Och hon har alltså på allvar börjat vårarbetet. För egen del håller jag på att inreda min nya ateljé i torpet. Pojkarna från Satser El är redan klara med elen och varje flyttlåda jag hämtar i lagret på Torsmaskiner känns som att dra ett strå till det nya boet – nu återstår ”bara” 39 boklådor och ett antal tavlor.
Inte världens roligaste arbetsdag, men vem har sagt att det alla dagar ska vara roliga? Hittade bland annat en skiss på en tavla som fick titeln ”Det svåra är inte att ha roligt ihop, det svåra är att ha tråkigt tillsammans”.

Målningen hängde en gång i tiden på restaurang KB i Stockholm, men köptes av ett ungt ryskt par på bröllopsresa. Jag råkade befinna mig på krogen den kvällen och hämtades in från baren av hovmästaren.
– Jag älskar den tavlan, sa den unga bruden och såg ut som om hon menade det.
– Hur betalar jag, sa hennes man och såg ut som mannen på tavlan.

Jag föreslog att han skulle sätta upp tavlan på notan, vilket var en smula ogenomtänkt. Men så blev det eftersom de skulle flyga vidare tidigt nästa morgon. Johan Borg, källarmästaren, gillade inte tilltaget eftersom det strulade till redovisningen och kunde innebära problem med skattemyndigheten.
Men tilltaget skapade en nyordning på KB, som uttytt betyder ”Konstnärsbaren” med anor tillbaka till nådens år 1931:
– Det är en fantastisk möjlighet för konstnären att hänga sina verk inför folk som kanske inte annars skulle titta – och dessutom sitter inför tavlan i flera timmar. Konstverken kan man köpa på notan, säger Johan i en intervju några år senare.

PS: Faktum är att det fortfarande hänger en Engberg på KB, den är målad på väggen bakom de glada tjejerna.
– Kanske är det därför den fått vara kvar?

Måndag: Därför viskar David Attenbourg i vårt snår

(Uppdaterad 18:17, 17:36)

Han: Om det här varit en vlogg och inte en simpel blogg skulle du höra nu mig viska som Sir David Attenbourg gör i tv. För i rishögen på bilden ovan, där bakom hennes kyrkogård med fjolårets chili- och tomatplantor, har vår fasanhöna sitt bo och jag viskar för att inte skrämma henne.

Fasanen är ingen naturlig art för den svenska faunan. Trots det nämns fasan redan år 1580, som ett försvenskande av ”Phasis” (vilket är en flod i Georgien där arten först upptäcktes i Europa). Transkaukasien torde vara det västligaste område där artens förekomst är naturlig, och redan de gamla grekerna och romarna fick sina första tamfasaner därifrån. ”Redan 1740 gjordes försök med inplanteringar här i Sverige men det var först i slutet av 18oo-talet som det lyckades ordentligt”, heter det i Wikipedia. Men i praktverket Ölands Fåglar som nyligen införlivats i biblioteket på udden som en gåva från Isman, läser jag att redan på 1600-talet dök det upp fasaner på Öland, den renrasiga Phasianus c. colchicus. År 1654 begärde den tyske fasanvaktaren Hindrich Brauns avsked från sin tjänst vid Borgholms slott för att återvända hem till Oldenburg. Då fanns vid slottet 22 vuxna och 26 ungar ”samt 7 turkiska änder” (sannolikt amerikanska myskänder, Cairina moscchata).

Som tur var saknade vi på den tiden nitiska tjänstemän som ville jaga invasila arter ur landet och år 1913 utplanterades fasan på marker där kungens jaktklubb arrenderade (det här var på Gustav V:s tid när drottning Victoria ännu var ung och vacker och den fula fisken Hajby ännu inte dykt upp i kungens sikte.

Från 1960-talet har fasanen minskat i antal. Det nuvarande beståndet har uppskattats till 25.000 – 50.000 par.
– Och ett håller alltså till här på udden.
Fasanen är en ”stannfågel” (den flyger inte på vintersemester i varmare trakter som många andra också gjorde före pandemin). Till och från under hösten har vi sett en pampig fasantupp spatsera förbi (bilderna ovan), men de senaste veckorna har även en höna vickat fram och henne råkade kvinnan i mitt liv skrämma upp igår.
– Fast hon den större verkade mer skärrad över mötet eftersom hon trodde att den lilla hönan redan ruvade på ägg.

Så illa är det inte. Först i mars och april tar tuppen upp sitt spelrevir. Fasanens rede är annars ofta bara en enkel grop i en rishög som här. Kanske inte den säkraste platsen med tanke på katterna, kråkorna och en ung räv som också stryker omkring på udden. Men enligt sakkunskapen har man flera gånger sett fasantuppar i våldsamma slagsmål med kringstrykande katter, och då har fasanen gått segrande ur kampen.
Förra året hade vi besök av sju fasanhönor på våtängen utanför Margareta och det är inte ovanligt att en tupp samlar ett helt harem omkring sig. Nej, inte för sitt eget nöjes skull utan för att tuppen även ger hönorna ett visst skydd mot naturliga fiender.

Den som lever får se. Uddens Sir David Attenbourg torde återkomma med fler viskande rapporter från naturens fantastiskt spännande liv.

PS/ En förklaring: Det handlar om en klåda och den klådan kan drabba vem som helst tydligen. ”Själv råkade jag ut för denna ’åkomma’ i fyrtioårsåldern helt utan förvarning”, berättar Sven Velo Petersson från Torsås. ”I min närmaste omgivning visste jag inte om någon med liknande symptom. Dock måste jag tillstå att denna egenhet inte är särskilt plågsam, och någon risk för epidemi föreligger nog inte eftersom den inte ens finns beskriven av läkarvetenskapen och tydligen inte kan diagnostiseras. Själv menar jag att denna min hobby är en form av hjärngymnastik i likhet med läsning, korsordslösning o. dyl…”

I år skulle Sven Velo Petersson fyllt ha fyllt 101 och klådan han beskriver är ”skrivarklådan”. Sven Velo dog tyvärr år 2016 men hade då hunnit skriva en handfull diktsamlingar – den sista Enkel filosofi publicerades år 2014.
– Flera av hans dikter har tonsatts och de senare diktsamlingarna gavs ut av Solvändan Förlag som nu förbereder en helkväll kring bygdediktaren.
Allt detta läser jag i dagens Barometern (på nätet eftersom vår vanligtvis pålitliga tidningsutdelare missade vår brevlåda idag).
Och orsaken till att jag fastnade för historien om Sven Velo Petersson?
– Detta med klådan ser jag som en förklaring till varför jag vaknade redan 05:13 och genast kände behov av att kasta mig ur sängen för att nedteckna ovanstående prosatext om fasanen i vårt snår.
Så illa är det.
– Men det smittar i alla fall inte.

Hon: ja jag är jätteorolig att fasanerna ska flytta ifrån oss. Äskar dem! Känns som man är på Skansen när de skuttar omkring härutanför!

Dessutom kunde jag inte somna igårkväll, och vaknade därför alldeles för sent idag. Känns som om halva dagen gått när vi hade ätit frukost.

Och det det låg ingen Barometer i brevlådan, bara DN. Jäkla skitdag helt helt enkelt. Ganska varmt, +5, men det blåser som sjutton igen. Och börsen störtdyker… hur skingra de negativa tankarna. Baka kanske…

Har helt tappat greppet om mina surdegsbröd med kulturspannmål. Och han bara undrar varför jag inte gör det där brödet med frön i, gjort på bakpulver…

Passade på att göra ett alternativ till havrekakorna jag alltid gör. Såg ett recept i sista numret av Allt om mat. Lite omständigare, och mycket fler ingredienser, hoppas det var värt mödan!

Jodå, lite luft var jag tvungen att få. Satte lite blomfröer som ska stå och bida sin tid i växthuset. Också klippt ner de sista tomat- och chiliplantorna som stått kvar i landen sedan i höstas. Borde jag förstås gjort redan då, plus täckt jorden med löv eller nåt. Så som man ska göra enligt senaste rönen. Får helt enkelt bita i det sura äpplet och slåss med ogräset i vår istället.

Han: Eftersom börsen gått ner 4,5 procent på grund av Putin anar Krösa-Maja att kometen är på väg och börsen kommer att krascha med hennes pensionspengar (och vi dessutom glömde att det var sophämtning idag!) så nöjer vi oss med avsluta dagen med en enkel middag bestående av rester från gårdagens ungstekta vildsvinskotletter och rostad potatis med parmesan och ärtor, nedsköljda med ett glas enkel Barbera d’Alba 2018.
Gott?
– Den optimistiske kocken är som vanlig nöjd. Vällagad mat är alltid godare dagen efter.

Söndag: Som när Stureplan täcktes av Kattrumpesjön

Han: Jag hoppas vid Aiolos lungor att vindkraftsentusiasterna (till vilka jag hittills räknat mig) att vindsnurrorna visat vad de går för de senaste veckorna.
– Blåst har det gjort (16-25 s/m) enligt Bertils ventometer.

Mest märks det på att havet är på väg upp på land igen. Den senaste veckan har Ramsins stol stått med fötterna i sjön. Katterna förundras och gräsänderna är glada. Du som bor utsocknes kanske tycker vi verkar vara besatta av havet, blåsten och vattennivån. Men när havet stiger 60 cm ser udden ut som Stureplan gjorde på den tiden när denna medelklassens mötesplats var träskmark, Kattrumpesjön band ihop Brunnsviken med Nybroviken och damerna fick ro till Gucci, Louis Vuitton, Zadig & Voltaire (hennes favorit) och de andra fina butikerna längs Birgerjarlsgatan.

Det var förstås långt innan området blev ett tillhåll för det lilla skikt i samhället som lider av medelklassångest. – Om vi ska tro huvudstadens kulturdebatt så pratar ”alla” om medelklassens ångest. (Nu är medelklassångest inget nytt mediefenomen, senast den fick människor att må dåååligt på kultursidorna var år 2013, då initierad av en kompis och efterträdare på en typisk medelklasstidning.)

Det ligger i medelklassens natur att vilja flyta ovanpå, gärna surfa på vågtopparna och alltid oroa sig för att sjunka under ytan och därför alltid varit noga var man bor, vilka man umgås med, vad man äter, vad man (inte) tycker om.
– Allehanda skamkänslor florerar som pandemier, typ flygskam, kött-, porr- (utom feministisk), skam över att inte vara rasifierad eller vara det minsta hbtq, egenbilskam (utom eldriven) och skam över sina matrester (”nollavfall” är ett nyord) även om man aldrig upp dem.

Den urbana medelklassen, åtminstone det skikt som häckar i våra vanligaste riksmedier, vill gärna leva nära naturen ­– men gör det inte (det får räcka med industritillverkad vetemjölk i latten). De tycker inte om trängseln i staden – men tycker egentligen att det är alla andra idioter som trängs (se min blogg: DET HAR HÄNT NÅT MED 08:ORNAS SJÄLVBILD).
De ångestfyllda ömmar för utsatta – bara de inte bosätter sig i vårt eget kvarter (vargar, flyktingar, m fl), hyllar vindkraftsnurror (utom i Stockholms skärgård) och förväxlar livet (”I.R.L.”) med det som pågår i sociala medier (”alla gör så”) och tror därför på fullt allvar att filmer som ”Sex and the city”-uppföljaren ”And just like that …” speglar vuxna kvinnors verklighet.
– Om de hyllade fantasierna speglar något i samhället så är det nog att de unga kulturskribenterna har blivit medelålders kulturskribenter och oroar sig för sina rynkor, relationer och att gårdagens livsstil reducerats till en to m påse att hyperventilera i.

Så är det med den saken och nu har jag fått det sagt också. Fattar du nu hur skönt det känns att sitta på en blåsig udde och titta på hur glada storskraken och gräsänderna är över att havet stiger över människoland?

PS: Om du intresserar dig mindre för sjöfåglar än för kändisskvaller (vem gör inte det?) kan jag berätta att den Aiolos jag tillbad i början av denna söndagsblogg alltså inte är den Aiolos som var son till Poseidon och Arne, i sin tur utomäktenskaplig dotter till en annan Aiolos och Melanippe (känd för att ha gett namn åt de Eoliska öarna utanför Sicilien) utan jag syftar förstås på Aiolos, son till Mimas som var Poseidons sonson och som gifte sig med sin fars före detta älskarinna Melanippe, som råkade vara Poseidons svärmor och som han, Mimas alltså, fick sonen Aiolos med.
Denne Aiolos som är kändis för att han var känd i den grekiska mytologin bosatte sig på ön Aeolia där han blev härskare över vindarna. Mest känd är Aiolos för att han gav Odysseus en god medvind hem till Ithaka efter det trojanska kriget. Möjligen får Aiolos en renässans nu när vindkraftverk är den urbana medelklassens svar på alla energifrågor, dock bär man komma ihåg att han var inte var en rakt igenom pålitlig gud.
– I själva verket var han en lynning typ som höll de frihetsälskande vindarna fångna i en oxsäck där på sin ensliga ö och bara när han var på bra humör släppte dem fria att blåsa över hav och uddar.

Kanske är det denna ombytlighet som gör att Aiolos i våra dagar gett namn åt en typisk medelklasstidning – för övrigt hyllad som årets kulturtidskrift 2021. Motiveringen bakom titeln är träffande: Om man lägger betoningen på den andra stavelsen i egennamnet Aiolos får man ett adjektiv med betydelser som flink, brokig, glansig, snabb, föränderlig, smidig, glittrande, hal, färgskiftande, lömsk och mångtonande.
– Det vill säga egenskaper som på ett utmärkt sätt beskriver både medelklassen och vindarna, aktuella storheter som något överraskande blev ämnet för dagens jammande improvisationer på tangentbordet.
Men nu är det slut. Hon vill gå på en långpromenad i verkligheten.

Hon: ja idag är det söndag och då går man långpromenad. Tillsammans! Dessutom är det vindstilla och väldigt vackert ute.

Sedan blir det lite tomatvård inomhus. De små dvärgtomaterna börjar få riktigt mycket tomater och har massor av blommor.

Lördag: pizza, isvandring och fuskstädning…

(Uppdaterad 20:57)

Hon: hann inte mycket idag heller, vet inte vart energin har tagit vägen… borde storstädat men eftersom det är flera grader minus ute skyllde jag på kissarna (rädda för dammsugaren) och skakade bara mattorna. Sopade och våttorkade golvet i köket samt dammade av de mest synliga ytorna.

Sen var det hög tid att sätta pizzadegen inför eftermiddagens drink med vännerna från Danmark.

Men innan drinken slulle vi visa upp vårt torp. Har fått alldeles för lite luft i veckan så tänkte att jag tar en promenad dit. Samma väg som häromdagen. Bara det att nu hade det om möjligt blivit än värre att gå där. Det var i princip bara blankis hela vägen.

Blixterhalt!!! Myrsteg och omvägar gjorde att det tog alldeles för lång tid, skulle aldrig hinna dit i tid… Fick helt enkelt ge upp och be om att bli upphämtad efter endast 5000 steg. Imorgon blir det definitivt promenad genom skogen istället!

Han: Precis så var det. Kanske kan denna bild sammanfatta allt det andra som hände på udden denna lördag:

Fredag: När matte är frånvarande duger till och med husse

Han: Ernest Hemingway hävdade att katter till skillnad från hundar är ”absolut känslomässigt ärliga” (absolute emotional honesty). Kanske var det därför han trodde sig veta att hans katt Friendless ("Inga vänner") gillade whisky. 
– Katter förställer sig inte. 
De gör bara det de har lust med. 
– Alltså skulle Friendless inte lapa whisky bara för att husse gillade att göra det.

Vår hankatt Ludde är omnipotent. Han tror på allvar att solen går upp för att matte ska kela med honom. Att matte skulle vilja kela med någon annan är inget han ens reflekterat över. 
På den punkten är han garanterat känslomässigt ärlig. 

Till saken hör förstås att han själv inte är monogam. Men otrogen får bara han vara, även på den punkten är kattfan absolut känslomässigt ärlig. 
– När matte är frånvarande duger till och med husse.  
Även om man måste låtsas läsa morgontidningen för att han ska fatta att solen gått upp.

Och sen gick vi ut. Havet hade rullat tillbaka något, men med en temperatur några grader under noll hade stranden genomgått en isande vacker make over.