Tisdag: Idag blir det trädgårds-vlogg…

Hon: idag blir det vlogg istället för blogg, i alla fall ifrån mig. En från växthus 2, och en från djungeln inomhus…

Ps. Snart blommar gräsmattan som för ett par veckor sedan låg under vatten… komsi komsi bin och humlor!

Han: Älskar hennes vlogg! Och länge leve den digitala tekniken! I den stora världen avslöjas nu Putins gäng som de lögnhalsar de är med hjälp av satellitbilder från massakern i Bucha. Och i den lilla världen har även jag ägnat mig odling. Har satt våra första sötpotatisar. Det vill säga vi satt de på grodd i en burk med vatten.
– Detta tack vare hjälpsamma människor på nätet som delar med sig av sin kunskap.

Kan man odla sötpotatis i Sverige?

Många tror att sötpotatis är en potatis. Men det är fel. Det är det moderna köket som fått dem att flytta ihop i samma bonusfamilj. ”Potatis” kan härledas ur spanskans patata som i sig är en tolkning av papa som är vad urbefolkningen kallade den rotfrukt de gjorde alkohol av. Men det blev fel redan från början.
– När de spanska conquistadorerna tog med papan hem till Europa förväxlades den med sötpotatis, ipomea batatas, som redan var känd här hos oss.
Men sötpotatisen är alltså inte ens en avlägset släkting till potatisen utan en krypande ört i familjen vindeväxter.
Och det är poängen.

Efter några goda år och några dåliga år har jag lagt ner mitt potatisland. Detta efter påtryckningar från uddens regerande Trädgårds-Ministerium som länge tittat snett på mina pärer. Orsaken är att det sägs att potatis kan smitta hennes tomatodlingar med potatismögel och så kan vi ju inte ha det.
– Alltså får potatislandet vid havet ge plats för sötpotatis.
Vi får se hur det går. Idag har jag bara tagit steg 1 på en låmng resa; förodling inne i en burk med vatten.

Däremot har jag sått palsternacka i landet på havet. Inte heller denna rotfrukt är släkt med potatisen. Inte heller med sötpotatisen, utan är en ört i palsternackssläktet av familjen flockblommiga växter.
Mitt bidrag till världsfreden är alltså parollen:
– No potatoes på udden!
Berätta gärna var du läste det först.

Måndag: Ibland är man glad över att djur inte är som andra människor

Han: Ännu några vårtecken har flugit in till udden under veckan som gick. Tärnorna tjatar, några diskreta måsar rekar från luften, fasantuppen går sin vanliga runda och i strandlinjen inventerar två strandskator (Haematopus ostralegus) tillgången på smågodis där havet dragit sig undan.

Strandskatan, som skulle hata dig om du frågade om hon möjligen är släkt med skatan, vilket hon inte är.
– Du menar den gräsliga Pica pica, hon den tjuvaktiga?
Nej gud bevare mig väl skulle strandskatan säga som socitetskärringarna i The Gilded Age. Till skillnad från skatan, som är en mycket anständig, kultiverad och intelligent fågel känner man igen strandskatan på den är gapig som en nybakad journalist som just fått sommarvikariat på den stora tidningens kulturredaktion om än irriterande snygg i sin svartvita fjäderdräkt och en stor orangeröd näbb.

Apropå antropomorfa metaforer, detta att tillskriva djur mänskliga egenskaper:
– Har även du funderat över hur det kommer sig att en pytonorm inte kramar ihjäl sig själv när den mosar sitt byte?
På P1 Vetenskapsradion får jag förklaringen:
– Det beror på att ormens skelett är indelad i flera sektioner och att pytonormen därför kan pumpa in luft i sina lungor med hjälp av olika partier av revbenen allt medan den kramar ihjäl sitt offer.

Jag fattar hur du tänker. Och jag tänker på samma sak: Putin fortsätter att ljuga om sin ”befrielse” av det ukrainska folket. Men det går inte bra. Allt talar för att ormen i Kreml saknar pytonormens egenskaper. Om bara hälften av alla rapporter från kriget är sanna så finns det tecken på att den ryska invasionen håller på att krama ihjäl sig själv.
– Ibland är man glad att människor inte är som andra djur.

Hon: ja det hoppas jag verkligen, krama hårt så det går fort!!! För det som händer nu är fruktansvärt och helt ofattbart. På det sättet kan jag nästan förstå att ryska folket väljer att tro på lögnerna…

Men en positiv överraskning idag var ändå elräkningen för hus 1 som kom idag (med avdragen kompensation för tre månader):

Ps. Då var ändå priset per kilowattimme över 2kr…

Söndag: kan lika gärna vara rävbajs…

(Uppdaterad 14.30, 12:13)

Hon: ungefär som arga lappar i tvättstugan. De kändes också väldigt obehagliga, och ofta orättvisa. Lite hundbajs vid sidan av stigen i skogen stör mig inte alls faktiskt. Däremot om det ligger mitt på en trottoar eller gångväg så är det kanske inte lika kul. Dessutom är hela den välklippta strandängen längs viken full av bajs från gäss som älskar den välklippta öppna ytan. Bajs som bajs liksom…

Och bajset kan dessutom lika väl komma från vår omkringstrykande räv, enligt en artikel i dagens DN. Fy skäms på dig Mikkel!

Dagens (by)skvaller: Däremot ryktas det om värre efterlämningar i skogen, nära stigen, med tillhörande toapapper. Det känns däremot inte fräscht alls!!! Är det månne någon som inte investerat i kommunalt avlopp…

Dagens premiär 1: funkar bara i lä på framsidan, men ändå…:

Dagens premiär 2: behövs dock inte på baksidan, då flyger den av…:

Dagens premiär 3: vilket jag inte tycker behövs…:

Han: Okej, jag medger att det inte att världens viktigaste problem. Särskilt inte när man talar med en syster i Sundsvall där det fortfarande ligger en decimeter snö på marken. Men sol i ögonen är sol i ögonen och utsikten blir bättre om man som betraktaren sitter i skuggan.

Apropå vädret så var mars månad en händelserik vädermånad när många rekord gav sig tillkänna. Den 19 uppmättes t ex det högsta lufttrycket i Götaland för mars månad sedan 1880. Mars var även ”rekordsoligt” enligt SMHI och främst i här i söder rekordtorr.
– Månadens högsta temperatur noterades den 24 mars i Gladhammar i Småland på 18,3°. Nu är april och i morse var det -3,5° strax efter sex, nu är det +7° och till eftermiddagsdrink passar nog en sval Aperol Spritz med mycket is men utan sodavatten. (Vichyvatten är bättre, men tillfälligt slut).

Lördag: dagen efter familjen Bridgerton…

Hon: och så hamnade vi där igen, precis som med säsong 1, med maraton in på småtimmarna. ”Bara ett avsnitt till, äsch vi ser ett till va…nä nu måste vi se det sista också!” Och så blev klockan 2:30! Fast det blev faktiskt ännu senare med första säsongen, då strecktittade vi till halv fem på morgonen. Så himla dumt, och vad ska vi nu se på…?

Inte fått mycket gjort idag med andra ord. Vaknade förstås tidigt ändå, 7:30, men har varit trött. Bakat en limpa, satt lite dill och planterat om löken. Det var i och för sig ganska många små taniga lökstjälkar som skulle få större krukor, men ändå. Blåst som tusan har det också, kalla nordliga vindar!

Han: Som vanligt underskattar hon sin insats. Om nån har Luther sittande på sina axlar så är det hon. Även om uttrycket, som bara finns i Sverige, är orättvist mot livsnjutaren Martin Luther och enligt religionsprofessor Martin Berntson härrör från proggbandet Bromans skriva Med Luther på axeln och fan i fötterna.
– Fan trot och om det kan det kanske bli en kulturdebatt.

För egen del har jag rökt en cigarr för freden. Eller snarare för respekt för frihet och oberoende. Även om det inte syns på bilden så är cigarren av märket ”Independence”.
– Med det sagt antar jag att somliga kommer att säga att man inte ska röka.

Simone de Beauvoir, som var en intressantare författare än sin älskare Jean-Paul Sartre (och dessutom hade fler kvinnoaffärer än han hade) skrev om en meningsmotståndare i den franska kulturdebatten att denne alltid gick in i en trädgård med famnen redan full av rosor.
– Det var ingen komplimang.
Hon menade att André Malraux (fransk kulturminister åren 1959-1969) hade en osviklig förmåga att i alla viktiga kulturdebatter diskutera någonting annat än det saken gällde.

Det är ett fenomen som dyker upp även i dagens svenska kulturdebatt. När Calle Schulman, som jag känner som en ärlig och sympatisk man, i en diskussion om den ryska invasionen av Ukraina sa att hellre skulle fly än göra motstånd om Sverige ockuperades blir det förstås en kulturdebatt.
Men inte en debatt om rätten och nödvändigheten att försvara vårt land utan om att Schulmans uttalande var ett modigt avståndstagande från ”toxisk maskulinitet”.
Samma sak händer när skådespelaren Will Smith under Oscarsgalan slår konferencieren på käften för att denne gjort sig lustig över Smiths fru för att hon tappat håret på grund av sjukdom.

Det var förstås inte politiskt korrekt och Smith ber naturligtvis om ursäkt. Men ingen diskuterar om det inte är Chris Rock som borde ha bett om ursäkt för att han hånat en sjuk kvinna, som dessutom sitter i publiken. 
– Även här rasar kulturdebattörerna över att det stora hotet mot världsfreden är Will Smiths ”toxiska maskulinitet” och ”skadliga manlighetsnorm”.

Och så finns det människor som undrar varför en man bosätter sig på en blåsig udde där han kan dricka ett glas rosé och röka en hygglig cigarr bara för att det är gott att röka en cigarr.
– Jag tror att Martin Luther skulle ha hållit med mig. Trots var det den gubben som konstaterade att ”vin dödar, vatten levandegör. Men detta gäller bara fiskar…”

Och så finns det människor som undrar varför man bosätter sig på en blåsig udde.

Fredag: måla, måla, måla… mest grönt!

Hon: eftersom han uppenbarligen (skitsur sist vi var där…) inte har någon lust att fixa iordning badrummet, som egentligen ligger på hans bord, tog jag saken i egna händer och åkte själv till torpet idag.

Badrummet är helt klart det osexigaste rummet där, och vi har inte ens en ”före” bild att visa. Men tanken är att vi klistrar fast våtrumstapeten där den släppt och sedan målar om den. Han har klistrat fast den på en del ställen…

Idag har jag grundar väggarna med vit färg, ska bli antikvita sen, och målat furutaket (bastukänsla innan) i grönt. Även hallen blir grön. Tar upp det gröna i köket som kommer innanför. En del finlir är kvar längs lister och så, men mycket fick jag gjort. Målat i fem timmar i st reck, ganska rogivande och terapeutiskt faktiskt, i alla fall när man är själv…

Han: Det är klart jag vill måla världen grön! Men varför just idag? Drömde i morse att att alla tallar på udden hade tagits ner.
Drömmen berodde kanske på att det sista jag såg innan jag stängde ner de a-sociala medierna i natt var att en granne hade lagt ut ovanstående foto som en bild i tiden.
– Eller så berodde min mardröm på att det blåst upp till 10-11 sekundmeter i byarna.

De stora tallarna här ute är ungefär 80 år gamla. Det betyder att de fanns här långt innan jag intog udden och förhoppningsvis blir de kvar efter att jag blivit strödd här utanför.
– Sakkunskapen säger att en tall kan bli 700-800 år om den växer på torr mark, vilket vi har här ute.
Det betyder att omkring år 2722 kommer de gamla tallarna att luta sig mot varandra och säga att de minns att en gång i tiden bodde det en luggsliten gubbe från Stockholm som egentligen var från Blåsjon i Norrland här på udden och han brukade titta på oss och säga nåt snällt.
– Jag minns snarare att han brukade pissa på min fötter, säger nån av dem förmodligen, men det bjuder jag på.

Tallarna har sitt eget ekosystem: ”En av dessa sällsynta, tallskogslevande arter är raggbocken. Raggbocken för med sig ett helt ekosystem. Att ha raggbock i sin skog är ett tecken på att man har ett skogslandskap där många tallberoende arter trivs. En mångfald av arter skapar bra förutsättningar för ett långsiktigt livskraftigt ekosystem. Livskraftiga ekosystem kan vara mer motståndskraftiga mot till exempel insektsangrepp, virussjukdomar och klimatförändringar.”
 
Professionella skogsägare låter tallarna leva och bli 100–150-åringar innan de blir bräder och pappersmassa. Sen finns det förstås de som tycker att tallar skymmer solen och därför bör dö unga. Men apropå att det blåser på udden så har grabbarna från Nordpolen Energi varit här och börjat montera upp våra solpaneler.
Även de insåg att det hade varit smart om det hade funnits vindsnurror inmonterade i panelerna.
– Vackert, men fy fan vad kallt det blåser.

Från det ena till det andra, apropå hennes rubrik. på dagens blogg Jag får ofta frågan om jag saknar Stockholm. Svaret är nej: Men idag skulle jag gärna vara i huvudstaden. Min kompis Bo Löfgren har vernissage i kväll.
Vi hade varsin ateljé på samma vackra innegård i Hornsgatspuckeln/Mariaberget och om jag är en terapimålare är Bosse en riktig konstnär.
Bara namnet på utställning visar att han är ett proffs: ”DIVERSITAS- variationernas rikedom!”

Bosse är min mentor och bäste inspiratör (han tjatar om att jag ska dra mina penslar igen!). Och han vet varför somliga av oss målar:
– Nästan ingenting är som det ser ut att vara. Så är det hela livet. Men konstnärlig upplevelse är inte bara illusion. Den kan ge lugn åt oroliga sinnen. Ge inspiration och energi – som stannar kvar. En stadga i tillvaron. Och, inte minst, hålla koll på förankringen bakåt. Eller för att citera poeten Novalis; ”Varje minne är nutid”.
Med rötterna i design och den internationella reklamvärlden, utvecklade Bo Löfgren sitt intresse för skulptur genom stenhuggarutbildning hos Valands konsthögskola. Hans ständiga experimentlusta ger spänning åt hans konstnärskap. Parallellt med måleriet utforskar han olika stenarters och metallers inneboende möjligheter.

Spännvidden är avsevärd, från små bronsfigurer på något kilo till en granitskulptur på sex ton. Ja, du fattar.
– Måste ses!

Torsdag: En dag i Leopold Blooms anda

Han: Även på udden passerar somliga dar bara förbi, ungefär som den 16 juni år 1904 passerade i Leopold Blooms liv i James Joyces Ulysses (obs ironi!). Även han börjar dagen med att laga frukost till sin hustru och sen händer allt och nästan ingenting.
– Skillnaden är att Joyce ägnar 821 sidor åt att beskriva denna enda dag (Bonniers utgåva). Eftersom jag har haft så mycket att stå i nöjer mig med några bilder.

På sin promenad bevistar Leopold Bloom vännen Paddy Dignams begravning och under sin fortsatta vandring genom staden möter han bland andra den unga Gerty MacDowell, som han känner sig dragen till. För egen del hälsade jag på Jocke i hans nya verkstad.
– Jocke är en vardagshjälte som har ett finger med i allt som behöver fixas här i vår stugförening.

Sedan ägnande jag en stund åt vårstädning, bland annat åt den vildvuxna murgrönan kring sjöboden …

… och då upptäckte jag en besökare med vingar som jag inte kunde identifiera, inte Ludde heller. Och istället för att slita ut kroppen på någon av de nya padelbanorna som växer upp som svampar även i vår landsända, föll jag till föga för min genetisk förvärvade toxiska maskulinitet: den min lust att greppa om skruvdragaren.
– Jag fick för mig att den fula soptunnan bakom Margaretas stuga behövde ett garage.

Och det var inte en dag för tidigt! Inflationen har som vi vet blivit ett buzzword i alla nyhetssändningar. Som vanligt missar mina gamla kollegor det viktigaste. I morgon höjs nämligen priserna på bräder och annat nödvändigt. Som tur är jag omgiven av vänner som har koll.
– Tack Blomman, idag har jag sparat pengar genom att göra av med dem!

Och trots att dagen gick fort hann vi med att titta in hos Kåre på Kulturmagasinet där det är vernissage i kväll. Självklart var lokalpressen närvarande:

Hon: fast vi kom alldeles för tidigt, och gick innan vinet serverades… (jag har varit hos tandläkaren idag, och inte ätit något sedan frukost, så hade bråttom hem till udden och middag på rester!)

Innan vernissagen var vi förbi och hämtade upp varor på Reko Ringen i Söderåkra, som nu kommit även till vår kommun, hurra!

Onsdag: Aprilväder med 2 ton lycka i släptåg

(Uppdateriad 17:37)

Han: Vaknade redan klockan fem med snö och kallgrader. Eftersom jag lovat vara snäll idag stod jag snart i hennes växthus för att se till att de små plantorna inte frös fötterna av sig.

Det sägs ofta att en olycka sällan kommer ensam. Som vanligt missar människor som uppträder med lånta fjädrar ofta poängen. Vad Selma Lagerlöf egentligen sa var motsatsen: ”En olycka kommer sällan ensam, den har alltid en liten lycka i släptåg.”
Stämmer. Inte nog med att Sverige sparkade sig ut ur VM. I samma minut fick min mobil eget liv i en annan del av huset. Den började pumpa ut falska meddelanden via Messinger.
– Virus, visade det sig.
Vilket många ville berätta. Om skitstövlarna där ute jobbar på för att sprida osäkerhet, så verkar säkerhetsmedvetenheten vara stor bland vännerna på sociala medier.

Tack för det! Och om en olycka alltid har en liten lycka i släptåg så följde här en jättestor. Jonas från Widéns åkeri i Nybro ringde nämligen strax efter 2-0 och sa att han tänkte levererade våra solceller redan klockan 07:00 nu på morgonen.
Så lagom när jag hämtade morgontidningarna exakt klockan sju öppnade jag bommen för den stora gula lastbilen.
Åkeriets motto är ”Vi levererar vad vi lovar” och det gjorde man.
– Inte deras fel alltså, men det här är tredje gången gillt efter leverans som visade sig skulle någon annanstans och ännu en dåligt planerad leverans (”snålheten bedrar visheten”) – lådorna med solceller väger ett ton styck och det kräver lastare och det har Jonas på sin bil.

Dessutom är även han kulturintresserad. Förutom Sveriges bästa ledarskribent (Martin Tunström) har Barometern dagens bästa serie: Hälge.
– Funderar på om att även jag ska skaffa en sån dekal.

Apropå kulturpersonlighet så skrattar vi också denna gång åt att även denna leverans kommit fel. I papperen står även denna gång att mottagaren heter Peppe Eng.
– Helt okej för mig Peppe, jag behåller panelerna men skickar vidare fakturan!
(Inte första gången man blandar ihop oss)

Hon: och medan han ägnade sig åt att vara snäll, samt städa huset, åkte jag en sväng till torpet för att kolla hur den gröna färgen såg ut torr. Inte bra!!! För mörk och för ”skitig”. Är verkligen Lindblomsgrön så här trist…? Trodde det skulle vara samma färg som vi målat utemöblerna med och som blev över efter renoveringen av hus 1.

Testade också gardinerna vi köpte på Vågen igår för 20 kr längden. Det var ett betydligt bättre köp än färgburken för 800 kr…

Tisdag: bästa promenadmusiken…

Hon: tog en promenad längs vattnet till torpet idag, medan han väntade hemma på att ”rätt” solceller skulle levereras. Men nu kunde tydligen inte den nya budkillen lossa av dem. För tunga… gått troll i det här nu! Typ gett upp.

Målade en stund i torpet. Testade bland annat den lindblomsgröna färgen (den som vi egentligen ska ha på trädetaljerna i badrummet och i hallen) på väggarna i punschverandan. Tycker den är lite smutsigare i tonen än vad jag tänkt. Skit!!! Får se om det ser bättre ut när den torkat imorgon. Men att måla punschverandan i grönt tror jag var en bra idé.

Måndag: tråkigt, men ändå lite kul…

Hon: när vi tömde förrådet i Torsås och flyttade lådor och möbler till friggeboden vid torpet, valde jag ut några stycken med ”bra” grejer och ställde inne i Chateau Margareta. Och där har de nu stått, ouppackad, ett bra tag. Idag tog jag äntligen tag i den surdegen och gick igenom allihop. (Snart kommer ju ”sommargästerna”….). Supertråkigt, men så skönt att ha det gjort, och jag hittade ändå en del fynd:

Som min mammas gamla dockor. Hade helt glömt bort att de fanns. Men nu tror jag mamma brukade prata om att den stora till och med var en blunddocka. Det var visst väldigt fint att ha en sådan på tidigt 20-tal.

Och så dök min älskade Nalle upp! Men vad har hänt, han är ju helt ihoptryckt till en fyrkant!!! Stackarn! Tilltufsad blev han, enligt vad jag hört, redan tidigare. Vi två for tydligen omkring som galningar på bilfärjan över till Öland (en mardrömsresan enligt mina föräldrar) och lyckades smutsa ner oss något fruktansvärt, med olja… Mamma fick stoppa oss båda i badet, Nalle klarade inte av det helt oskadd…

Slog mig just att resan nog till och med är dokumenterad i mitt album. Japp, det var den. Vi åkte alltså den längre turen till Borgholm den gången, inte den korta överfärden från Kalmar till Färjestaden. Tror inte de gjorde om det…

Han: Nisse heter vår grannkatt, han är ett stiligt exemplar av arten maine coon som gärna går runt i gårdarna som man sa förr. Därför har husse och matte försett honom med en GPS och somliga dar får jag för mig att även hon skulle vilja sätta ett chip i mitt öra, dock av andra skäl.

Ty somliga dar vet jag inte själv var jag varit. Känns det som. Idag har jag t ex kört omkring med Opeln. Först till Torsås äldsta butik, Salomonssons, för att hämta två rullgardiner (Bara Jerkers rullgardiner duger!), sedan tillbaka hem till udden, bara för en halvtimme senare åka upp till torpet med rullgardinerna och ett antal flyttkartonger. I torpet försökte jag montera Jerkers rullgardiner, vilket inte gick bra, varpå jag fick åka upp till butiken igen som dock var lunchstängd varpå jag åkte till Återvinningen med tomma flyttlådor, för att sedan återvända till Salomonssons butik på Allfartsvägen i Torsås där tiden stått stilla i minst femtio år, i butiken alltså som nu fortfarande var stängd eftersom det hade hunnit bli lunchtid.

Men eftersom jag börja känna igen de lokala lössen på gången insåg jag att Jerker naturligtvis intar sin lunch hos Tobbe & Fred, vilket han gjorde och trots det tog tillbaka den rullgardin, på vilken jag lyckats få spiralen att lösa ut och nu har redan glömt att jag dessutom på väg upp till Torsås, Salomonssons och Återvinningen, stannade till vid den nya loppisen bredvid Mellströms bensinmack som jag aldrig besökt och där jag träffade en ung kvinna som bara satt i sin bil och som trodde jag var någon annan men som ändå tyckte det var intressant att det fanns en loppis för hon sökte en kökssoffa, en sådan som stod i hennes mormors stuga och som aldrig glömt och för egen del hittade jag två hållare till Jerkers rullgardiner, vilket vad precis vad jag sökte eftersom de som fanns på torpet var för korta och nu ska jag åka upp och hämta rullgardinen som Jerker fixat efter att han kommit tillbaka till sin butik efter sin lunch hos Tobbe & Fred och som hon misstänkte att även jag besökt för inta min lunch vilken jag gärna gjort men avstod från eftersom jag behövde åka ner till udden igen och ta emot transporten av de nya solcellerna eftersom de som levererades förra veckan inte var till oss och därför måste jag sluta nu för att hinna åka till … ja, vart skulle jag nu … jo till Salomonssons i Torsås för Jerker ringde och sa att spiralen är fixad och då ska jag komma ihåg och fråga om pyttipannan hos Tobbe & Fred var lika god som den såg ut att vara.

Söndag: Även på små toaletter finns utrymme för intellektuella funderingar

Han: Apropå gårdagens filosofiska bloggande om skillnaden mellan att riva för att få luft och ljus för egna eller andras bästa så finns det de människor som verkligen tänker på andras bästa när de bygger, som grannen på andra sidan viken.
– Bra tänkt!

För egen del har jag tillbringat större delen av dagen på en toalett. Det beror på att vi fått för oss att renovera det lilla badrummet i vårt nya torp.
– Utrymmet är begränsat, men ger trots det utrymme för intellektuella funderingar.

Jag är inte längre medlem i så många föreningar. Men en jag är med i håller en hög intellektuell nivå. Lyssnar i flödet av gränslös kunskap till en diskussion i vår civilisations stora ämnen:
– Efter närmare 25 års forskning har jag kommit till slutsatsen att 14 sekunder är rätt tid för att tina ett djupfryst korvbröd i microugnen för bästa resultat.
En intresserad broder ställer genast den fråga vi alla ställer oss:
– Vid vilket Watt-tal, menar du?

Vår förening bildades av Nils Ronald Åman, vars efternamn enligt Wikipedia ibland stavas Åhman. Han är född 31 januari 1957 och är en svensk före detta fotbollsspelare. ”Åman spelade under sin karriär som mittfältare för Örebro SK och Djurgårdens IF (min hemmaklubb!). Han gjorde debut i Allsvenskan för Örebro SK den 31 juli 1975 i en 3–1-hemmavinst över GIF Sundsvall. Åman var uttagen i Sveriges trupp vid fotbolls-VM 1978.

Åman har medverkat i fotbollsmagasinet Fotbollskväll. Enligt vår stora digitala encyklopedi har han även skrivet ett antal böcker. Bland andra standardverket för alla lokalpatriotiska fotbollsnördar: Idrottsplatsen i våra hjärtan: en k-spaning på genuina idrottsplatser från söder till norr och står i en av mina bokhyllor med dedikation.

Efter att ha känt Roland (eller Rolle som vi fotbollskillar förstås säger) i tre decennier upptäckte jag för en tid sedan att han även skapat föreningen ”Det finns inget onödigt vetande” som snabbt fyllt det vakuum som uppstod när Horace Engdahl och gubbarna körde Svenska Akademin i diket.
Här pågår ett ständigt samtal på hög nivå.

På förekommen anledning följer jag just nu den intressanta diskussionen i en fråga som män i min ålder funderar en del över, nämligen strålens fallande vinkel. Jag läser innantill: ”I stort sett alla däggdjur som väger mer än 3kg, tömmer sin urinblåsa på i snitt 21 sekunder plus/minus 13 dito. Detta inkluderar människan…”
– Intressant eller hur?

Denna forskning belönades faktiskt med Ig Nobelpriset år 2015 och den knyter an till en diskussion som författaren Graham Greene väckte redan år 1969 i romanen Resor med moster Augusta.
I romanen, som handlar om en resa genom Latinamerikas djungler, möter huvudpersonen en man som heter O’Toole. Mannen visar sig vara CIA-agent och han gör regelbundet noteringar i en anteckningsbok. Det dröjer halvvägs till Asunción, nära Corrientes, där den breda Paranáfloden övergår i Paraguayfloden, innan Graham Greene låter oss förstå att anteckningarna inte handlar om misstänkt statsfientlig verksamhet. – Mannen är besatt av en privat undersökning.

O’Toole för nämligen statistik över sitt urinerande. Sida upp och sida ner noteringar med klockslag, hur lång tid det tar och vilka omständigheter som antas ha tvingat honom att lätta på trycket. O’Toole berättar att han funderar på att utveckla sina studier.
Som att lägga till väderobservationer och konsumtionen av drinkar som fasta parabler i statistiken.

Det framgår inte varför amerikanen för denna sin pissbok, bara att han tänker donera dagsnoteringarna till någon professionell urolog.
– Man vet aldrig vad de där gossarna kan läsa ut av siffrorna, säger O’Toole.
Han påpekar, vilket jag tycker verkar plausibelt, att urologer ju tvingas syssla med sjuka människor hela dagarna.
– Det kan vara bra för de gossarna att få klart för sig vad en frisk människa har för vanor. I det här fallet en frisk, medelålders vit man med måttlig dagskonsumtion av alkohol.
Helst gin, även om det i denna del av världen sällan är Gordons.

Det hela är en smula bisarrt, men intressant. Graham Greene skrev över tjugofem romaner, men i sina memoarer avslöjar han att detta är den enda bok han skrev för sitt eget nöjes skull (Självbiografiskt, Nord- stedts Pan, 2000, sidan 456).
Roligt hade uppenbarligen även jag när jag läste Resor med moster Augusta första gången år 1972, eftersom avsnittet är markerat med gul märkpenna.

Med tiden har jag upptäckt att intresset för O’Tooles anteckningar förskjutits till själva statistiken.
– Enligt noteringarna pinkar denne man ett tiotal gånger per dygn. Besöken varierar mellan 17 och 50 sekunder. Det antyds nivåer uppåt en minut och femtiofem sekunder.
Sammantaget rör det sig om i storleksordningen fyra, fem minuter per dag.
– Under sitt liv har varje vuxen man således tillbringat fem månader eller mer på en pissoar, konstaterar O’Toole dystert.

Karln verkar även i övrigt tämligen dyster. Han är fast i Latinamerikas fuktiga djungler, officiellt affärsman i import & export, under ytan amerikansk spion.
En man som i yngre dar unnat sig allt, nu skild. Hans fru bedrog honom i hans eget sovrum. Han tror att hans dotter är i London. Vi läsare har mött henne på Orientexpressen och vet att hon rest till Katmandu med en pojkvän.
Upprörd över att få veta sanningen konstaterar O’Toole:
– När man har barn är man dömd att vara far på livstid. De går ifrån en. Själv kan man inte gå ifrån dem.

Jag har strukit under citatet med gul märkpenna, möjligen för att jag det året 1972 nyss blivit pappa och jag tycker fortfarande att det är förbannat bra sagt.
Numera inser jag dock att ämnet är för stort för att avhandlas på den begränsade yta som denna blogg utgör.
Därför känns bra att veta att det finns föreningar där man accepterar att det inte finns något oväsentligt vetande.

Hon: på väg till Öland igår stannade vi först till i Kalmar och hämtade upp kaklet till köket som kommit in till Hagbloms. Tyvärr saknades två vita plattor, de hade inte fått fler från leverantören eftersom de var slut och skulle brännas nya.

Vi trodde nog det skulle räcka ändå, men det gör de inte konstaterade vi idag. Attans!! Frågan är om vi då ska ta två mönstrade (och dyrare…) istället, för det går nog fortare än vänta på ny bränning, och är kanske roligare. Nu hade vi beställt hälften vita, hälften mönstrade.

Började ändå försöka lägga ut ett mönster som inte ska se så uttänkt ut utan mer liksom ditslängt. Blev sådär. Får göra om imorgon.

Efter att ha målat några dörrar en andra gång, och även han kände sig klar med torpet och badrummet för idag, blev det lite halvhjärtade försök till omplanteringar på udden resten av eftermiddagen. Ligger konstant efter med det… men i alla fall så fick min största och först satta chili, en Pasilla, flytta ut till växthuset. Tog för stor plats inne nu. Hoppas den trivs lika bra, helst bättre, därute. För den är en av favoriterna i min chiliblandning.