Författare: kerstinochpeppe

Fredag: Idag flyger hon högt som en örn!

(Uppdaterad 16:47)

DAGENS VINNARE: En örn flyger ibland lågt som en höna, men en höna kan aldrig flyga högt som en örn. Flyger högt gör vi idag med Meli, dotter och framgångsrik fotograf som igår fick besked att hon vunnit pris igen.
International News Media Association (INMA) prisar årligen initiativ och kampanjer från världens mediaföretag och enligt juryn är skribenten Michael Verdicchios och fotografen Meli Petersson Ellafis arbete ”högkvalitativ journalistik” och publiceringen i Göteborgs-postens olika kanaler ”outstanding”.
– Är jag stolt eller är jag stolt?

Han: Och apropå fotografer. På udden är vi omgivna av fåglar. Men det är först när vi får besök av någon som kan fåglar som vi ser dem. Isman är duktig på fåglar, men vår främste lärare heter Axel Kielland.
– Även han är fotograf med örnblick som jag har skrivit om tidigare.

Axel är norrman, tillhör den kända norska släkten Kielland men bosatt i Danmark och tillhör därför flockbeteckningen ”danskarna”, som likt flyttfåglar återkommande besöker oss på udden. Framför allt är han biolog (som bland kartlagt floran på udden) och redaktör för ett antal av de fågelböcker som jag dagligen bläddrar i för att försöka förstå vad jag ser.
Läsa behöver jag inte nu, lektionen sker ute i det fria och plötsligt ser vi fåglarna vi inte ser först när Axel namnger dem i flykten:
– Se där, göken!

Och se där, över vattnet flyger mycket riktigt fågeln vars ”ko-ko” vi hör i alla väderstreck. Men inte sett hittills i vår.
Stor som en duva, blågrå med brungrå vingar och med lång rundad stjärt och spetsiga vingar.
– Så ser den alltså ut.

Några minuter senare, mitt i en mening, avbryter sig vår lärare och pekar igen:
– Kärrhöken, ser ni den?
Och visst, en halv meter över havsytan kommer en brun rovfågel med ljusgult huvud inflygande från söder. Den är mindre än havsörnarna, mörkare än sparvhöken som vi brukar se här ute och slankare än ormvråken med längre ljust gråblå stjärt och undersida.

Jag har läst på. Jag vet att den bruna kärrhöken övervintrar i Medelhavsområdet, Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och Sydasien och vi ser den ibland uppe vid E22:an. Men det är första gången i vår jag ser den här ute.
Eller mer korrekt:
– Det är första gången i vår som jag vet att jag ser en kärrhök här ute. Kanske är det också första gången den är här på udden, för den jagas av lokalbefolkningen – två ettriga tärnor som likt snabba stridsflygplan gått upp enbart för att jaga bort inkräktaren ur luftrummet.

Läser att när rovfåglarna fridlystes runt år 1920 var bruna kärrhöken nästan utrotad i Sverige på grund av jakt och torrläggning av mark och gifter. Den hämtade sig fram till 2000-talets början, men har minskat igen de senaste åren.
En tendens döljer dock en annan och nu finns den även här.

Hon: och apropå rovfåglar såg Meli och jag en som svävade över ett hus i stugområdet intill idag. Undrar vad den hade spanat in där? Försökte få en bra bild men men…

Torsdag: Debatten är avslutad: Nu heter det Svarta Havet

(Uppdaterad på förekommen anlednin 18:30)

Han: Långt bortom udden pågår en infekterad kulturdebatt. Det handlar om vilken färg ett vitt rum får ha. Eller snarare vilket namn det vita rummet inte får ha, typ Vita Havet.
Försök görs att förstå vad det debatten egentligen handlar egentligen handlar om och den diskussionen har smittat av sig även här ute på udden.

Här på bloggen råkade jag kalla Chateau Margaretas uterum för ”Vita Havet”. Orsaken var att jag hade inrett det dragiga rummet med vitmenade klädesbräder, inköpta på Lindbergs.
– Tyckte att det var ett bra namn, så här vid havet.

Dumt. Jag hade ju ingen aaaaaaaning om att jag därmed utmanade starka krafter.
Men det gjorde jag.
– Och nu är uterummets vägg svartmålad och även om väggen mot växthus 2 fortfarande är vit så kommer rummet i fortsättningen att kallas för ”Svarta Havet”.

Till saken hör att det aldrig blev någon infekterad debatt här omkring. Hon sammanfattar nämligen den kritiska debatten i en enda mening:
– Jag tycker att det blev för vitt. Det är snyggare med svart.
Så har vi det.

PS: För egen del vill jag bara tillägga att namnbytet inte ska ses som en kritik mot kungen. I vars slott det i hundra år funnits en sal som heter Vita Havet – och som oansvariga på Konstfack redan på 1950-talet skojade med genom att kalla sin sal för samma namn.

Hon: ja, vi jobbar på bordsskicket, annars har det varit en strålande dag här. Först hängde Alice och mormor själva när mammorna handlade. Vi gick en lång promenad, eller ganska lång i alla fall. Sen har vi firat Alice mamma Meli. Två gånger till och med. Först för att hon är en del i utställningen Panorama på Fotografiska nu i juni…

Sedan fick vi dessutom veta att hon, och hennes kollega Michael Verdicchio vunnit medievärldens Oskar idag. Då blev det äkta bubbel.

Onsdag: Alice is in da house…

Hon: idag kom hon, charmtrollet. Mormor har inte hunnit så mycket mer än att förbereda och ta emot den efterlängtade familjen. Det händer mycket på ett halvår när man är 15 månader. Sist vi sågs var i julas. Nu blir det bildkavalkad:

Tisdag: och så var Nordan tillbaka…

(Uppdaterad 19:44)

Hon: och så kom hon tillbaka… Nordanvinden alltså. Bara att ut och säkra alla krukor med plantor och upp med vindskydden på frilanden igen.

Och så in och fixa iordning den otroligt fina kryddhyllan jag fått av Kicki! Eller fel, hennes dotter Emma som hellre ville ha ett nytt kök än ett från 60-talet i första egna lägenheten. Kan jag förstå. Och tackar för. Tack Emma!

Och så kom ”danskarna” förbi för att inspektera vad som hänt med Chateau Margareta sedan sist. Tyvärr gick det inte att ta fem-drinken på nya altanen vid uteköket, utan den fick intas i lä utanför sjöboden vid hus 1. Gick bra det med, dessutom varmt, och en gök flög precis över vår huvuden. Kul!! Och tack vare Axel och Bibi fattade vi att det faktiskt var en gök…

Han: Idag fick jag en liten flaska parfym från Hugo Boss. Det vill säga, jag fick en pytteliten reklamflaska som någon stoppat ner i ett större paket.
– Because I’m worth it, sa jag.
På skoj.
– Nej, från Kicks.
Det stora paketet var till henne, förstås.

Ingen reklamslogan har blivit så förknippad med skönhetsprodukter som L’Oreals tagline “Because You’re Worth It”.
Den tillkom redan år 1971, när hon var nio, med ett enda syfte: ”To convince consumers to spend more on their products than then-competitor Clairol”.

Och under de 50 år som gått har kvinnor unnat sig att spendera miljarder på  L’Oreal, Clairol och deras konkurrenter. 2018 handlades skönhetsprodukter för 507.8 miljarder U.S. dollars varav 145.2 miljarder dollar när det gäller allehanda krämer (skin care).
2025 räknar man med att kvinnor, för det är mest kvinnor, kommer att spendera omkring 758.4 miljarder dollar på smink och krämer runt om i världen.
– För att de är värda det.

Budskapen varierar förstås. Idag säljs träningstights med bilder på rumpor och budskapet att det är ”insidan som räknas”.
Andra säljer “demokratiska” rakhyvlar med ett feministiskt budskap.
– Och ytterligare några kränger ögonfransserum i samma andetag som de lyfter vikten av “fuck off”-kapital.

Reklammakarna är trendkänsliga små jävlar. Just nu är det feminism och kvinnors ”självkänsla” som driver försäljningen. Men en sak har inte ändrats sedan L’Oreal identifierade kvinnors ömma punkt:
– Det är fortfarande männen som cashar hem på budskap om kvinnors självkänsla.
Det framgår av en upplysande krönika av Johanna Ekström i Breakit. Hennes text dryper av ironi: Det är den 8 mars 2021 (Internationella Kvinnodagen/PE) och svenska e-handelsbolaget Stronger uppmanar mig via sitt Instagram-konto att bli den bästa och starkaste versionen av mig själv.
Kvinnodagen till ära vill de uppmana alla oss “fantastiska kvinnor” där ute att använda oss av våra styrkor. Genom att stå upp för vad vi tror på och stötta varandra kan vi nämligen skapa en mer jämställd framtid. 
Deras flöde är fyllt av smala och vältränade modeller, mycket rumpor, men företaget betonar att styrka är något som kommer inifrån.

Samma dag lovar rakhyvelföretaget Estrid att de ska skänka pengar till projekt som stöttar ”marginaliserade kvinnor”, noterar Johanna. ”Bolaget gör en stor grej av att det är okej att ha hår under armarna, men bara om man vill. Budskapet är att man är lika vacker och lika mycket feminist oavsett om man väljer att raka sig eller inte.” 
Företaget är verkligen stöttande: “din kropp är vacker – låt ingen – online eller offline – få dig att tro något annat”.

Ja lite kanske. Vem skulle annars köpa skönhetsbolagens produkter? Idag är det nätet som driver den sminkade självkänslomarknaden.
Breakit har under våren kartlagt ägandet inom den svenska e-handeln så ”vet vi att de som tjänar pengar på den blomstrande branschen främst är män”. I nättidningens granskning ingick 43 av Sveriges största e-handlare. Tillsammans har de ett värde på runt 60 miljarder kronor. Av det äger kvinnor bara ynka 3  procent (3%). 
– Inte mycket till fuck up-kapital, kan man tycka. Men den sanningen vill vi kanske sminka över?

DAGENS KULTUR: Alexander Skarsgård gör det i Small Little Lies. Daniel Radcliffe från ”Harry Potter” gör det som lik i Swiss army man. I det tredje avsnittet av den sjätte säsongen av Girls ser vi en och i tv-serien Kärlek och anarki gör skådespelaren Björn Mosten det:
– Visar sin snopp.

Tror du ja! Det är bara bluff. DN Kultur överraskar med ännu ett grävande reportage om kulturens underbara värld som vi inte ens visste att vi undrat över: ”Penisattrapperna blir allt större på film och i tv.”
Så är det alltså.
Allt är fejk.

Och det är kvinnor som maskören och perukmakaren Daniela Mengarelli som står för fejket. Daniela är utbildad på Stockholms konstnärliga högskola. Hon har senast gjort maskdesign för  Netflixserien Störst av allt, nya säsongen av Mäklarna och Peter Grönlunds familjedrama Goliat, berättar i DN Kultur att löspluggen hon tillverkade i ”Kärlek och anarki” var hennes första, men hon har sedan dess fått förfrågan om att tillverka ytterligare löspenisar.
Protesen blev nämligen mycket omtalad.
– Jag läste ett inlägg på en gaysida där de hade rankat den som den hetaste penisen, berättar Daniela i Dagens Nyheter.

Nu vet du det också. Uppenbart en mer lönsam affärsverksamhet för kvinnor än smink och skönhetsprodukter som sägs höja självkänslan.

Måndag: Ombytta roller på udden

DAGENS ICKE-NYHET: USA spionerar på oss. Aha! Men vänta, ända sedan 1950-talet har vi ju vetat att USA spionerar på oss européer.
Den enda nyheten ligger i nyheten:
– Varför blir detta plötligt en nyhet i medierna?
Svar: Något viktigare som någon vill dölja.

Han: Och där sitter vi och njuter av vår eftermiddagsdrink. Hennes champagnedrink med gin, hemgjord limoncello, sockerlag och med mycket is.
– Det känns som högsommar, säger jag. 
– Det blir snart regn, säger hon.
– Och snart slår kometen ner.
Tänker jag och fem minuter senare kommer regnet.

Å andra sidan: På tredje dagen sjunger näktergalen i vårt snår. Här är det ombytta roller. Hon tycker att den sjunger ett positivt och välkomnande ”Prego, prego”, vilket betyder ”varsågod” på italienska.
Jag däremot tycker att han sjunger:
– Problem, problem, problem.

Vill inte påstå att jag bejakar min kvinnliga sida (Krösa-Maja), men noterar att Stockholmsbörsen avslutade maj månad nedåt på måndagen efter att ha surnat till under eftermiddagen.
”Vid stängning hade storbolagsindexet OMXS30 backat 0,6 procent till nivån 2.242”, skriver Di. Även på ledande Europamarknader lyste börsskärmarna rött.

Men dialektiken lär oss att en tendens gömmer en annan. Min före detta uppdragsgivare Kinnevik bekräftar att man utforskar ”en potentiell transaktion” i den digitala hälsovårdstjänsten Babylon, som man är delägare i. Kinnevik lyfte 5,3 procent, bäst bland bolagen på OMXS30-index.
– Klart man blir glad å aktieägarnas vägnar, eller hur älskling?
Ja, hon äger aktier i Christina Stenbecks bolag.
– Och se! Nu lyser solen igen.
Och näktergalen sjunger ”prego, prego.”

Hon: bra att någon av våra aktier går uppåt i alla fall, sa Krösa Maja.

Kämpar på med surdegsbak enligt ”boken” och med nya proffsgrejerna. Alla steg gick bra fram till gräddningen, där blev det något tok. Ojämn värme i ugnen förmodligen. Men gott blev det. Nu har jag ny på gång. Skam den som ger sig, som sagt!

Söndag: Vilken dag!

(Uppdaterad 21.10, 16:53)

Hon: första sommardagen, underbart! Har piffat till hela framsidan mot havet för första gången i år, liksom inte känts som någon idé tidigare eftersom det för det mesta varit för kallt och blåsigt för att sitta någon annan stans än precis framför stora fönstren där vi äter frukost när det har varit frånlandsvind.

Och så en liten stämningsfull film med ljuv musik:

Men dagens bästa var ändå att jag fick ett mess från min bästis sedan 30 år om att hon äntligen får åka hem efter att ha legat inlagd på sjukhus i fyra veckor. Hurra!!!

Dagens andra bästa: mitt barnbarn Alice kommer och hälsar på tillsammans med sina mammor på onsdag, och stannar ända till lördag. Hurra igen!!!

Trägen vinner! Allt slit med sjögången som envisas med att samlas i vår lilla vik har lönat sig. Fast den superfina sandbotten som var när jag badade första gången för några veckor sedan har redan börjat växa igen. Men Alice har i alla fin sand att gå på så långt hon bottnar 🙂

Han: Nästa gång du ser ännu en, tänk på att det sannolikt är överskott på män i ditt område och att det leder till ökad konkurrens män emellan.
– Ökad konkurrens om det motsatta könet anses nämligen vara en orsak till att antalet skäggiga män växer i världen.

Det hävdar i alla fall evolutionsbiologen Robert Brooks på New South Wales University i Sydney. Detta enligt Svenska dagbladets kulturchef Anders Q Björkman som i en underhållande krönika identifierar såväl ”slutspelsskäggen i den pågående VM-turneringen i machosporten ishockey”, en livstrött Kurt Cobain, Che Guevaras, (S)-ideologen Daniel Suhonens Marxskägg (Kalle Marx, alltså) ” högertomtarna Hanif Bali (M) och Alexander Bard” och de jagsvaga hipsterskäggen  i vårt gamla kvarter på Söder i Stockholm som uttryck för ett och samma beteende.  

Charles Darwin, själv skäggbeklädd, konstaterade att ansiktsbehåring är ”människans motsvarighet till påfågelns stjärtfjädrar” och evolutionsbiologen Brooks bekräftar att ansamlingen av ”dessa strån runt munnen är mannens sätt att pråla och ett verktyg för att attrahera det motsatta könet”.

Enligt Brooks har storleken ingen betydelse.
– Det är inte så enkelt som att ju större en mans skägg är, desto större är hans framgångar hos kvinnor, skriver Björkman.
Nej, enligt Brooks är skäggstubb, ”sisådär tio dagar gammal”, allra mest tilldragande.

Önskar att alla kvinnor tänkte så. Samtidigt som Hon klagar över att jag sticks brukar det å andra sidan gå 2-4 dar tills hon inte märka att jag rakat bort stjärtfjädrarna. Å andra sidan kan bero på att min skäggstubb härrör från en annan manlig svaghet än fåfänga.
Jag tror nämligen att Björkman, Darwin och evolutionsbiologerna kan ha missat en annan evolutionär manlig egenhet. Eller som Keith Flett, grundare av the Beard Liberation Front – jo det finns tydligen en sån kampgrupp – säger I en kommentar till professor Brooks’ analys:
– Det låter kul men att det för många osannolika antaganden för att man ska kunna ta slutsatserna på allvar. Många män har skägg av skäl som inte är helt relaterade till sexuell attraktion (reasons not entirely unrelated to sexual attraction), utan ibland till och med grundas i den mer grundläggande lusten att inte bry sig om att raka sig.

Apropå ödmjuka män: Läser en intervju med Gert Wingårdh, arkitekten. Förstår varför jag alltid gillat den mannen.
– Allt jag gjort är halvbra, konstaterar han. ”Min pappa tyckte att jag var för ytlig och det är sant”.
Av någon anledning känns det som om Gert talar för fler män än sig själv i vår generation:
– Jag har gjort vad jag velat i hög grad, men jag önskar att jag hade varit mer avvikande, udda och kompromisslös – att jag hade grävt djupare i mitt inre.

Kanske är tillfället illa valt, men efter att ha arbetat ganska hårt börjar jag bli klar med min grillbänk.
– Fattas bara själva grillen.

Lördag: Det finns kanske en mening med att naturen rör sig i cirklar

(Uppdaterad 13:13)

DAGENS POLITIK: Långt bortom udden har Centerpartiet bestämts sig för att lämna Alliansen och återgå till Kohandelspoliitken och Hedlunds allians med sossarna – en strategi som partiet under Torbjörn Fälldin gjorde upp med 1976 och som Maud Olofsson byggde vidare på med borgerliga Allians för Sverige 2004.
– Se där ett uttryck för att politiska partier ibland rör sig i cirklar!

– Vi står kvar i mitten, försäkrar Annie Lööf nu. Låter bra, tycker den enda centerväljaren här ute på udden.
Frågan är vad det betyder när alla andra flyttar sig allt längre ut till höger, muttrar surgubben.
Den som lever får se.
På plutonchefsskolan på I5 lärde jag mig att om du som chef har gått vilse låt plutonen gå i cirklar tills du får kartan att stämma med verkligheten.
– Det räcker att bara du vet att ni inte riktigt vet var i landskapet ni befinner er.

• 

• 

Han: Somliga dar blir jag medveten om alla färger som omger mig här på udden. Är det konstigt att det är svårt att komma igång med måleriet.
– Vad ska jag bidra med?
Insiktsfullt, men så var jag ett år yngre när jag diktade dessa ord. Målat blev det inte. Naturen hade kommit lite längre då men färgläggning pågår även i år, även om subjekten är nya:

Under antiken trodde man på en cirkulär historieuppfattning, en evig rundgång. Nu för tiden tilltror vi teorin om att historien är en linjär process som leder fram till den punkt där vi befinner oss just nu och där historien aldrig upprepar sig.
Kanske är det sant.
Kanske visar Centerns återgång till Hedlunds strategi något annat

När det gäller naturens gång är den definitivt cirkulär, därmed förutsägbar om än med variationer.
– Ta svalorna, tex.
De kom till udden för några dagar sedan, men idag tycks de ha bestämt sig för att bygga sitt sommarhus på den vanliga platsen. Jag behöver inte skriva mer om det.
Det räcker att klippa Hennes dagsnotering från förra året: ”Svalorna kom igår och började direkt försöka bygga bo i nocken ovanför skjutdörrarna mot havet. Trots att Vilda förra året till slut lyckades runda husses uppsatta skydd av hönsnät och riva ner hela boet med ägg och allt. Så tråkigt. Måste sätta upp bättre skydd i år.”

Noterar att så diktade hon den 10 maj 2020, dvs bobyggarna är 19 dagar sena i år. Variationer på samma hittar jag för övrigt även i Våra Fåglar (Prisma, 2006). På sidan 174 har jag gjort en marginalanteckning i juni 2010: ”Ett par har bosatt sig på bjälken på Stora verandan. Får 4 ungar och jagar Sofi.
Ett år senare skriver jag: ”De bor också här igen…”. Komplettering 5 juni: ”2 ungar födda!!”

Kort sagt: Historien upprepar sig. Och det är ju inget fel i det. Inte för inte heter det att ”den som känner sin historia, känner sin framtid”.

Hon: det viktigaste är väl ändå att Centern med sin nya logga innehållande fyra hjärtan vill symboliserar sina värderingar, medmänsklighet och värme. Finns det något annat parti som så tydligt uttalar det mottot…? Starkt och modigt tycker jag.

Tillbaka till ämnet naturen på Udden. Är lite stolt över mitt olivträd som överlevt ett blåsigt och kallt första år här. Ingen riktig koll på olivträd, men visst ser det ut som om det kommer bli massa oliver:

Och så har har jag lyckats få ihop lite rabarber-marmelad på mina ynkliga rabarber. Alla gick åt! Grannen Katarinas rabarber är däremot enorma. Fick tre, räckte med två för att göra en hel paj. Fick lite goda tips så hoppas få fart på mina med 😉

Fredag: Dressed for success

(Uppdaterad 22:10)

• 

• 

• 

Han: De har använts ända sedan 400-500 f. Kr. Den moderna varianten uppfanns av Albert Thurston år 1820 och blev omedelbart en succé då de passade väldigt bra till dåtidens mode.

Bland kända bärare hör Sveriges mest kände finansminister, herr Gunnar Sträng. CNN:s legendariske programledare Larry King bar de under alla de 40 000 intervjuer han gjorde i rutan och entreprenören och finansmannen Jan Stenbeck bar ett par röda.

Klart som korvspad att även Hon klär i hängslen, breda och svarta, inköpta på Lindbergs i Bergkvara av en beundrare.
– Är jag kär i den kvinnan eller är jag bara kär i den kvinnan?
För egen del har jag fått ännu ett paket med 3 trendiga par sockor från Socks.

Hon: jag trodde du hade slutat prenumerera på dem, ligger ju dussintals oöppnade i din strumplåda…

Hängslena var överlägset bästa presenten, tack igen! Inte så mycket mer att berätta, städat mest hela dagen, urtrist men skönt efteråt. Satt igång ett surdegsbröd som nu ligger i nya brödkorgen och jäser i kylen. Både vägde mjölet och höll koll på jäsningen, så nu jädrans blir det andra bullar 😉

Sen blev det fredagsdrink och skumbad i nya badkaret. Älskar att ha ett badkar igen!!

Torsdag: det var inte Hassan…

(Uppdaterad 17:50)

Hon: det har varit lite som julafton idag faktiskt. Först kom solen tillbaka…

Sen började det hagla…

Och så kom tomten, alias vännen Neta, förbi med en väldigt fin och passande present:

Och så kom sms:et som talade om att jag hade ett paket från ”Sebastien på Söder” att hämta på Tempo. Det var inget skämt alltså, den franska accenten var äkta, tjohoo! Och det var inte bara en brödkorg i den lådan kan jag säga…

Wow! Socker (oraffinerat naturligtvis), salt (nåt fint proffsigt), degskrapa, rakblad (för mönsterskärning i brödet) och nåt jag inte har en aning om vad det är: Mandella. Blir spännande att smaka.

Och så har jag skickat efter lite presenter till mig själv också.
– Tack Kerstin!

Solhattar kan man aldrig ha för många av.

Och till sist en t-shirt passande till midsommar (om det inte regnar…). Jätteskön!! Och billig, 69 kr. Skulle köpt två av den med.

Han: I den bästa av världar – Vacker morgon, söt fru, frukost på sjösidan. Syrenen har börjat slå ut. Äppelträden blommar och plötsligt börjar det hagla!
– Aprilväder i maj, alltså.
Här en kort video för alla barnbarn som inte tror att det är sant om det inte är rörliga bilder:

Men som mottot lyder för Ponyexpressen i min barndoms serietidningar – jobbet måste göras oavsett väder. Dessbättre kommer Engman och tar med sig klinkerplattorna som jag hade tänkt hitta något sätt att skära idag.
– Grillbänken, alltså.
Går in och lyssnar på Radioföljetången istället. Stina Ekblad läser Dagar i Belarus av Julia Tsimafejeva. Hade velat lägga mig i soffan, men den är även idag ockuperad av aliens.

Apropå våra slöa katter skickar Uggla även en video som förklarar varför de valt att leva i fred med vår lilla råtta:

DAGENS BREV: Kalenderbitare. Apropå Bob Dylans 80-årsdag nämnde jag att den första av Dylans LP som jag höll i min hand var The Times They Are A Changing, som min rumskompis  Jarefors köpte på Hoofs bokhandel i Strömsund.
– Året var 1964 och Hon var 2 år.

Thomas K påpekar under efterfesten på Facebook att han och jag lyssnade på Mr Bob i Globen på exakt 50-årsdagen efter Dylans allra första framträdande i NYC. ”Konsertbiljetterna var min 60-årspresent, och jag tog med herr PE dit. Som sidekick hade Mr Bob en viss Mark Knopfler.”
– Klart jag minns! Vi tillhörde de yngsta på första parkett.

Även Uggla ger ett ovärderligt bidrag till vår gemensamma musikhistoria. Detta genom att berätta att det som gjorde honom till ett livslång fan är när han hör Dylans I shall be free No.10.
Lyssna här:

 När Kasper och Cassandra och de andra barnbarnen doktorer på 1900-talets musikhistoria kommer de att visa att den poetiska texten är förklaringen till att Robert Allen Zimmerman fick Nobelpriset år 2016. Glöm inte var du läste det först.

PS: 2016? Herregud vad tiden går fort! Och kära barnbarn, om du inte fattar dagens rubrik (”Hassan”?) så syftar Hon på en känd humorgrupp som hon och hennes kompisar skrattade åt på en tiden när dina föräldrar inte ens hade en tanke på att du skulle bli till.

Onsdag: Äntligen en mediedebatt vi längtat efter!

Han: Äntligen har landet bortom udden fått den mediedebatt vi alla behöver för att glömma pandemin, Belarus, vädret, bladlössen.

Det är kul när det stormar, åtminstone i en ankdamm och kulturjournalisten Linda Skugge har rätt. ”Det blir inte konst bara för att man skriver om cancer”. Det hävdar Skugge i en recension av hyllade Kristina Sandbergs nya roman ”En ensam plats” (Expressen 23 maj).
Sant.
– Sant är också att det inte blir en recension bara för att man tycker i en tidning.

Linda Skugge, som vi P1-lyssnare ofta kan höra prata om sin sjukdom i kulturprogrammet ”Kära Annika” har inte skrivit en recension av Kristina Sandbergs romanen. Hon har skickat in ett typiskt läsarbrev till Expressen där hon är arg över att romanen inte motsvarar hennes krav.
Och hon har rätt att vara arg – särskilt som alla andra kulturkollegor hyllat Sandbergs skrivkonst.

Skugge lider själv av en allvarlig sjukdom (Addison) som hon skrivit om och även kända kulturjournalister har rätt att bli arga när de läser ännu en bok om andras sjukdom och dödsångest i hopp om att hitta vad de själva söker.
Men som istället för att finna en offentlig gråterska hittar en annan skribent fixerad vid sin egen ångest och ett behov att spegla den i små vardagliga betraktelser. Som Lisa Magnusson påpekar i dagens DN påminner Linda Skugge om Vargen i Bamse:
– Alla bara tänker på sig själva, det är bara jag som tänker på mig!

Och som Linda Skugge så ofta själv gör i sitt småprat med Annika Lantz på P1. Vad programmet handlar om? Förvånande ofta får jag överhöra deras fnissande kring egna underlivsproblem orsakade av deras sjukdomar.
Ibland är det intressant även för en man som står framåtböjd med en skruvdragare i handen.
– Ofta är det platt och ointressant.
Med Skugges egna ord: ”fullständigt privata saker med noll relevans för oss läsare”. (Fast ibland blir jag lite intresserad över hur hon tänker, som när Skugge skriver i annan kulturell text: ”Är det det stora antalet orgasmer (som beror på en svår förälskelse i min egen non hideous magra kropp som så här i livets slutskede äntligen ger mig exakt vad jag vill ha) på offentliga toaletter som dragit med sig lite för många braincells?”)

Möjligen borde jag, som Skugge, skriva att ett program på P1 inte blir konst bara för att två kända journalister sitter och tycker banalt om svåra saker.
– Men en sån sågning gör ju inte er läsare klokare, eller hur?

PS: Vill du veta vad som skiljer en recension från allmänt tyckande? Läs Åsa Beckmans recension av dikten som poeten Amanda Gorman läste på Joe Bidens presidentinstallation. Här får vi läsare svar på den fråga vi vill få hjälp att förstå när vi läser en recension. Nämligen varför Gormans dikt gick rakt in i hjärtat på så många.

Nog om detta (Hon har också åsikter). Nu ska vi bestämma vart vår nya Familjeträd ska stå. Det kallas familjeträd för att det bär tre sorters plommon.
Sen blir det grillbänk.

Hon: ja, och de försökte du ju argumentera emot, kraftigt, innan du ens läst Linda Skugges recension. Glad för att du till sist läste den och därmed bytte åsikt till ungefär vad jag hela tiden hävdade…

Att Skugge var helt fel ute alltså, elak och bitter helt enkelt. Och att det inte handlade om en recension av boken. Återkommer om vad jag tycker om själva boken när jag läst den. (Tack för att jag fick den i födelsedagspresent!) Älskade trilogin om Maj, vilket Skugge uppenbarligen inte gjorde. Lovar gott för ”En ensam plats”!