Författare: kerstinochpeppe

Torsdag: Dagen när Udden County UTROPAS TILL USA:S 51 stat …

(uppdaterad 18:15, 17:00, 15:30, 10:10, 09:45)

Han: Dramat fortsätter… och det spelas bara på engelska. En slutsats är given: Om svenska medier ska ägna så mycket tid och utrymme åt amerikanska val – låt CNN ingå i det licenspaket som vi skattebetalare betalar för public service.
När SVT och Sveriges radio är som bäst plankar de rakt av CNN:s nyheter, vinklar och fakta – men senare och mindre detaljerat. Inte minst: utan grafiken som kan för 24:e gången kan få Nevadas nästan färdigräknade röstsiffror att se nya och fräscha ut!
– Och utan totalt ointressanta kommentarer från avdankade svenska politiker som Carl Bildt, Mona Sahlin eller ens en påläst Fredrik Reinfeldt.
Ännu en fördel: CNN är lika anti-Trump som SVT, TV4 och Sveriges radio, men de är medvetna om det och parerar sina egna värderingar på ett smart sätt.

Nu kom morgontidningarna med gårdagens nyheter som inte ens var nyheter då men förpackade på ett kompetent sätt. Undrar om det fått med att siffernissarna lurade oss att tro på att Biden skulle sopa golvet med Trump i förrgår?

PS: Förlåt, jag var orättvis. På Dagens Nyheters Namn & Nytt-sida, DN:s humorsida för 70+, hittade jag två givande kommentarer:
”Make USA Fake Again”
”Om det blir oavgjort så vinner die Baiden”
(obs! den senare kommentater funkar inte om du använder Google Translate).

Och i Barometern hittar jag en kommentar som kan ses som ett tips till Trump om/när han skickar ut sitt sista twitter som president. Tidningen citerar den tyske författaren Heinrich Heine (1797-1856):
– Gud kommer att förlåta mig. Det är ju hans yrke.

Han, igen: En bild säger ibland mer än en massa ord: Livet på udden, 7 timmar senare:

Förresten, ord säger mer än en bild: Visst är det konstigt att ett land som kan skicka folk till månen och får bilar att köra utan förare nöjer sig med att ha ett så ålderdomligt sätt att räkna röster?!
– Nån som känner nån i Silicon Valley?
Ännu konstigare är det att en tv-kanal kan hålla igång sin rapportering 24 timmar om dygnet med att bevaka en verksamhet där ingenting händer under många timmar för att rösträknarna jobbar 9 till 5!
–Våra hjältar där ute måste ju få sova, säger CNN:s ankare Andersen Cooper och ser ut som en nyplockad persika under allt smink.

PS: ”Look what’s happening in Sweden”, sa Trump i ett legendariskt uttalande. ”Sweden, who would believe this. Sweden.”
Även på CNN idealiseras den efterblivna rösträkningen. Trams! Efter valet bör både demokrater och republikaner vallfärda till Sverige för att lära sig hur man genomför en rösträkning med modern teknik – som utvecklats i USA.
Eller om för att vara mindre lagomt svenskt självgod:
– Inför nästa val bör Georgias valmyndighet göra en avdragsgill konferensresa med traktamente till den före detta Sovjetrepubliken Georgien för att lära sig hur man organiserar valräkningen år 2020.

Pinsamt, är ordet. Jag kommer att skicka en räkning för allt arbete jag inte kunnat utföra på Margaretas nya veranda det senaste dygnet, för att jag måste ligga här och glo på hur hedervärda människor jobbar livet av sig med en process som den digitala tekniken kan göra bättre, snabbare och säkrare.

Hon: trött, vaknade alldeles för tidigt och har packat och fixat inför ett kort Stockholmsbesök hela dagen, så jag kommer lämna över ordet till vår kompis Bengt och vår SMS-grupp från imorse. Bengt är lika hooked på valet och CNN som Peppe, men har ändå hunnit forska lite vidare i min märkliga släkt. Vet inte om jag vågar tro på det men är hur som helst glad han hittade en lite snyggare anfader också 😉

Han: Haha, släkten är värst och hennes släkt är värre. Men tack älskling för du ändrade fokus och fick mig att landa på udden igen. Jag undrade just varför det plötsligt är kolsvart utanför fönstren mot havet trots att jag läser på tv:n att klockan bara är kvart över elva på förmiddan i New York.

Onsdag: Låt meteorologer ersätta siffernissarna nästa gång!

(Uppdaterad 15:00)

Han: Vad säger man? Hur det än går får amerikanarna den president de förtjänar. Men vad var det surgubben på udden sa: ”Joe Biden är favorit att vinna presidentvalet i USA enligt alla opinionsmätningar. Börsen spekulerar om en ”Blue Wave” och finansfolket satsar just nu sina surt förvärvade slantar på Biden. Fan tro’t. Enligt Betfair vinner Trump i den viktiga swingstaten Florida, 20 dollar per 100-lapp.Biden ger 61 dollar.
– Nån som vill betta emot?
Inte jag.”

Så skrev jag. Men vad hjälper det. Jag satt ändå uppe i natt och hoppades att siffernissarna skulle ha rätt den här gången. Nu vet vi – igen – att opinionsmätningarna lurat oss att tro att de säger någonting om amerikanska presidentval.
Igen!

Än en gång bekräftar de att ingenting är så jävla meningslöst som det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt och förhoppningsvis kommer vi i fortsättningen att slippa siffernissarnas medverkan i nyhetssändningarna.
– De vet att massa om statistik – men de vet ingenting om hur presidentval i USA går.
Mediecheferna kunde lika gärna låta kanalernas meteorologer att varje dag i tre månader (eller fem?!) spå vädret på valdagen och utifrån sina prognoser spekulera i hur folk kommer att rösta (typ, utifrån hur många som äger en regnkappa, går i bikini med Trump-märke etc).

Eller, eftersom media i första hand år underhållning numera: Istället för att slänga ut miljoner på dessa meningslösa mätningar föreslår jag på fullt allvar att SVT, TV4 och alla andra som bygger sina rubriker på irrelevant statistik ringer Åke Olsson, i Gissamåla, Emmaboda kommun.
Åke spår väder i sina abborrar och hade rätt en gång för 12 år sedan. Det är mer än vad de som bär ansvaret för att sprida detta irrelevanta slöseri med tid och resurser:

Hon: för att skingra hans fokus, ”tvingade” jag med honom på en stilla skogspromenad. Tyckte vi borde gå och kolla om det kommit upp några trattisar på vårt ställe än, men nej, inte en pytte ens. Massor av andra svampar däremot. Hur många som helst faktiskt. Önskar min svampkunskap sträckte sig längre än till fjällskivling och kantarell…

Men däremot hittade vi ett stort gryt med både in och utgång. Himla nyfiken på vem som bor där. Räv eller grävling…?

Tisdag: Alla har inte gett upp…

(Uppdaterad 16:45, 17:10)

Hon: hade väl mer eller mindre lagt ner det här med tomater (i alla fall för i år, ha ha) speciellt efter att ha kokat ketchup i veckor. När de sedan fick mögel blev det ju ännu tristare. Även de inne i växthusen, som jag drivit upp från tjuvskott och tänkte skulle förlänga säsongen, blev drabbade en efter en. När de sedan dessutom fick bladlöss var det ju definitivt bye bye…

Men men, några fick stå kvar, utan omsorg, och ändå vägrar de ge upp. Blev helt plötsligt lite nyförälskad och börjar nästan längta efter nästa säsong 😉

Jag tror inte jag berättade mer om tomaten OSU Blue i somras, bara hintade om att jag skulle. OSU står för Orleans State University. Och det för att den är framavlad där för att bli så nyttig som möjligt med massor av antioxidanter. Det verkar ju också som om de lyckats få den extra tålig. Inget mögel, inga löss! Tack!

Den är också lite speciell för den reagerar färgmässigt på kyla och mycket ljus, ju kallare och ljusare det är, desto mörkare blå-lila-svart blir den. Så undertill där tomaten är mer i skuggan är den först grön och blir sedan som mogen röd. Och har den fått väldigt lite ljus är den alltså nästan helt röd som mogen, och motsatt helt svart.

Brandywine, världens godaste tomat, har också klarat sig ganska bra på slutet. Men nu har plantan börjat mögla i stammen längst ner. Fast denna superfina tomat har ändå mognat utan att ruttna, och jag hoppas på att de två som är kvar också gör det innan den helt ger upp.

Nästa år ska jag ha fler Brandywine-plantor. Den är lite krävande och drabbas lätt av pistillröta, så jag tröttnade lite på den förra året och satte bara några få plantor i år. Men nu ångrar jag mig. Lite nyförälskad som sagt. Speciellt i Brandywine:)

Han: Människan är inte där hennes skor är, skrev författaren Ivar Lo-Johansson och idag är en sån dag. Hennes tomater är härliga, men just nu är den här människan inte kvar i sina leriga stövlar på udden.
– Vad jag gör?

Jag kollar på en ruskigt spännande tv-såpa, här och här och här håller jag koll på dem som redan vet hur det slutar.

Hon igen: apropå tuppar så kom denna statusuppdatering upp från Sofia på Alnö Småbruk alldeles nyss. Ja så kan det gå om man inte är snäll… Beware Trump!

2 november: Grått grått grått – men alla katter är inte gråa

Hon: idag är det verkligen verkligen höstlikt ute, massa löv, blött och gråmulet. Men om man inte bara tittar ut och konstaterar att det är stugsittarväder, utan öppnar dörren och går ut på altanen och känner efter, så är det faktiskt förvånansvärt varmt. Inte ”höst-råkallt” alls.

Vilket jag gjorde, egentligen bara för att ta en bild av hur Kalmarsund ser ut idag för att få en jämförelse med det 6 år gamla ”minne” som kom upp på Min FB-sida imorse. Men frågan är hur många grader det var då…

Mycket har hänt, både vad det gäller altanbyggande och husrenovering sedan dess. Men framförallt lämnar vi ju inte kalmarsund längre. Jo för lite utflykter till stan (Sthlm eller Kalmar) då och då.

Notera hur altanen kommit närmre flaggstången och den lilla ”stolen” utvecklats sedan första skissen…

Han: Grått, grått, grått. Vädret väcker frågan om att alla katter är grå i skymningen. Läser i tidningarna att BBC skärper reglerna för sina journalister, detta för att betona opartiskhet i bevakningen.
Motsvarigheten till SVT och Sveriges radio skriver också att BBC anställda måste ställa sig ”oberoende och distanserade till alla former av regeringsinitiativ, kampanjer och välgörenhetsorganisationer och deras agendor, oavsett hur behjärtansvärda deras agendor kan verka och hur mycket de än verkar accepteras.”

BBC-journalister som jobbar med nyheter och aktualiteter tillåts inte heller privat gå med i några demonstrationer eller protester, står det i företagets riktlinjer. I de nya reglerna för de anställda skriver företagsledningen bland annat att generellt sett får en journalist på BBC inte säga något offentligt som den inte kan säga i en direktsändning eller på någon av BBC:s alla publiceringsplattformar.
Det ser ut som en tanke att svenska Dagens Nyheter samtidigt stolt meddelar att man kommer att låta Greta Thunsberg agera chefredaktör för tidningen en viss dag.
– Nej, inte bara politisk redaktör för ledarsidan, utan redaktör även för nyhetsbedömningarna.
Detta efter att allas vår Greta klagat på DN:s journalistik just i det avseende.

För detta beslut har DN fått kritik. Men enligt chefredaktören Peter Wolodarski ”skadar Thunbergs dag på DN inte journalistiken – tvärtom.”
Det är ju bra att Wolodarski inte tror det. Det vore ju konstigt om han trodde något annat.
– Problemet, Peter: Det är inte du som avgör vad som skadar förtroendet för DN:s nyhetsbevakning. Det avgör vi prenumeranter och läsare.
Jag återkommer till det.

”Tyvärr kommer många bara att minnas Myrdals stolligheter”. Det skriver Ulf Wickbom i en krönika i Barometern om den oborstade skriftställaren. Ulfs åsikter ligger i linje med mina egna (se: LÖRDAG: MORGON MED FÅGELKVITTER OCH MYRDALS SKUGGA PÅ VÄGGEN).
Emellertid, eftersom vi fortfarande ligger kvar i sängen (11:30) omgivna av morgontidningar: BBC:s och DN-redaktörens ställningstagande ovan väcker en aspekt på Jan Myrdals livsverk som bör uppmärksammas.

Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”, publicerad redan är 1964, påverkade en hel generation svenska ungdomar, denna bloggande ungdom inkluderad.
Boken gavs ut på engelska med titeln Confessions of a Disloyal European. Som Peter Kadhammar påpekar är ordet ”disloyal”, illojal, central i Myrdals liv och gärning som skribent. ”Det är ett positivt ord. Han är illojal mot makten och den rådande ordningen”.

Inte bara för Myrdal. Att vara illojal är ett centralt begrepp för alla journalister – åtminstone för oss som sysslat med nyhetsbevakning.
– Vi ska och måste vara illojala mot alla opinioner och opinionsbildare. Detta för att behålla vår trovärdighet. Det är det som skiljer journalistik från reklam och PR.
Copywriters och PR-konsulter får betalt för att sälja in en parts åsikter. Det är helt okej.
Liksom att Peter Wolodarski tar betalt för att sprida sina och ägarens (Bonniers) liberala åsikter på ledarsidan i DN (lib).
– Men det är inte okej att nyhetsjournalister tar betalt för att sälja in en opinionsbildares åsikter.

Journalister beskylls ofta för att vara opålitliga skitstövlar. Inte minst av Trump. Det är en komplimang, illojala ska journalister vara!
Oberoendet är grundbulten.
– Den nyhetsbevakande journalist som beröms för att vara pålitlig av en president, ett parti, företag eller annan kommersiell eller opinionsbildande person bör överväga att byta jobb.
Han eller hon är en skitstövel förklädd till journalist.

Det är sant: När journalister pompöst hävdar att ”de bara beskriver den objektiva sanningen” så är det i bästa fall rent och skärt självbedrägeri. Det svårt ­ för att inte säga omöjligt – att vara objektiv.
Jag hävdar till och med att det är kontraproduktivt. För egen del definierade jag mitt samlande uppdrag som nyhetsjournalist som ”summan av orättvisa betraktelser på ett givet begränsat utrymme”, där poängen ligger i att jag genom att ständigt försöka vara illojal mot andras (och inte minst mina egna!) åsikter och i urvalet av relevanta fakta (som av utrymmesskäl alltid måste vara begränsat) förhoppningsvis över tid kan skapa en så sann bild som möjligt av en viss företeelse.

Detta gäller nyhetsjournalistik. Vad gäller åsiktsproduktion, och det är vad detta bloggande begränsas till, gäller bara en sak:
– Var tydlig med vad du tycker! Tycker gör jag om BBC-chefens besked. Mig inte tycka om idén bakom Peter Wolodarskis reklamtidning. Detta oavsett att jag sympatiserar med Greta Thunbergs åsikter.
Eller kanske snarare därför. Greta är för bra för slarva bort sin position på reklamjippon.

PS: I skymningen är alla katter gråa, är ett kinesiskt ordspråk. Det betyder att det inte spelar någon roll om katten är vit eller svart bara den jagar möss. När det gäller den fake news-skymning som numera sänker sig över medievärlden spelar det däremot roll om vi vet om katterna verkligen jagar eller bara skriver textreklam.

Nu ska jag lyssna på radioföljetongen, PO Enqvist Ett annat liv.

Söndag: ”Tegnell tvingade hans syster se ett helt avsnitt av Bonde söker fru”

Han: Till slut inser även jag att karantänen börjar ta på omgivningens psykiska välbefinnande.
– Idag har jag till och med sett ett helt avsnitt av Bonde söker fru, säger en syster uppgivet.
Vi upprätthåller rutinerna, rings varje lördag.
– Ett helt avsnitt, stackars dig. Jag ser rubriken framför mig: ”Tegnell tvingade min syster att se ett helt avsnitt av Bonde söker fru”.

Å andra sidan: Efter att syster Kajsa och hennes Tore sett om tidernas alla filmer i repris, konstaterar vi att James Bond dödförklarats lagom på Alla helgons dag.
– Betrakta alltså alla rykten om att det kommer en ny film som fake news.

För ett år sedan hade vi fest på udden, påminner mig Isman när vi på stipulerat coronaavstånd (= 2 tegnell) jämför gårdagens månstudier. I år blev det ingen fest.
Jag erkänner: Hans bild är bättre än min.

Inget bus, inget godis. Idag åkte Hanna & Björn vidare mot Stockholm efter en vecka i Chateau Margareta. En enda gemensam middag vågade vi oss på, resten fick bli dubbel armbågslucka som vi säger som gjort lumpen på jägarförband och alltså lärt oss att hålla avstånd (Formellt uppträdande, sid 37).
– Jaha, bara jag alltså.

Min kompis CA ringer. Även det tillhör helgens rutiner. Även denna gång mår vi som vi förtjänat, det vill säga bra. Men han låter lite trött på rösten. Åtminstone tills han får prata om dagens match.
– Det är klart att Hammarby slår Häcken!
– Grattis, säger jag som jag brukar säga.
Klart man ska ta ut segern i förskott, efteråt kan det vara för sent.

Och vädret? Tackar som frågar. Gråmulet, 11 grader som känns som elva grader. Sydlig vind, 5 m/s, 11 i byarna. Inneväder. Tända ljus. Och eftersom ingenting i övrigt har hänt kan jag berätta att jag nyss la en halv chili (Sichuan) i mitt vitvinsglas.
– Du har rätt syster, coronan börjar påverka vårt allmänna välbefinnande.  

PS: Gnällig ton? För att du som läser detta ska fatta att det inte finns någon anledning till oro skickar jag med en rolig kortfilm från Isman:

Han igen för att hålla humöret uppe: Apropå Festum omnium sanctorum eller Dominica in natali sanctorum – eller Alla helgons dag som den obildade pöbeln säger nu för tiden – Trumplandets ”Halloween” tar vi inte ens i vår mun här på udden – tillägnas ju alla helgons ära. Somliga av er läsare tycks ha uppskattat min historia om hur Pelle Wendel (Stora Journalistpriset 1988) tvingade mig att sätta statsminister Göran Persson på plats.

Det finns många historier, en i mängden: Pelle kände alla och däribland naturligtvis en indisk maharadja. Hemma hos denne träffade Pelle Dalai Lama. Både Pelle och Lama var rädda för att flyga. Pelle hade varit med om flygkraschen i Ängelholm år 1964, där 31 av de 43 ombord dog när en Convair 340 Metropolitan kraschade. Pelle vaknade på en åker med en huvudlös medpassagerare i stolen intill.
Det glömde han aldrig. Vad som gjort Dalai Lama flygrädd framgår inte, men även denne hade en metod att få kontroll över nerverna.
– Jag mediterar, sa den milde halvguden.
– Jag tar några järn, sa Pelle från Expressen.
Snarare tre GT rakt upp och ner innan han gick ombord. Sedan några till. Men med tiden lärde sig Pelle faktiskt också att meditera inför våra flygresor. Han hävdade att det hjälpte.
För säkerhets skull kombinerade han dock Lamas metod med sin egen.
Jag vet, Expressens murvel hade till och med ett läkarintyg som sa att flygplanspersonalen borde servera honom dessa drycker redan innan start.

Nå, det går ett efter mötet hemma hos den indiske maharadjan och så får Dalai Lama Nobels fredspris i Oslo. Mellan dubbla led av kungligheter, potentater och mediefolk skrider pristagaren fram för att hämta sitt pris. Stämningen är mycket värdigt, allt fokus på Pristagaren i sin röda tunika. Plötsligt viker denne till arrangörernas, livvakterna och den församlade pöbelns förvåning av från den röda mattan och går fram till en lönnfet kille i en iögonfallande gulbrunrutig tweedkavaj.

Fredspristagaren skakar hand med Pelle Wendel, som är där för att bevaka prisutdelningen för Expressens räkning. Han lutar sig framåt och viskar:
– Psss, jag har upptäckt att din metod också funkar.

PSss: Bor du på udden eller kretsar kring Stureplan kanske du känner igen kavajen. Jag ärvde Pelles hästtäcke. Används alltid vid högtidliga tillfällen. Typ alla helgons dagar.

 

Lördag: Morgon med Fågelkvitter och Myrdals skugga på väggen

Han: En ny underbar morgon. Fåglarna tror att det är vår. Eller så är de bara glada över att vi fyllt på deras frukostbuffé. Mest talgoxar och grönfink, en och annan nötväcka. Men en ny observation: En flock gråsiskor mellanlandade på vår udde för transit på väg söderut.

Nu dagens predikan: Igår kom budet, Sveriges ende Skriftställare är död. Hur kommer världen att minnas Jan Myrdal? Som 68-vänsterns banérförare, på gamla dar marginaliserad till en Don Quijtote som fortsatte bekämpa de gamla väderkvarnarna?
– Eller som en renässansmänniska som efterlämnade fyrtiofemtusen böcker i sitt bibliotek, sa vad han tyckte och som var intressant även när han hade fel?
Idag filar många på hur runorna ska formuleras. En gammal vän som också kände honom skickar ett sms: ”Jan Myrdal är död. Synpunkter?”
– Dom över död man, alltså.

Minnas Jan Myrdal kommer jag att göra på ett personligt plan. Han har alltid varit en skugga på väggen. Inte bara för att han lärde mig att mäta antalet böcker i längdmeter och därför måste bygga nya bokhyllor. En gång i tiden stod vi på samma sida av barrikaden. Och i de gamla skyttegravarna stod han kvar in i det sista.
– Även när kriget sedan länge bytt förtecken och förflyttats till nya fronter, menar kritikerna.
För egen del vet jag inte längre var barrikaden går.

Hans essäsamling Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) förändrade min världsbild, eller snarare: Myrdals bok formade världsbilden min. Solidaritetsarbetet för Vietnam, förstås. Men insatt i sitt historiska sammanhang – de långa linjerna bakåt till franska revolutionen och bonderevolterna.
”Se mönstret i det som sker under det som synes ske”, skrev Myrdal och fick oss att läsa Balsac och studera de franska karikatyrtecknarna av år 1789.  
Kanske viktigaste för mitt ideologiska ställningstagande: Inställningen till Sovjetsystemet – Myrdal var den förste att peka ut sovjetkommunismen som en form av fascism i en tid när den allmänna vänstern tyckte att Sovjet var bättre än USA-imperialismen.

Den internationella utblicken och det långa perspektivet. Myrdal hävdade tidigt på 80-talet att freden i Europa aldrig kunde säkras om inte Tyskland återförenades. En så självklar uppfattning idag att alla har glömt att det före murens fall 1989 var en uppfattning som fick hela det politiska etablissemanget från höger till vänster att anklaga honom för att vara högerextremist och att gå i Hitlers fotspår:
– Jag utgår från att alla ni som idag formulerar dom över död man minns era ställningstagande då.

Det nationella oberoendet, alltså. Tryckfrihetsfrågornas betydelse för demokratin, nu dagsaktuell i kampen mot religiösa fundamentalister.
– Alla ni unga som inte fattar det avgörande som nu står på spel i Frankrike – gå till läggen som Myrdal så ofta uppmanade oss att göra. Börja med att läsa Myrdals Skiftställningar!

Nå, oss emellan: Senare växte avståndet. Myrdals försvar av Pol Pots terrorvälde är bara toppen på isberget. Men det är konstigt att ofta gillar man människor mer ju mer oenig man är i olika sakfrågor.
Myrdal är en sån person i mitt galleri.
– Jag hör att du har blivit fin, sa Myrdal när vi åter möttes i början av det nya millenniet. Jag hade blivit chefredaktör på en affärstidning (”tidning för finansvalparna”) och det höll han koll på.
– Hade inte så många jobb att välja på, sa jag. Allt jag kan lärde jag mig på Gnistan. Och det vet vi båda, vem det var som lärde oss allt på den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad.
Myrdal skrockade.

Jag minns den första revan. Myrdal var en slags Översteideolog och som chefredaktör på vänsterns största tidning vid den tiden ingick det i jobbet att då och då besöka Mästaren i Fagervik. Detta för att rapportera om vad som hände i huvudstaden och lyssna, mest lyssna (det slår mig när jag skriver detta att denna min roll gick i repris två decennier senare inför en annan imponerande personlig, Jan Stenbeck).
Men en dag var den store skriftställaren arg på mig för att jag kritiserat honom offentligt i en ledare – det ingick inte arbetsbeskrivningen om man säger så. Dessutom med ett fräckt retoriskt grepp: jag ställde Mästarens egna uttalanden mot varandra och visade att han ändrat uppfattning.
Jag minns inte sakfrågan, herregud det var 40 år sedan! Men jag minns hans reaktion.  
– Använd inte mina egna ord emot mig, röt han i telefon.
Inte heller på den tiden var Myrdal känd för att ändra mening. Ändå minns jag honom för just den formuleringen:
– Ibland måste man byta åsikt för att behålla en ståndpunkt.

Det är en distinktion jag sedan dess alltför ofta saknat i den politiska debatten. Många byter ståndpunkt, men försäkrar att de inte alls ändrat åsikt. Men när verkligheten förändras måste man självklart ändra åsikt i konkreta dagsfrågor för att stå fast vid sina grundläggande värderingar. Problemet när det gäller Jan Myrdals eftermäle är att om man inser att man har haft fel i stort bör man även ändra ståndpunkt.

Myrdal var noga med orden. Han kallade sig ”skriftställare”, inte författare. Men ord åldras med sina människor. Uttrycket ”på den punkten är jag oomkullrunkelig”, var ett myrdalskt uttryck som fick tjejerna att fnittra när jag var 22 och gjorde hans ord till mina.
Så Bettan, som svar på din fråga:
– Det är klart man tar av sig hatten för en sån ordvrängare.

PS: Behöver du veta mer om död man – läs Peter Kadhammars minnesord i dagens Aftonbladet.

Hon: Amen!

Och så åkte vi till Borgholm och pyntade lite på gravarna. Borde vi gjort för längesedan när vi nu bor så nära. 8 mil dit bara.

Först familjegraven, Fyrmästare A Kralls. Den har två stora stenar hämtade från Norra Udden och fyren Långe Erik som utsmyckning. Där ligger framförallt min älskade morbror Jocke. Så den lilla tallkvisten med kottar är först och främst till honom. Ljus på graven var no no för min mamma så inte värt sätta några sådana…

Och så min moster Stinas grav, eller rättare sagt hennes mans grav eftersom hon sisådär trettio år senare kom på att hon ville strös för vinden… men jag räknar in båda i denna graven. Var väldigt förtjust i morbror Erland också, även om han tyvärr inte fanns med oss så länge.

Och till sist, men inte minst, mammas och pappas. Orättvist nog pyntade jag den mest. Mamma kanske skull tyckt det var lite väl mycket… vad hon tänkt om att hon står som makan Anna-Britta vill jag inte bara tänka på. Men enligt stenhuggaren fick inte efternamnet plats och det var brukligt att skriva så. Jag försökte komma på andra alternativ att lösa problemet men fick ge upp. Sorry Mamma.

Han: ”Morgonens rapport är skickad. Hon vaknar. Vi äter frukost. Vi läser tidningarna, jag gårdagens.
– Karantän eller inte, till Vida museum måste vi åka i sommar!”
Skrev jag här på bloggen i maj månad. Först idag, på Alla helgons dag, blev resan av på grund av coronan. Syftet med resan har hon beskrivit på ett rörande sätt. På väg hem passade vi dock på att stanna vid Vida museum.
Detta för att äntligen se musikern och allkonstnären Olle Ljungströms utställning, baserad på en länge försvunnen dagbok som Hon bokdesignern i högsta grad var involverad i och som jag kom att bli inblandad i så där i förbigående som livet ibland är.

Och visst var det värt att återse bilderna från Ljungströms borttappade dagbok från Afghanistan och de andra fotografierna. En säregen konstnär som gick ur tiden alldeles för tidigt.
Dessutom köpte jag en snygg jacka till henne, designad av Lars Wallin.
– Det är hon värd! Särskild en dag som denna när hon inte känner sig riktigt kry.
Sedan åkte vi hem och intog sofforna lagom för att se månen stiga upp.
– Full, rund som en ost och lika skakig som Ljungströms bilder.

Hon: men hallå, nu utelämnade du ju helt de andra utställningarna vi såg på Vida-museet idag. Och Bertil Valliens var väl ändå lite huvudnumret, var den inte? Lite passande tema en dag som denna dessutom…

Fredag igen: vi firar förstås Meli och Michael idag!

Hon: Grattis älskling!! Så mamma-stolt att jag nog får återkomma i ämnet när jag hämtat mig.

Han: Grattis Meli! Jag visste väl att det här skulle bli en dag att fira för både Karbivorer, Herbivorer och Omnivorer! Du är en vinnare bara genom att bli nominerad i denna tuffa klass (förnyare). Det var lättare på min tid. Extra bonus är det om du dessutom skulle skyla över den tomma rutan i familjealbumet.
Mitt handgjorda och guldinramade diplom försvann nämligen under de turbulenta dot.com-åren. Det nyreno-verade Sprayhuset i fem våningar på Östermalm, den nya Ekonomins symbol som tidigare hade kallats Posthuset och Statoilhuset, var stilenligt designat i retrobrunt och orange.

Aktivitetsnivån var omtumlande och inspirerande. Men när det gällde just inredningen rådde en fascistoid perfektionism med Spraygrundaren Jonas Svensson som Obersturmführer. Egna tavlor och andra individuella markörer accep- terades inte och redaktörernas flyttlådor förpassades till något avlägset lager som sedan aldrig återfanns.
– Därmed även mitt inramade diplom.

Stefan Mehr var redan då ständig sekreterare för Bonniers Stora Journalistpris och lika självmedveten som Svenska Akademiens Horace Engdahl och Stefan rös när jag snällt undrade om jag kunde få en kopia på beviset att du upptagits på journalismens parnass.
– En kopia! Fattar du inte att ditt diplom var handgjort!
Tänkte inte på det.

Som av en händelse har Stefan Mehr sedan det samtalet aldrig mer bjudit in mig till Stora Journalistpriset årliga jippo. Å andra sidan kan mitt bortstädade pris symboliskt: Även då skakade medievärlden av stora förändringar. I augusti år 1999 stod Marcus Wallenberg i Sprayhusets entré och ville vara med på vår digitala resa vilket bidrog till att detta mitt guldinramade uttryck för analoga avtryck på papper inte var top of mind ens i mitt eget ego. Meli och Michael har visat hur mycket som hänt även sedan vi tog de första stapplande stegen in i den digitala världen.

Viktigt, däremot: Självupptagen var jag, men inte dum. Därför har jag under alla år inte en enda sekund inbillat mig att jag fick Stora Journalistpriset för mina egna insatser. Som redaktör var jag chef för ett cirkustält där många duktiga primadonnor, lindansare och illusionister uppträdde i:
– Om någon av alla ni gamla kära medarbetare hittar vårt guldinramade diplom på någon loppmarknad – det är din tur att hänga upp priset hemma hos dig!
– Kul hade vi. Prisvärda var vi.
Och som sagt Meli, som förnyare har du redan vunnit i en ny tid.

Hon, igen: näää, inte hämtat mig än. Men dagen kan ju inte sluta med hans bortslarvade pris… men kanske om en stöttande och alltid påhejande mor, ha ha.

Eller, kanske lite väl tjatig skulle nog du säga ;). Men jag är så glad för att jag efter första chocken när du sagt att du ville bli fotograf ändå tyckte att det kanske var värt ett försök, speciellt efter att ha sett dina första ”riktiga” bilder tagna under fotokursen i gymnasiet. Även om jag nog fortsatte tjata om att du istället skulle satsa på att bli polis…

Men efter ett helt liv i mediabranschen vet jag ju att man aldrig är bättre än sin senaste annons/design eller sin senaste bild/scoop. Hela tiden upp till bevis. Å andra sidan är det få förunnat att få jobba med något man brinner för även om det ibland är lite kämpigt och ångestladdat. Fortsätt plåta och gräv, du är bäst! Och det, och att du valde rätt yrke (och inte blev polis), bevisar du gång på gång!

Han: Du som ännu inte fattat vad dagens ståhej handlar om: Stora journalistpriset är den svenska medieankdammens egen Oscarsutdelningen och att bli nominerad är finare än att bli upptagen i Svenska Akademin som ju ingen bryr sig om längre. Sålunda hände det sig detta nådens år 2020 att denna historiska dag avslutas på ett coronasäkrat sätt med en skål för den nominerade och en stolt mamma som ännu inte riktigt landat.

Fredag: En dag värd att fira för både Karnivorer och Herbivorer!

Han: ”Allt har ett slut. Utom korven som har två”.
Inte stolt men nöjd, men under min korta tid som vd på en reklambyrå (97 dagar) tyckte jag den parollen var en lysande pay-off till en kampanj för en kund som vår byrå raggade på. Dessbättre har reklambyrådirektörer mycket lite att säga till om när det gäller det kreativa arbetet.
Det betyder att min slagkraftiga devis inte är skyddas av patentlagstiftningen, men nu vet du på vilken blogg du läste den först.

• 

• 

Att jag gillar korv torde ha framgått. Nu har jag hamnar mitt i ett storkrig. Den flottiga striden handlar om en fundamental fråga:
– Vad är en korv?

Vegokorv också en korv. Det hävdar EU-parlamentet som röstat ner förslaget att bara köttmatvaror får ha köttrelaterade namn som burgare, stek, biff och korv.
– Jag är oerhört lättad att vi i Europaparlamentet har satt ned foten om vegokorven, givetvis ska vegokorv få kallas korv, sade EU-parlamentariker Pär Holmgren (MP) efter omröstningen.
Karnivorer buar däremot:
– Herbivorerna renommésnyltar på vår korv för att ingen vill köpa deras nedmalda växtextrakt. Blä!

Som den opportunistiska Omnivor jag är, tycker jag både Karnivorerna och Herbivorerna har rätt … Men du kanske inte hänger med i hur stridslinjerna går i detta korvkrig?
Så här är det: Ett finare ord för köttätare är ”karnivor” (av latinets carnis, ”kött”, och voro, ”sluka”).
En vegetarian, dvs en växtätare, kallas å sin sida för ”herbivor”. Och så har vi oss som velar mitt emellan, den tredje vägens företrädare: ”omnivorerna” – det vill säga allätarna som livnär oss på både kött och växter.

Stridslinjerna går kors och tvärs genom samhället och även i familjer. Även om det var länge sedan vallgraven växte igen i vår familj. På Tempo i Gökalund slås jag snarare av hur naturligt det blivit att tillfredsställa alla minoriteter inom familjen.
– Scans falukorv till mig, Anammas vegokorv till Björn och Hanna i Margaretas stuga.
I vårt hus äter vi mycket vegetariskt. Alltmer, faktiskt, tack vare Hennes kokkonster. Som medlem i K.O.R.V – ”Korvakademiens oförtrutet runda vänner” – köper jag förstås Magdalena Ribbings vida definition:
 – Korv är någonting som håller ihop.
Eller som Roland Persson, känd från årets Kockarnas Kamp i TV4, formulerar det:
– Korv är gastronomi i skinn.

Korvtolerant omnivor, alltså. Men konservativ. Tills vidare kräver jag att hennes korvstroganof görs på Scans välbalanserade falukorv. Kanske redan idag?

Torsdag: Kända författare förklarar varför de skriver som de skriver

Han: En gång i förr-i-tiden intervjuade jag den då mycket läste brittiske författaren Roal Dahl (”Kalle och chokladfabriken”, ”Häxorna” (1983), mfl). Innan jag hann ställa mina frågor sa Dahl att han alltid var nervös för att träffa journalister och framför allt möta läsare som han visste älskade hans böcker. Det berodde på att han själv hade dåliga erfarenheter av att träffa författaren bakom sina favoritböcker.
– Jag älskade Somerset Maughams spirituella historien, men när jag fick träffa honom trodde jag inte mina ögon och öron: Hade denne triste lille statstjänsteman verkligen skrivit böckerna jag beundrade?!

Så tänkte nog ingen av oss som hade turen att träffa fyra författare på Dillbergs bokhandel i Kalmar i går kväll.
– Så bra!
Så inspirerande och så glad att Amelia fixade in oss (det var slutsålt). Tack Katarina och Johanna som ordnar dessa bokkvällar på Dillbergs.
Varför?
Bästa svaret: Klicka på länken till Barometerns web-tv-sändning här. Eller läs reportaget i tidningen.

Min egen recension: Amelia känner jag/vi sedan länge och hon var precis så rak, smart och rolig som hon är utanför scenen. Boken, Kvinnoarvet, om affärskvinnan Amelia – och hennes italienska mamma Elda – har vi inte läst än – men jag vet redan att det är ett stoff som en Elena Ferrante skulle kunna göra ett romanverk av som slår Neapelsvit.  
Och publiken fick en teaser om att det kommer mer:
– Enough is enough är ett tema i denna lilla bok, sa Amelia, men nästa bok ska handla om mina män och den blir tjockare!

Författarparet Lena Ebervall och Per E Samuelson var nya bekantskaper – även om jag kände igen Per (det visade sig att vi har samma vänsterbakgrund). Deras sätt att introducera sin nya bok om Jane Horney som en Casablanca-historia krävde att vi köpte flera ex.
– Dessutom hann vi efteråt diskutera vår samsyn om Van Morrison och ha delade meningar om Klas Östergrens sista roman om Henry Morgan är en tung bok – eller bara tung.

Dessutom håller Per på att göra research om SÄPO:s fumliga bevakning av oss inom 68-vänstern. Ett ämne som jag och framför allt Jan Guillou vet en del om. Guillou är Guilliou och trots att jag hört, sett och läst i princip allt av honom lyckades han än en gång vända på bitarna i mitt Guillou-pussel.
– Content is King, but Context is King Kong, brukar vi journalister säga. Och istället för att prata om sin 10:e och sista del i 1900-talsdramat om familjen  Lauritzen, gav Guillou publiken en nyckel till hur hans tre stora projekt (Hamilton-böckerna, Arn och 1900-tals-eposet) hänger ihop i hans skalle.
– Mycket intressant, tyckte jag (lyssna här så förstår du också). Även om jag förstår varför Barometerns utsända tyckte att ”proffsiga författare hade gärna fått bjuda på ännu mer”.
Å andra sidan var det mer än väl för att vi skulle vakna med ytterligare en längdmeter samlade ord:

Hon: tycker min film av dig är kul, även om jag kanske inte är lika barnsligt förtjust över ytterligare en längdmeter böcker när det säkert ligger ytterligare 100 i förrådet i Torsås… men jag är glad över böckerna jag köpte och över dedikationerna jag fick av författarna, irl dessutom ha ha. Inte över teams eller zoom alltså.

Nu ska jag ut i skogen med min gamla bästis Lotta från högstadiet. Det är alltså drygt 40 år sedan, men det kan man inte tro när man ser henne heller. Fortfarande lika snygg. Och blond… mig såg ingen av killarna, brunnet och småmullig. Hade inte Lottas slängda käft heller. Höll mig tyst i bakgrunden. Precis som nu då 😉

Onsdag: på äventyr i ”stan”…

Hon: ja i Kalmar då, Stockholm får vänta ett par veckor till. Bara att ta sig utanför vägbommen i Skeppevik sitter långt inne för oss två nuförtiden. Vi har nog blivit lite väl folkskygga så detta blir en lagom början.

Första stoppet, förutom Jula, Bauhaus och IKEA blir Kött och Bar på Frimurarhotellet på Larmttorget. Varför tog vi inte in här inatt…

Fortsättning följer…

Men det får vänta till imorgon. Jag lägger upp en liten teaser här nedan så länge, och så får framförallt Peppe berätta mer utförligt om våra Kalmar-äventyr imorgon.