Författare: kerstinochpeppe

Onsdag: Darwin hade rätt – frågan är vad vi bör anpassa oss till

Han: Årets Crafoordpris går till den kanadensiske professor Dolph Schluter för att visat att Darwin hade rätt.
Låter det mossigt? Åtminstone inte ett ämne som inte hör hemma i en blogg om det ljuva livet på en udde?
Glöm det, du har fel.
Professor Schluters talar inte bara om våra finkar och om storspiggen som rubbat balansen i Östersjön.
– Hans forskning visar vad som är problemet med svensk politik 2023 och det angår absolut livet på vår udde.

Så här hänger det ihop ”Vill du sätta igång och utvecklas som människa? Då kommer du nu får 3 praktiska steg som du kan sätta igång med redan nu som kommer kickstarta din utveckling.”
Citatet är hämtat från en typisk hemsida om personlig utveckling.Utveckling är ett av vår tids honnörsord och det har utvecklats en hel industri som exploaterar vår önskan att utvecklas.
Eller snarare krav på ”att växa som människa”.

Märkligt, eller hur? När hörde du någon klaga på att havsörnen borde ”växa som örn” genom att gå till botten med sin toxiska maskulinitet?
Eller en mås ägna sig åt mindfulness för att ”kickstarta sin utveckling” som art?
Nej, åtminstone inte sen Jonathan Livingstone Seagull tröttnade på att fiska hela dagen som de andra i flocken. Han ville vara fri och ”utvecklas som mås” genom fullända sin förmåga att göra loopingar.
– Och Jonathan Livingstone var trots allt bara hjälten i en allegorisk kortroman av Richard Bach som nyliberala krafter gjorde till sin frihetssymbol inför valet 1985.

Havsörnen är nöjd med att vara havsörn och det finns få tecken på att måsarna hellre skulle vilja vara dödsföraktande kamikazepiloter. Däremot visade redan Darwin att såväl fåglar, fiskar och däggdjur en förbluffande förmåga att anpassa sig till nya livsvillkor.  
– Det är en viktig distinktion.
Vulgärdarwinister, inte minst auktoritära politiska strömningar, hävdar att Darwins ”naturliga urval” betyder att ”den starkaste överlever”.
Men dessa ”übermensch”-teorier är struntprat.
– Darwins poäng är just detta: Den art som bäst förmår anpassa sig till nya livsbetingelser överlever.

Det är för denna anpassningsförmåga som Dolph Schluter, professor i evolutionsbiologi vid University of British Columbia, uppmärksammas för ”fundamentala bidrag till förståelsen av adaptiv radiering och ekologisk artbildning”.
Strunta i de fina orden. Det handlar om olika arters förmåga att överleva och utvecklas genom att succesivt anpassa sig till nya livsbetingelser.
Schluter har under två år studerat samma finkar på Galapagosöarna som mästaren gjorde på 1830-talet.
– Och tesen är densamma som Darwins: Den som bäst förmår anpassa sig i en föränderlig miljö vinner.

Det är här jag önskar att professor Schluter skulle studera svensk inrikespolitik. Glöm snömoset om att du genom en inre mental förändring ska ”utvecklas som människa”.
– Det är bondfångeri.
I klimatdebatten finns däremot en intressant vinkel som en evolutionsbiolog skulle kunna pilla vidare i. Nämligen denna: Sverigedemokraterna kräver att regeringen släpper nivån fri för hur mycket biodrivmedel som ska blandas i bensin och diesel.
– De höga bensinpriserna måste sänkas för det drabbar vanligt folk, menar SD:s miljöpolitiske talesman Martin Kinnunen.

Föga överraskande tycker Miljöpartiets språkrör Per Bolund att det är korkat tänkt. Och det ligger onekligen något i Bolunds argument:
– Det är skrattretande när Martin Kinnunen säger att klimatpolitiken får effekt på människors vardag. Det är klimatkrisen som gör att vi nu får översvämmade källare, och extrema värmeböljor som tar människors liv, menar Bolund.

Sensmoral? Inte vet jag om den svenska reduktionsplikten avgör mänsklighetens framtid. Men erkänn att frågan blir intressantare om vi ser den i ljuset av Darwins tes att bara den art överlever som på ett handfast sätt förmår anpassa sig till förändrade livsvillkor.
– Och jag tänker alltså inte på vem som överlever nästa val.

Hon: mitt inlägg är helt opolitiskt, men tar vid där han började, med en havsörn. Jag stötte på den under dagens promenad på andra sidan viken. Den var gigantisk, trodde först det var en säl på stenen. Tyvärr blir ju allt mycket mindre i kameran, tog en liten film också men vet inte direkt om den gör örnen mer rättvisa…

Tisdag: ”Eget bibliotek är idéer som har lagts i frysen”

Han: Idag är det lugnare, gårdagens kärlekskrig tycks ha tagit en paus. Och apropå vatten skriver Per, 12 år: ”Om det inte fanns vatten skulle vi inte lära oss simma. Då skulle vi drunkna allihop”.
Av barn och berusade får man sällan höra sanningen. Men ibland är de lustiga, som när Torsåsförfattaren och historikern Bo Alvemo samlar citat ur gamla skoluppsatser (Galet i Tuppens rike, Memini, 1995).
I en uppsats om synen skriver en 14 åring: ”När vi ser något, så passerar ljuset in i ögat och fortsätter in i hjärnan där det stora mörkret råder.”

Ibland ser man dock ljuset i tunneln. Får ett sms från yngste sonen. Han berättar att han ligger och läser en bok: ”försöker läsa 15-30 min om dagen för att inte helt bli en 90-talist”.
– Klok pojke, tänker jag.
Att alternera mellan deckare av Pascal Engman med Alex Schulmans ”Glöm mig” låter som en bra mix för att förstå världen.

Om du följer denna blogg vet du att böcker flyter högt på vår udde. Hon läser mer, jag återvänder till dem.
Som en större tänkare formulerat det:
– Ett eget bibliotek är tankar som har lagts i frysen för att återanvändas.

Jag skriver detta i tiden. I Sverige utplånades analfabetismen redan på 1700-talet. Det kan vi tacka häxprocesserna för, konstaterar Stig-Björn Ljunggren på Barometerns ledarsida (30 januari).
När denna populistiska enfald – skuggan bakom dagens bokbål a la Paludan – äntligen ebbat ut år 1704 noterar myndigheterna att det fanns socknar där inga bål tänts.
Och att det finns en gemensam förklaring:
– Det var prästerskapet som initierade häxjakten, men i de delar av landet där kyrkan lärt folket att läsa blev det inga häxbränningar.

Kunskap är makt, framför allt makt över dumheten, vidskepelsen. ”Således”, skriver Stig-Björn, ”Häxprocesserna förde det goda med sig att Sverige blev en kunskapsnation. Häxprocesserna gjorde att läskunnighet blev ett prioriterat mål i Sverige. Vilket lade grunden för såväl en folkligt förankrad demokrati som vårt industrisamhälle och därmed välfärdssamhället.”
Och det handlar inte bara om historia: ”Därmed blir också vägen från häxprocessernas 1600-tal till dagens problem med samhällsutvecklingen rätt tydlig. Utbildning, kopplat till industriell aktivitet, kan vara rätt bra”.

Femton minuter senare läser jag om läsandets betydelse även i den andra papperstidningen vi har på udden. I en ny bok försöker Henrik Berggren och Eva Krutmeijer utröna hemligheten bakom den svenska innovationskulturen.
– Föreställningen om Sverige som ett land av ingenjörer sitter djupt.
Listan över berömda uppfinnare och entreprenörer fattas inte heller: Alfred Nobel, Gustav Dahlén, Eva Ekeblad De la Gardie, Anders Celsius, Ingvar Kamprad, Daniel Ek.

På EU-kommissionens lista över medlemsländernas innovationskraft har Sverige intagit förstaplaceringen ända sedan listan infördes. Den fråga Berggren och Krutmeijer diskuterar är denna:
– Kan man förklara denna omständighet enbart med hänvisning till ett svenskt ingenjörskynne?
Henrik Berggrens svar är nej.
– Man måste se till hur den historiska situationen har skapat förutsättningar för innovation. Och i arbetet med den här boken tror vi oss ha kunnat skönja några djupare mönster som bidrar till att förklara saken.
Den viktigaste förklaringen är en annan:
– Svenskarnas höga läskunnighet!

”Läskunnigheten betyder mycket. Den skapade en litteratur på svenska för svenskar. Eftersom svenskan på 1700- och 1800-talet var ett litet språk och det inte fanns en stor adel eller överklass som kunde konsumera romaner eller filosofiska verk, inriktades bokmarknaden på praktisk litteratur. Det blir bondepraktikan, men även tekniska handböcker, säger Henrik Berggren och fortsätter: ”Så vi får en litteratur som gör att bönder och hantverkare kan ta till sig nya metoder, läsa om dem, utveckla dem, och det är en del av den svenska utvecklingen. Sverige var ett otroligt fattigt land i början av 1800-talet men en anledning till att vi kunde industrialiseras var att vi hade ett jordbruk som producerade överskott som vi kunde exportera.”(DN 30 jan).

Så min kloke son, även du skriver in dig i tiden. Stora ord, men du läser inte bara för din egen utveckling. Du läser för Sveriges framtid som ett demokratiskt och innovativt land.

Hon: jodå, jag läser på för fullt. Och boken nedan, som jag läser nu, blir bara bättre och bättre. Glammig, men faktiskt skriven av en man, omslaget till trots. Amor Towles, samme författare som skrev ”En gentleman i Moskva”. Blev förvånad när jag såg det. Den romanen gillade jag mycket, också. Så kanske inte borde blivit förvånad, men jaget i den var en man, i denna en kvinna. Bra lästips hur som, båda böckerna. Passar såväl man som kvinna 😉

Måndag: längesedan sist…

Hon: fortfarande sjukt snuvig och hostig, fattar noll, men idag tänkte jag inte banga en långpromenad i skogen! Snart kanske den är ett minne blott…

Kommunens nya förslag till detaljplan, som vi givetvis lagt in protester mot, vill ta bort strandskyddet precis där jag och många andra går mellan vårt stugområde och angränsande söderut. Där häckar många av våra fåglar, men nu kommer det att bli bostäder med sjöutsikt för homo sapiens istället. Typisk gentrifiering 😉

Och istället för växter kommer här fyllas upp med grus, i mängder (45.700 kubikmeter fyllnadsmassa; drygt 6.500 lastbilsflak enligt kommunen själv). Kom att tänka på en svamp som växer på björkar som är väldigt dyr och sällsynt, är det denna Kinna? Kanske markägaren i så fall kan tänka sig avstå skövlingen av skogen om han kan tjäna pengar på annat sätt.

Det blåser hårt idag och vinden verkar redan ha börjat avverkningen. Den här tallen måste ha fallit alldeles nyligen. Så synd, den var fin.

Börjar känna mig lite ängslig, det knakar runt omkring mig. Kanske borde jag skynda mig ut ur skogen nu…

Ooops, en till som gått av. Återkommer en annan lugnare dag tallarna!

Han: Som sagt, det blåser. Men vissa dagar är det så, man bestämmer sig för att hyvla osten från ett annat håll.
– Och idag är det hattväder. Solen skiner. 5° varmt, känns som nollgradigt på grund av vinden, i byarna 14 m/s.
Naturligtvis blåste hatten av.

Ett mer dramatiskt vårtecken: 15 storskrakar med vårkänslor, sju hannar och åtta honor, samlas utanför udden. Alla heterosexuellt och normativt parbildande läsare inser att redan antalet är ett problem. Alltså stormar hela havet:

Två rödhakar och där är gärdsmygen igen! Idag räknar vi vinterfåglar. ”Vinterfåglar Inpå Knuten” (VIK) heter den årliga inventeringen som BirdLife Sverige genomför.
Mätningen har pågått sedan 2006 och 20 000 fågelälskare brukar delta, vi de senaste tre åren. I Sverige som helhet är talgoxen är den talrikaste vinterfågeln följd av blåmes och pilfink. Trion dominerar även på udden, men pilfinken har den största kolonin i vårt buskage.
Bland sjöfåglarna som också räknas dominerar gräsänderna och storskraken, en och annan skrattmås. Och över alla flyger havsörnen förstås.

Enligt Magnus Hellström, chef vid Ottenby fågelstation på Öland som driver föreningen birdlife, är att Sverige får allt fler stannfåglar. Gärdsmygen och koltrasten tillhör dem, liksom rödhaken. Senast idag såg jag en gårdsmyg på verandaräcket. Koltrasten var här förra veckan och nu på morgonen besökte rödhaken bufféträdet utanför sovrumsfönstret.
Men notera att vi talar om ental, detsamma gäller steglitsen vi såg härom dan.

Kanske beror det på vintervädret. Det är slagigt, volatilt som man säger om börsen.Oktober 2022 var överlag varmare eller mycket varmare än normalt – enligt SMHI hade vi till och med ”meteorologisk sommar” här i söder.
November bjöd däremot på tvära kast mellan årstider. Den meteorologiska hösten kom ovanligt sent till vår del av landet. Så sent som den 12 november slogs det värmerekord här i östra Småland (+16,7°).
– Det är första gången någonsin som SMHI noterat en så hög temperatur så sent i november.
December kom däremot med kylan. Lucia blev bitande kall i nästan hela landet. Den 17 dec rapporterades -22,1° i Målilla här i Småland. Strax före julhelgen gjorde mildluften comeback och vi fick en grön jul.

Och så har det fortsatt hela januari, ömsom vinter, ömsom vår. Lägg till den eviga blåsten och hela veckor med regn. Inte undra på att inte heller fåglarna riktigt vet vad de vill.
Är det vinter- eller vårkänslor?
Hatten blåste faktiskt av tre gånger. Men det var värre förr. Idag för ett år sedan såg det ut så här på udden.

Söndag: Vad är en historia utan lyckligt slut?

Han: I september förra året noterade vi ett UFO (Unidentified Floating Object) utanför udden. Med lite hjälp identifierades farkosten: ”Tack vare den tredje statsmakten vet vi nu att de senaste veckornas sjömätning utanför udden är en del i vindkraftbolagets nya projekt ”Södra Victoria”.
– En planerad havsbaserad vindpark cirka 70 kilometer sydost om Ölands södra udde.”
Vindparken, med en effekt på upp till 2 000 megawatt är bolagets hittills största vindkraftsprojekt i Norden. Enligt bolaget själv så handlar det om en elproduktion som motsvarar användningen av hushållsel i upp till 1,6 miljoner villor. Målet är att börja leverera el år 2028.

Sjömätningen utanför udden handlar alltså om att ”undersöka förutsättningar för den kabelkorridor som planeras att gå från själva parkområdet mot fastlandet”. Och i helgens Barometern klarnar sikten ända in till udden.

Av annonsen framgår att det inte handlar om att kabeln ska landas på ”fastlandet” i största allmänhet utan i vår steniga del av fastlandet, nämligen i Björkenäs.
Nu vet vi vet det också.
– Problem eller möjlig lösning på de höga elpriserna?

Och apropå teknikens framsteg: Noterade igår att fasantuppen är tillbaka. Intressant nog klockan han in sin ankomst som vore han en Philias Fogg.
Förra året visade han sig just idag, den 29 januari.Fasantuppen alltså. Och eftersom slumpen inte är någon vanlig tillfällighet såg jag i natt Philias Fogg klocka in just in time på Reformklubben i London.
Jag talar förstås om sista avsnittet av SVT:s nya version av Jorden runt på 80 dagar.
Boken som tv-serien bygger på läser jag första gången när jag är nio.
– Det är ingen tillfällighet.

Den franske författaren Jules Verne föds år 1828 och dör år 1905, men hans romaner genomsyras av den tilltro till vetenskapens och teknikens möjligheter, ingenjörskonsten, utvecklingsoptimism och framtidstro som vår generation marineras i under 1950-60-talen.
– Inte minst vi kraftverksungar som bokstavligt talat såg Norrlands inland lyftas från det mörka 30-talet direkt in i det upplysta femtitalet vid den första elektrifieringen av Sverige (vi påstås ju stå inför den 2:a elektrifieringen år 2023).

Med böcker som Från jorden till månen, En världsomsegling under havet, Fem veckor i en ballong, Till jordens medelpunkt och Jorden runt på 80 dagar beskrev Jules Verne om vår framtid innan den blev verklighet i form av månresor, ubåtar och inte minst intresset för andra länder och kulturer.
– Den finns en anledning till att jag långt innan jag visste att det fanns en stad som hette Kalmar, kunde stava till Rio de Janeiro och peka ut Djakarta på världskartan på köksväggen i det blå huset i Blåsjöfallet

Jorden runt på 80 dagar är en äventyrsbok om att allt är möjligt. Självklart blundade Jules Verne för den tekniska utvecklingens avigsidor, liksom sitt eget eurocentristiska perspektiv på vad som var möjligt och önskvärt.
– Men ”allt är möjligt” är fortfarande den enda ideologi jag tror på.
Särskilt när det gäller att fem i tolv få bukt på de problem som världen står inför idag.
Förmodligen är det därför jag har svårt med böcker och filmer som slutar illa.
– Varför ska jag ägna tid åt historia som inte går ihop på slutet?
Det insåg även Jules Verne.
Åtminstone hans vän, förläggaren Pierre-Jules Hetzel som visste att Verne kunde skriva men att det fanns ett skäl till hans manus ratades:
– Slutet.

Du fattar. Jules Verne fattade också poängen.
– Varför ska människor ägna tid åt historier som inte går ihop på slutet?
Motvilligt skrev han om sina dystopiska slut och resten är historia.
– Under 19 år skrev Jules Verne 34 romaner och blev sin tids lysande stjärnförfattare, som det heter nu för tiden.
Självklart var slutet inte det viktigaste, Vernes förmåga att förvandla sin tids populärvetenskapliga framsteg och drömmar fick människor att se en ny värld, en ny tid tack vare vetenskapliga framsteg – inte vidskepelse, fördomar och teknikfientlighet.
Därmed tillbaka till nattens avsnitt, de två sista.

Inget fel på tv-serien, men manusförfattarna bakom SVT:s Jorden runt på dagar verkar mest ha tagit fasta på vårt behov av det lyckliga slutet.
– Och att placera Jules Vernes tidsresa i vår tids kulturella kontext.
Passepartout är således svart. Feminister i alla länder får sitt i form av Miss Fix, journalist och dotter till The Times chefredaktör som inte finns med i Vernes roman men nu fungerar som Foggs influencer.
Strebern Mr Fogg, utmärkt spelad av David Tennant, visar sig vara en känslig kille innerst inne (förstås). Mer berättar jag inte, att spoila är det fulaste man kan göra när det gäller böcker och filmer.
– Men det slutar lyckligt!
Och med en cliffhanger som öppnar för en fortsättning in i Jules Vernes värld av möjligheter.

PS: Jules Verne var ingen äventyrare. Han till och med avskydde att resa. Vetenskapsman var inte heller, han var kommunalråd i fransk håla på landet.
– Och författare, dvs han satt hemma i fåtöljen, läste Nouveau Journal des Voyage och diktade ihop sina hjältars fantasifulla äventyr utifrån fakta och andras iakttagelser.
Precis som jag skulle vilja göra om det inte kom en massa oviktiga saker emellan. Typ en alldeles verklig elkabel.
– Som ordförande i stugföreningen i just Björkenäs förväntas jag delta i det s k samrådsförfarandet och alltså redan begärt att få ut underlaget.

Hon: fortsätter bloggen med mer om böcker. Jag har ju mest tillbringat senaste dagarna i soffan eller sängen kurerande min förkylning, med just en sådan framför ögonen.

Igår var det en lång artikel i DN om Donna Tartts bok ”Den hemliga historien”. Jag har tidigare läst ”Steglitsan” av samma författare och blev förstås nyfiken när nu en annan av hennes böcker höjs till skyarna och beskrivs som en klassiker:

Så ser jag bilden av pocketversionen längst ner till höger på tidningsuppslaget, och känner genast igen omslaget. ”Den där har väl jag, är det hon som skrivit den…”. Måste kolla i bokhyllan, om den nu inte ligger i någon av alla boklådor i torpet, tänkte jag. Men nejdå, hittade den direkt.

Konstigt, inget minne av att ha läst den alls. Kan vara så att jag gav upp redan på sidan 29, där har jag vikt ett öra… Nu blir det i alla fall ett nytt försök. Tegelstenen ligger och väntar högst upp i boktraven bredvid sängen!

Lördag: Solen går upp i vår 1004:e blogg

Han: Lördagsmorgon redan 06:15. Hon hostar fortfarande och behöver en brasa. Fem grader kallt ute. Frost i gräset, soluppgång i bleke. Gräsänder och storskrake äter frukost i vår lilla vik. På Ekö utanför Kalmar har man haft amerikansk ringand, läser vi i tidningen.
Inte så exklusiva gäster, men på udden har vi i veckan noterat vårens första steglits – i fjol kom hen först 4 maj! Året innan tre dagar senare.
– Och så är fasantuppen äntligen tillbaka. Krösa-Maja trodde att tuppen och hans fruar var skjutna. På andra sidan viken skjuts det då och då; vildsvin enligt folkets ständigt vakna underrättelsetjänst (Torsås/Bergkvara Facebookgrupp), men tuppen är alltså still alive.

Dagen väntar ännu på sitt innehåll och hon vet det ännu inte men idag firar vi att detta ska bli vår 1004:e blogg. Och det är hennes tur att börja.

Hon: herregud, har vi bloggat så mycket! Får inte tappa farten nu bara, känner att jag gjort det senaste tiden. Får skylla på barnbarn och förkylning. Den är segdragen. Nätterna är jobbigast, hostig och snuvig. Så trött på dagen trots helt feberfri. Känner mig onyttig, får inget gjort. Borde kanske testa en långpromenad… få upp flåset!

Det är dessutom soligt och fint ute, och jag utnyttjar det inte alls. Går bara ut i växthuset för att slå på och stänga av värmefläkten. Thats it!

Men igår när jag tog dagliga promenaden dit upptäckte jag i alla fall att blomsterfröna jag satte alldeles nyligen redan har börjat titta upp. Så himla kul, trodde faktiskt inte de skulle gro alls. Det var fröer som blivit över sedan förra året och de var dessutom alldeles fuktiga av att ha legat ute i minusgrader. Tror jag tar en promenad över och kollar in om de vuxit något sedan igår…

Han, igen: Ja, snacka om vårtecken. Bortom udden firar mina gamla kollegor årets första jakt. Den utböling som i veckan mellanlandad i den svenska mediepölen vad ”alla” pratar om här skulle vi få 17 700 Googleträffar på ”ål” och 7 630 på ”PM Nilsson”.

Som väntat blev Peter Magnus karriär som statssekreterare kort. Jag skriver som väntat eftersom vi tyvärr redan för en vecka sedan kände igen lössen på den sötsura andedräkten:”Högsta Mediedomstolen /har/ redan dömt statssekreteraren till offentlig prygling och avsked från jobbet han tillträdde 21 november 2022.”
Jag skriver även ”tyvärr” för jag tror att PM skulle ha blivit en bra statssekreterare. Men vem bryr sig vad gubben på udden tycker? Inte ens statsministern kunde rädda sin högra hand när moralpolisen (läs: redaktörerna) kräver blod.
Återstår bara att återupprepa förra veckans stilla jämmer:
– PM, förhoppningsvis är du bara tjänstledig från redaktörsjobbet på Dagens Industri. Om inte, så behövs din vassa penna på vilken avslagen ledarsida som helst.

Ulf Kristersson kan kanske sudda ut minnet av sin statssekreterares bottennapp, genom att ta itu med den svenska dubbelmoralen kring ålfisket som präglat även S-regeringarnas politik: ”Parallellt med kampen mellan tjuvfiskare och kontrollanter pågår också en annan kamp om ålens framtid – på högsta politisk nivå. Trots experternas larm om ålens situation tillåts fort­farande ett kommersiellt fiske av ål i EU. Men på senare år har unionen steg för steg begränsat fisket”, skriver Dagens Nyheter idag.

Det är fortsättningen som är intressant: ”Sverige hör till de länder som har kämpat mot att det lagliga ålfisket ska begränsas ytterligare, men förlorade i december mot de andra EU-länderna. Nu är ålfiske förbjudet minst sex månader om året, i stället för tre månader som det var tidigare. Sveriges reaktion? Att förlägga de tre månaderna under januari–mars, en period då inget ålfiske sker. Eller som Henrik Svedäng, docent i marinekologi vid Stockholm universitets Östersjöcentrum, sade i en tidigare intervju med DN:
– Det här är att räcka ut tungan åt minister­rådet.”

Att göra upp med denna dubbelmoral är det bästa den borgerliga regeringen kan göra för att förbättra den just nu tämligen sumpiga bilden av svensk politik.

PS: Om även du tröttnat på tjuvfiskad ål föreslår jag krabba. Denna är från Rökeriet i Brömsebro. Mycket god, men det krävde Den Stora Vietnamesiska Knivan för att ta sig in under skalet (Tack Hong! Tack Thomas).

Torsdag: Med utsikt från en gren högre upp i tallen

Han: ”Jag har både en god och en dålig nyhet”, säger doktorn till den orolige patienten. ”Den dåliga nyheten är att du tyvärr lider av en obotlig sjukdom. Den goda nyheten är att det inte är cancer.”
”Gudskelov”, utropar patienten och ser tacksamt på sin doktor.

Igår var jag på lasarettet. Gubbsjuka är vanligt bland oss gubbar. Jag syftar inte på det du tror, snuskhummer!
– Klart jag tittar på kvinnor, sa en gammal kompis när han fyllde 90. Med tillägget:
– Även om jag glömt varför.
Men nu handlar det om den mer kroppsnära gubbsjukan:
– Förhöjda PSA-värden.

Fick jag veta att jag hade vid min senaste hälsokontroll på Torsås vårdcentral.
– Över 5 µg/L nånting.
Vad det nu står för.
Uppriktigt sagt har jag aldrig förstått vad det fikonspråket betyder. Men jag förstått att över 5 är inte bra.
– Inte bra alls.
Särskilt inte med mitt påbrå.
Både pappa, hans bröder och min farfar dog i prostatacancer.
Garanterat över 5 nånting.

Klart jag tänker tanken. Särskilt med en ömsint fru som hotar slå ihjäl mig om jag skulle gå och dö. Även hennes pappa Bertil dog av prostatacancer. Alltså sitter jag där i undersökningsrummet och väntar på doktor Vedran nyduschad och med rena kalsonger.
Torr i munnen? Tyvärr innehåller muggen som den leende sköterskan ställer fram inte vatten utan glidmedel.
Nej, hon fick absolut inte följa med in.

Innan vi går vidare. Du inser att nånting har hänt. Du läser frivilligt om prostatabesvär. Du flyter med på en ny trend. Tanter och farbröder har blivit virala. Det betyder att det är oss ”alla” pratar om.
Det vill säga, alla som pratar på våra vanligaste kultursidor.
– Åtminstone när det gäller de som tittar på linjär-tv.
Under pandemin ojade alla sig om ”de gamla och de sköra”. Vi skulle sitta hemma och måste vi nödvändigtvis dö skulle vi dö ensamma.
Nu är det andra takter.
SVT:s Hotell Romantik är det man pratar om. Ute är Paradise Hotell med bollibompabröst, även bland unga.
– Nu handlar det om att göra tv om ”äldre”.
Realityprogram som ”Bonde söker fru”, ”Kärleken flyttar in” på TV4 och ”Första dejten” i SVT har blivit vuxenprogram.
Beck börjar bli gammal på riktigt, men får vara med ett varv till. ”Äntligen” hette SVT:s julsatsning där Lorry-gänget gjorde comeback, nu som näradöden-upplevelse.
– Det är inte alltid en 23-åring har något intressant att säga”, säger tv-krönikören Fanny Svärd (27).

Till och med Amelia Adamo är tillbaka i rutan. Förutom en fantastisk dokumentär i två delar är Amelia gäst i en ny talkshow ”av och för personer över 65 år” som har premiär denna vecka.
Amelia menar att de äldre som nu syns är ”en ny typ som tidigare inte fått ta plats”.
– Det som är bra nu är att de som syns och hörs är de som är friska och som har en annan livsstil, för tidigare pratade man bara om äldre om det var synd om dem, om rullatorer eller att de inte kommer in på hem.
– Nu får vi se en helt annan äldresort.

Nåja, pratshowen ”Studio 65” med Kattis Ahlström (56) som programledare verkar mest bli en reunionfest för kändisar som var kända förr men som nu är kända för att de är äldre. Bland gästerna märks säkra kort som Leif GW Persson, Amelia Adamo, Krister Henriksson, Carl Jan Granqvist, Lasse Åberg, Py Bäckman.

Som den affärskvinna hon är ser Amelia ser den kommersiella logiken att rikta tv-kamerorna mot oss äldre. ”Tidigare såg man inte äldre som en kommersiellt gångbar målgrupp – men idag har de både pengar och fortsätter konsumera, inte minst TV.”
– Vi vill ju se oss själva. Och då blir det ju många som tittar.

Man kan vända på det. ”Äldretrenden” är ett försök att göra en dygd av en nödvändighet. Den krassa verkligheten är att tv-publiken blir allt äldre, somliga kallar oss ”sistagångstittarna”. Andelen som tittar på gammel-tv minskde under 2020 till 55 procent av befolkningen. MMS som mäter mediekonsumtionen skriver: ”Den tablålagda tv:n når inga nya tittare utan ökningen av tittandet sker hos de som redan tittar mest, de över 60”.

Det är bra att de stora tv-kanalerna äntligen gör tv för sina tittare och inte för de tittare man önskar att man hade. Därför bör man även låta målgruppen spegla produktionen. ”I stället för såpatrams vore det bättre att låta de äldre journalisterna själva stå för hantverket”, skriver Johan Croneman (67) i DN och vår argaste tv-kritiker är skarp som ett gammalt rakblad: ”Hotell Romantik gränsar till lyteskomik, inte för att det handlar om äldre, utan på grund av hur de unga programledarna ser på de äldre”.

Kristina ’Keyyo’ Petrushina och Erik Ekstrand leder programmet, ”men varför välja en 25-åring och en 43-åring som programledare som ständigt ska ’förvånas’ över att ’de därä panschisarna är ju både roliga och charmiga och på riktigt’?
Ja, varför inte låta jämnåriga journalister göra program om äldre? ”Marianne Rundström, Jan och Ingalill Mosander, Tom Alandh, Lasse Bengtsson, Marianne Lindberg De Geer med flera. Öppenhjärtiga intervjuer. Bra journalistik….”. Lägger gärna till Thomas Nordegren som är en fri man nu när Sveriges radio pensionerat pratprogrammet Nordegren & Epstein efter ett långt decennium.

Varför inte ett På spåret om sjukdomar? Äsch pucko, jag skojar. Vem vill se eller läsa om sjukdomar! Inte jag.
– Därför ska jag bara kort berätta hur det gick.
Det gick bra. När doktor Vedran var klar sa han att jag är frisk.
– Våra nya prover visar att PSA-värdet var falskt. Och du har ingen cancer. Proverna visar att du har en godartad prostataförstoring, men det har hälften av alla män över sexti och åtta av tio gubbar över 80 år. Ring mig om du får problem med kisseriet, annars ses vi om ett år.

Eftersom jag inte har några problem ses vi först om ett år. Nästan synd tycker jag, eftersom Doktor Vedran visade sig vara en hjärtlig och trevlig polare. Han gav svar på frågor jag inte visste att jag borde ställa. Dessutom skrattade han gott åt min historia ovan som jag snott ur Norman Mailers ”Hårda killar dansar inte”.
Dö ska vi alla, men gudskelov får jag vara gubbe ett tag till innan hon slår ihjäl mig för att jag gått och dött.

Och om vi nu glömmer gubbsjukdomar: Johan Croneman sammanfattar ganska bra livet på en gren högre upp i tallen: ”När jag ser på kvinnor ser jag på samma kvinnor som när jag var 20, 25, 30, 40, 45, 50, 55, 60. Kanske inte med samma blick, men på samma sätt.”
Men det är ett annat ämne.

Nu är det hennes tur att berätta om sin dag. Hon är verkligen sjuk!

Hon: vad är det där för bild, ser ju död ut, huh! Jäkla förkylning, haft ont i halsen och varit hängig, trodde jag var på bättringsvägen igår men så bröt det ut på riktigt på kvällen. En riktig bonnförkylning som min mamma kallade det, snuvig som sjutton och hostig men ingen feber …

Men så där kan jag ju inte ligga och se ut, bäst jag går upp och sätter på gulbetorna till kvällens middag. Fast är inte direkt hungrig, inte ens sugen på drink eller snus, som han just åkt för att köpa. Tredje gången gillt. Först glömde han, sedan köpte han fel sort …

Onsdag: Citroner och en fisk för PM Nilsson

Hon: ganska kallt men soligt, och talgoxen har börjat sjunga. Lite vårkänslor fick jag allt så idag tog jag äntligen tag i Chateau Margaretas uterum mellan ingången och växthuset. Sopade bort alla löv efter förra säsongens chiliplantor och putsade till och med skjutdörrarna. La också på en nytvättad duk på bordet.

Men gladast var nog citronträdet inne i växthuset. Solen skiner in och värmer upp. Det har fått stå ut med mycket lägre temperaturer denna vintern, elpriset … förra året höll jag temperaturen på minst åtta grader, i år har jag bara satt på värmefläkten när temperaturen har gått under nollan. Trädet har tappat många blad men citronerna växer och verkar må bra. Grenarna är tunga av mängder med frukter.

Han: En god matfisk som framför allt tas med snurrevad, trål eller med sättgarn. Hade statsministerns statssekreterare PM Nilsson haft bättre omdöme hade han låtit ålryssjan hänga kvar på väggen och fiskat rödspätta istället.
PM är ju en erkänt god berättare och tycks gilla att dra en och annan fiskehistoria. Därför skulle han säkert kunna underhålla statsrådsberedningen med en sedelärande dito om en platt fisk vars vänstra öga vid 1-2 månaders ålder börjar vandra åt höger, snart börjar simma med vänster sida neråt och vars högersida med tiden blir allt mörkare.

Hennes spätta, inköpt på Rökeriet i Brömsebro, visade däremot sin bästa sida med smält smör, ättika och nykokt potatis från Olas – Mycket gott!

Tisdag: Kanske kan AI inspirera en lat målarkludd

Han: Om jag någon gång önskat att jag var Picasso? Nej, vem skulle vilja vara så kort i rocken. Skojar. Varför tror du att jag har 24 randiga T-shirts och lika många böcker om Picasso? En intressantare fråga är om Pablo Picasso hade velat vara i Peppe Engbergs kläder?
Kanske inte. Förmodligen inte.
– Nu vet vi i alla fall hur Pablo skulle ha måla om han fått för sig att målat mina tavlor.

Åtminstone om vi ska tro den nya chatboten ChatGPT. Många oroar sig för vad AI-tekniken kommer att ställa till med. Efter att min kompis Mathias Lindblad målat om några av mina målningar i ”Picasso style” ser jag bara möjligheter.
– Så kan man ju också göra!

Å andra sidan har målarkluddar alltid låtit sig inspireras av andra konstnärer. För egen del fick jag i höstas en beställning, ett porträtt.

Först det stimulerande smickret: ”Mamma älskar din konst…” följd av en oroande komplikation ”… och sin stoora familj”.
Bortsett från pappa, som mamma gärna vill hänga med, visade sig den stooora familjen bestå av:
”Deras 4 barn + respektive (4 stycken)
8 barnbarn
3 hundar
1-3 katter (måste kolla vilka som fortfarande lever)”

Naturligtvis borde jag ha tackat nej. Vilket jag trodde att jag gjorde. Mitt ironiska svar verkade inte riktigt nå fram. ”haha, Nattvarden eller Rembrandts Nattvakten, typ! har bara en fråga: vad är det för färg på soffan.”
Skrev jag och skickade en bild på Rembrandts Nattvakten med sitt stora persongalleri.

– Jag älskar att vara konstnär, det är själva målandet jag avskyr. Många och bättre målare får ångest av beställningsverk. Å andra sidan är kombinationen av tjat och smicker en oemotståndlig drog.
Min ironiska referens till Rembrandts massmålning nådde inte riktigt ända fram och uppriktigt sagt hade jag redan börjat grubbla över om inte da Vincis Nattvarden skulle kunna vara en möjlig utväg.
– Särskilt när jag såg fotografen Elisabeth Ohlsons alternativa altartavla på samma tema:

Eftersom jag njutit av Den Stoora Familjens generositet och förmåga att roa sig på sin egen bekostnad, återstod bara det jävla målandet.
– Ungarna gick bort från början.
Om det är svårt att måla av andras kvinnor, så förvandlas barn under 18 till små fula gubbar och gummor.
Hunden lånade jag från Elisabeth Ohlsson, liksom den röda latexen.

Hur det blev? Nedan en halvfärdig version av Not the Last Supper (without children). Garanterat utan AI.

Jag lovar inget, men kanske kan ChatGPT inspirera en lat terapimålare. Annars är risken stor att musan tröttnar och säljer ett fint litet soldattorp i Gökalund med en sedan länge färdiginredd ateljé.

Han, igen 19:40: Idag var det årets fattigaste dag (dagen före lön i januari). Eftersom vi lever ett lönelöst liv insåg vi det först när vi lagom till lunch passerade Ikea för att köpa ljus.
– Väldigt mycket folk, sa hon och såg sig omkring i restaurangen.
Och när vi betalade för vår lunch förstod vi varför:
– Två dagens varmrätt + hennes tomatsallad kostade 110 kr. Halva priset!

När regeringens elstöd dröjer får man vara glad för ärterna på tallriken. Dagens vinstlott firade vi med en halv flaska Chianti Classico och varma mackor framför ekonominyheterna.

Måndag: Om norrländsk noir

Han: Först om elpriserna. ”Decemberräkningen, bara för elen (exklusive elnätsavgift och elskatt), landade i södra Sverige på i runda slängar 7 000–8 000 kronor baserat på en villakund som förbrukar cirka 20 000 kWh på ett år och har ett rörligt elavtal. I norra halvan av landet var motsvarande siffra närmare 6 000 kronor, inklusive moms och bolagens påslag – rekordhöga siffror över hela linjen” (DN 23 jan).
Snabb fråga: Hur stor var alltså skillnaden i elpriset mellan norr och söder i december?
Svar: 1 000 – 2 000 kronor?

Idag handlar det om norrlänningarna. Jag är besviken. Jag är besviken på tv-serien Händelser vid vatten. Jag har läst boken minst två gånger och det är tur, annars skulle jag inte ha tagit mig igenom de röriga två första avsnitten.
Men framför allt har tv-makarna gjort en karikatyr på Kerstin Ekmans ömsinta skildringar av norrlänningarna!
På kultursidorna kallas Händelser vid vatten för ”norrländsk noir innan begreppet fanns”.

Det är möjligt. Framför allt förnyade Ekman deckargenren genom att flytta ut brottet från stan. Det här är inte den urbana Sjöwall Wahlöö-konceptet som fått så många följare. Snarare följer Ekman en stig som Per Olof Sundman trampade upp med sina romaner Undersökningen (1958), Skytten (1960) och framför allt Två dagar två nätter (1965). Även de skrevs och utspelar sig i de jämtländska fjälltrakterna. Ekmans Svartvattnet heter i verkligheten Valsjöbyn medan Sundman skrev sina första sex romaner i Jorm (Jormlien), tolv mil längre norrut där människorna är av samme virke som Ekmans.
– Det vill säga den skrivande Ekman.

Visst Lassgård är Lassgård och familjen August vet vad de gör, men tv-versionen av Händelser vid vatten reducerar karaktärerna till karikatyrer.
– Fördomsfulla stockholmskarikatyrer som för övrigt även fyller rollistan i filmer som Jägarna och Pistvakt.

Vad då fåordiga och kärva? Som uppvuxen i mygghelvetet och nu norrlänning i förskingringen har jag aldrig träffat ett så pratsamt folk som människorna norr om Dalälven.
– Om det är nåt jag saknar så är det att sitta där runt den rykande eldstaden (bästa myggmedlet!) och lyssna på folk som innan de kommit slutet på början på sina historier har förbrukat alla rollfigurernas samtliga repliker i tv-serien om händelser vid vatten.

Jag vet, även jag är nostalgisk och generaliserar. Norrlänningar är som folk är mest. Det fattar till och den nu så omtalade chatroboten ChatGBT: ”It is important to note that the portrayal of Norrlanders in literature, including Kerstin Ekman’s novel ”Händelser vid vatten”, is a fictional representation and may not accurately reflect the diverse experiences and perspectives of actual individuals from Norrland, which is a large region in northern Sweden … In some literature and media, Norrlanders may be depicted in a critical or negative light, as being backward, isolated, or uneducated. They may be portrayed as being overly traditional, and resistant to change, clinging to old ways of living even when they are no longer practical or relevant. They may also be portrayed as being unappreciative of culture and art, and less interested in education and personal development.
These characterizations may be used to create a contrast or a conflict in a story, but they should not be taken as a generalization of the whole population of the region. It’s important to remember that each person is unique and cannot be generalized based on their region of origin.”

Ganska klokt sagt för att komma från ett datorprogram. Och bortsett från det. Även en genomsnittlig DN-läsare i Mälardalen inser att i det inledande räkneexemplet är skillnaden i elpris mellan Norrland och här nere i elområde 4 storleksordningen 5000 kr under en enda månad.
– Det vill säga, vi betalade ett mer än 80 procent högre pris.
Om man räknar in moms och bolagens påslag även i vårt pris.

Hon: dagens enda bedrift: saffranskaka! Typ i alla fall. Bakade fröknäcke och planterade om några små plantor också. Men nu blir det soffan och en tjock bok. Är faktiskt lite risig. Så Luther får lugna ner sig idag.

Söndag: Maxat dygn …

Hon: ett dygn i Stockholm fick räcka, jag hann ju med att hänga med de här två älsklingarna…

… plus vara med på årets första bokklubb. Vi fyller faktiskt tjugo år i år. Väldigt glad jag tog mig i kragen och satte mig på tåget igen efter endast två dygn på udden. Tack vänner för en supertrevlig kväll!

Men nästa gång ska jag ha läst rätt bok i god tid, inte skumma igenom fel bok (dock rätt författare) på tåget upp. Hur den var? Bra, men lite pinsam och skämmig, varför är vi kvinnor (i alla fall som unga) ofta så korkade när det gäller män…

Och så fick jag lite egentid med min son den här gången, en långlunch på vägen till tåget, så mysigt! Dessutom blev jag bjuden :).

Han: Två grader varmt som känns som -3°; 7-10 m/s NO. Ännu en blåsig dag på udden. Skidor på tv, katterna sover. Hon bakar.
Nu till händelser bortom udden: ”Muhammedhunden är bara en narcissistisk provokation i pr-syfte som uttrycker en infantil tomhet, en ovilja och oförmåga att utrycka något angeläget, eller något alls egentligen. Vilks vill bara testa var gränserna går, det är provokation för dess egen skull.”

Skrev den radikala tidningen som nu hyllar dockan föreställande Turkiets president Erdogan hängande upp och ner i en lyktstolpe. Tidningen har även utlyst en satirtävling för fortsatt häcklande av den turkiske presidenten.
Vilket naturligtvis får stor uppmärksamhet i medieflocken.
– Ännu en narcissistisk provokation i pr-syfte?

Tyvärr handlar principlösheten som vanligt om att ändamålet helgar medlen. Än en gång har yttrandefriheten blivit gisslan i en politisk strid. Denna gång i händerna på motståndarna till svensk Natomedlemskap.
– Inte vårt fel om det får diplomatiska konsekvenser, säger Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis till SVT.
Nej, men Aretakis skulle ha blivit mycket, mycket besviken om Erdogan skrattat bort hans provokation.

Konstnären Carl Johan de Geer låtsas inte att han inget fattar. Flamman har lånat de Geers sextiotalsklassiker ”Skända flaggan” som en pastisch för sin kamp för yttrandefriheten. de Geer skriver i sociala medier att han ”naturligtvis sa ja, med glädje”.
Och som sagt ändamålet helgar medlen: ”Jag hoppas att våra sabotage får avsedd verkan. Vi vill inte ingå i en kärnvapenallians”, skriver Carl Johan De Geer.
Bara så att du vet vad alla orden betyder.

Det finns roligare saker. I kväll ska jag se tredje delen av SVT:s serie om Rollings Stones. Avsnittet om Charlie Watts var mycket bra. Framför allt fick jag än en gång bekräftat att när det gäller bra musik har mycket lite hänt sedan vi i mitten av 1960-talet lyssnade på Stones på Sviten Strömsund.
En nyhet kan jag dock avslöja: Charlie är inte död, han bor faktiskt en bit in i viken med sin blonda fru, hund och ljusblå sportbil.
Lustigt nog tycker han själv att han är lik Nick Nolte.