Författare: kerstinochpeppe

Torsdag: Det lackar mot…

Hon: på söndag är det första advent, och vi åker till Stockholm på lördag, alltså fick jag tjuvstarta lite.

Som tur är försvann snön så jag kunde ut och plocka mossa i skogen till adventsljusstaken. Undrar hur jag ska göra om kommunens nya detaljplan går igenom och skogen huggs ner, fylls upp med grus, och ersätts av ett modernt bostadsområde? Köpa på ICA som jag gjorde i Stockholm…

Stjärnorna fick jag också upp. Eller rättare sagt, tre satte jag upp själv, de gick lätt och smärtfritt att få upp. Den fjärde tog han över eftersom det är ”hans” jobb att sätta upp dem. Det gick inte lika problemfritt och suck- och stönfritt till… 😉

Och så har jag fått etiketterna till den nya chiliblandningen. Kul! Bara att börja knyta fast dem, och leverera förhandsbeställningarna.

Han: Det sägs att ordet ”lagom” bara finns i svenska språket. Det är inte sant*, men sant är att om googlar vi så får vi 16,3 miljoner träffar och länge var Sverige känt som ”Landet Lagom”. Redan 1936 beskrev den amerikanske journalisten Marguis Child (Sweden: the Middle Way)  den svenska modellen som en medelväg mellan kapitalism och socialism baserad på Saltsjöanda och blandekonomi.

”Lagom är bäst” sägs sitta djupt i den svenska folksjälen och inte för inte sjunger Svenne Rubins
Lagom är bäst
Det var min filosofi
Inte för bunden
Och inte för fri
Inte för mycket
Och inte för lite av nåt
Inte för långt eller kort
Eller stort eller smått

Enligt myten går denna känsla för mellanmjölk och mellanöl och en lagom rättvis resursfördelning tillbaka på vikingatiden, då våra ädla pirater broderligt delade på mjödet ”laget om” det vill säga laget runt så att alla fick sin del av segerns sötma.
– Tyvärr saknar denna tolkning stöd i språkhistorien.
Ordet dyker upp först på 1600-talet när Axel Oxenstierna la grunden till svensk byråkrati och lagom går inte alls tillbaka på ”laget runt” utan på begrepp som ”lagenligt” och ”regelmässigt”.

Och medan privatiseringar och avregleringar gjort svenska folket allt mindre lagom jämställda så sitter vår lydnad mot överhetens regler och påbud djupt i folksjälen.
När överheten säger att vi ska sluta använda plastkassar på Tempo, då gör vi det. Förbrukningen av plastbärkassar har sjunkit från 83 stycken/person år 2017 till 14 stycken/person år 2021 (och jag har bilen full av tygpåsar).
– Kräver regering och myndigheter att vi spar på energi så sänker vi temperaturen i stugorna och spar 40-50 procent el.

Alltså, säger Oxenstiernas efterträdare att vi ska vaccinera oss gör vi det också. I november hade 86,4 % av oss svenska medborgare tagit minst två sprutor och sen sist har gubben på udden nu tagit sin femte spruta vaccin mot coviden plus en dito mot säsongsinfluensan.  
– Det är viktigt att personer i riskgrupper får skydd mot både säsongsinfluensa och covid-19 eftersom båda virusen kan orsaka svåra infektioner, säger AnnaSara Carnahan, epidemiolog på Folkhälsomyndigheten. Vaccination är det bästa sättet att få skydd mot allvarlig sjukdom och död för personer som tillhör en riskgrupp.

Check!, säger jag lydigt och hoppas att alla ni andra gjort er insats också.
– Visste du förresten att andelen nyinskrivna covidpatienter i vården är just nu lika hög som hösten krisåret 2020?
Sensmoral: Lagom är bäst och att läsa andras bloggar ska vara lagom roligt.
_______
*) Lagom på norska heter ”passelig” och våra danska vänner säger ”tilpas”. Även serbokroatiska (”taman”), estniska (”paras”), isländska (meðallagi), thailändska (พอเพียง – phor phiang) och japanska (”丁度, chōdo”) har motsvarande ord. På många språk finns ordet moderat som betyder ‘måttfull’ eller ‘måttlig’ (Källa: Wikipedia).

Onsdag: Nej, de flesta av oss mår inte dååååligt

Han: Allt fler mår dåligt, dåååååååligt. Så låter det i alla fall i medierna. Men det verkar inte stämma. Tvärtom. De allra flesta mår riktigt bra. Och till skillnad från mediebilden mår allt fler bra eller till och med mycket bra.
– När folk får svara själva visar det sig att andelen som mår dååååligt snarare minskat under 2000-talet.
Det visar Folkhälsomyndighetens stora hälsoenkät Hälsa på lika villkor (HLV) har nu genomförts för sjuttonde gången.
– Intressant nog tycker även många av dem som lider av ”långvarig sjukdom” att de mår ganska bra.

Visst, det finns de som bokstavligt sitter i skiten. Rebecka Rasmussons dokumentär ”De sårbara” (SVT Play) från äldreboendet Hammarbygården i Jämjö visar på en misär som grumlar min bild av byn med traktens trevligaste ICA-personal, dito korv på OK och inte minst godsakerna på vår favoritbutik Smaklöken.

Men ibland är det skönt att veta att mediedramaturgin alltid fokuserar på undantagen, de udda avvikelsen från det normala. Och så är det när det gäller bilden av att vara gammal i Sverige.
Nytt för i år i Folkhälsomyndighetens stora enkät är att man frågar hur personer över 84 mår (bara en sån sak!) – och de tycks må helt okej.

Dagens budskap från udden: Den omnipotenta gubben glädjer sig alltså över att även om mörkret i denna stund sänker sig över havet, så kommer solen att gå upp även i morgon för att jag ska kunna leka.

Hon: leka… jobba menar du? Och med det tråkigaste av sysslorna som hobbyodlare, städa växthusen!! Idag klippte jag ner allt i båda.

Har bakat också. Den här fruktkakan ur senaste numret av Lantliv Mat&Vin lät god, så den har jag gjort idag. Lite orolig jag lät den stå inne för länge bara, hatar torra sockerkakor. (Pratade med bästis i Stockholm.)
– Och smaka av får vi inte förrän på söndag. Den ska stå och ”dra”.

Han, igen: Att somliga 70+ mår hiiiimla dåååååligt känns riktigt bra. Enligt den oberoende ryska tidningen Meduza uppger källor nära Vladimir Putin att reträtten från Cherson har varit en ”mycket smärtsam händelse för den ryska eliten.”

En källa i Putins inre krets uttrycker det så här: ”Det har börjat gå upp för människor: vi har förlorat det verkliga kriget. Folk börjar fundera på hur de ska gå vidare, vilken position de vill ta i framtiden, vilken satsning de ska göra, vilken hand de ska spela.”

Tisdag: Medan snön ligger vit på taken…

Hon: igår började till och med isen lägga sig inne i viken, idag smälter allt bort i snabb takt. Hoppas att våra solceller också snabbt tittar fram från takets snötäcke. Vi har missat tre dagar med högt spotpris nu, attans! Vad är väl några skridskoåk jämfört med sålda kilowattimmar…

Snöovädret hindrade inte kompisen, och nyblivne pensionären Bomme från att lämna sin konfererande fru på Kosta Art Hotel och köra ut till oss på udden genom ett snötäckt Småland. Det har liksom blivit en tradition. Glad för att ”gubbarna” stannade i soffan och inte rusade iväg och köpte ett torp till 😉

Och som vanligt öppnade vi en avdammad tidigare årgång av Châteauneuf–du–Pape från Mont–Redon, Bommes husvin… tack!
– Kom snart tillbaka!

Han: Inte mycket att tillägga, men vi pokulerade faktiskt inte hela dan. T ex gjorde vi en utflykt till torpet (som vi tillsammans köpte förra gången doktor Bellander landsteg på udden.
– Som ett yrväder en novemberafton även då med ett krus med whisky i handen, för att nu parafrasera Strindbergs Hemsöborna.

Dessutom bjöd jag förstås på det bästa våra trakter erbjuder, nämligen en bjudlunch hos Tåbbe och Fred i Torsås.
– 600 gram pyttipanna med rödbetor, två (!) vändstekta ägg, coleslowsallad och 3 glas äppledricka får man varken på Karolinska sjukhuset eller kring Stureplan.
Fint ska vara! Sen blev det nödvändigt att vila ut i soffan inför hennes goda korvstroganoff. Resten av tiden löste vi i princip alla stora världsfrågor – kriget, medvetandet och gravitationens betydelse för detta medvetandet och varför Mont Redon årgång 2016 är den bästa.
– Men en magnum från 2015 smakar inte så tokigt heller!

PS: Fint folk kommer sällan ensamma. Sedan snön kom har vi börjat lägga ut mat till småfåglarna, gästade fågelträdet gjorde även uddens bofasta sparvhök. Dessutom hovrade en stor havsörn över oss på spaning efter den tid som flytt.
Men mest intressant, denna lilla besökaren som uddens alltid uppkopplade underrättelsetjänst identifierade som en bergfink.

Nu vet du även detta: Bergfinken beskrevs vetenskapligt första gången 1758 av Carl von Linné som inkluderade arten i den tionde upplagan av sin Systema Naturae under sitt nuvarande vetenskapliga namn, Fringilla montifringilla.
Bergfinken håller egentligen till där jag kommer ifrån, i Norrlands skogs- och fjälltrakter. Men den är en flyttfågel med ett mycket stort häckningsområde som sträcker sig genom norra Europas och Asiens tajga, från Norge i väster till Kamtjatka i östra Ryssland. Den övervintrar främst i Europa, från södra Sverige och ibland södra Norge och söderut, i stora delar av Storbritannien, i nordvästra Afrika, i Mellanöstern och vidare i södra och mellersta Asien, inklusive norra Sydostasien och Japan.

Söndag: ”En oro över att vi håller på att förlora något ur sikte”

Han: Söndag, snö. Läser således om Mats Ekdals essäbok Snöns historia (Carlssons). Jag skrev om den redan i april 2020.

Mats, som spelat en central roll i min egen karriär som journalist och redaktör förr-i-tiden-tiden, fick lysande recensioner: Snöns historia är inte bara intressant kulturhistoria utan även ett viktigt inlägg i den pågående debatten om vårt klimat och planetens framtid, skrev Magnus Halldin i Svenska dagbladet. Bakom Ekdahls ambitiöst upplagda böcker anar jag en oro över att vi håller på att förlora något ur sikte.

Just nu känns den slutsatsen dubbelt oroande. Den kommun vi tillhör har lagt fram ett förslag till ny detaljplan som rubbar alla våra cirklar här på udden.
Efter över sjuttio år som ett naturnära stugområde vill man exploatera närliggande område så att vi hamnar i utkanten av ett stadsdelsområde med 100 – 200 villor och flerfamiljshus.

Kul(or) för markägare, exploatörer och tilltänkta utsocknes invandrare i vårt lilla hörn av verkligheten. Men knappast för oss som flyttade hit för havet, stillheten (även när det blåser), fågellivet och promenader i de nästan 10 hektar skog och åkermark man vill skövla för ge plats för ”utvecklingen”.
Kanske målar jag fan på väggen, men snön kan inte dölja att vi idag känner en påtaglig oro över att vi håller på att förlora något ur sikte.

PS: Minnesvärt i övrigt: Idag har vi återbesök av hägern och mött ett par sidensvansar.

Hon: ja det känns verkligen inte kul! Och vad händer med alla våra vilda djur och fåglar. Flyttar de någon annan stans… då flyttar vi nog efter.

Fast var hittar man något liknande…

Lördag: Och plötsligt är det vinter – och chilin är bärgad

Han: 10 november konstaterade hon att det rådde meteorologisk sommar på udden. Detta eftersom vi under fem dagar hade dagstemperaturen varit +10°. Men den sommarförälskelsen blev kort. I natt kom vintern. Vackert, åtminstone inifrån stugan.
Det är väl ungefär vad som hänt här idag.

Hon: och tredubblad elförbrukning… fast den beror nog också till stor del av den hårda pålandsvinden. Var också tvungen sätta på fläkten i ena växthuset. Chilin som finns kvar i de andra växthusen får gå till de sälla jaktmarkerna, men träden och pelargonerna vill jag ju ska trivas. Räcker med ett par plusgrader för dem.

Sista malningen av ”Kerstins ganska heta chiliblandning” är gjord. 18 stora och tre små burkar blev det. Nu full fart med chili(fisk)blandningen. Några burkar Espelettekrydda är också kvar att mala. Sen blir det nyplantering. En del chilifröer ska i jorden inom kort.

Han: Grattis min vän! Nu sänker sig mörkret över havet och vi tänder oss en brasa. Mellström ringer från Oskarshamn, där är det 35 cm snö och Trafikverket varnar för att det kommer mer. Tur att vi inte ska nånstans. Är det inte så man säger – ”Den som är lycklig hemma bör stanna hemma”. Typ, som de här.

Fredag: Fy tusan vilket väder … men även en glad liten nyhet

Hon: drygt två plusgrader, snöblandat regn, och rak ostlig vind! Fy böveln vilket skitväder!!!

Och jag som inte fått vitlöken i marken än. Panik!!! Bara att på med regnkläder och ut i ovädret och få ner dem i backen. De som får plats i det enda landet jag gjort iordning för vitlök än så länge vill säga. (Förfrös nästan fingrarna…).

Har inte kunnat bestämma mig för var jag ska sätta resten. Antar att det inte blir så hård tjäle i marken nu att jag inte får ner dem alls, men tänk om vintern faktiskt kommer redan nu, och blir kvar… Förhoppningsvis får jag då upp ett fyrtiotal i alla fall! Pust!

Årets julklapp är ju passande nog hemstickat, och det finns inget jag blir gladare för att få. Gårdagens raggsockor är sådana gåvor, och idag fick jag två till av Margaretas underbara koftor! Tack Bibi och Bobo för att ni tänkte på mig. Jag har redan satt på mig den röda. Värmer så gott i ovädret.

Han: Hon har rätt, skitväder. Men det finns små glada nyheter. Härom dagen såg jag män med kikare lite här och var kring infarten från E22:an. Jag fattade att det handlade om fågelskådare men jag såg inga fåglar.
Nu vet jag tack vare Axel, min mentor när det gäller naturkunskap.
Han berättade att den sällsynta sibiriska bynkefugl setts i korsningen, alltså ett exemplar av en skitliten fågel som på ren latin heter Saxicola maurus eller på fågelsvenska Vitgumpad buskskvätta.

Jag erkänner att vi aldrig hälsat, men nu vet jag att den häckar i de temperade Asien, ”från ungefär latitud 71°N i Sibirien och söderut till Himalaya och sydvästra Kina, och västerut till östra Turkiet och Kaspiska havet, men som även häckar i allra nordöstligaste delarna av Europa, främst i Ryssland med tillfälligtvis så långt västerut som Finland” men som alltså nu visar upp sig i vår korsning på väg söderut.
Jag vet inte om de bryr sig, våra politiker som samlats på klimatmötet COP27 i Sharm el-Sheikh. Men i det lilla i det stora är det den här typen av ovanliga besök som gör att vi vill att ni fattar kloka beslut om klotets framtid.

Torsdag: Idag tar vi kompledigt

Han: Som vanligt är det i de små formaten jag speglar mig i. Efter ett dygn i huvudstaden känner jag som vanligt igen mig i Hälge. Denna gång veckan efter älgjakten:

Inte så att det var en trist jakttur. Inte en minut! Ibland räcker det att boka ett bord med utsikt över Stureplan: Förutom frukost ensam bland vänner på favoritkrogen; lunch med ett nyförlovat par med husplaner (Sippmikk!); stockholmsnabbt puss-på-kinden-möte med utväxling av målarduk och därefter middag med kär väninna på fransk visit vid samma bord.

En trevlig marinad avbruten endast av en rask promenad till och från Moderna museet på Skeppsholmen. En stilla och trevlig tidsresa tillbaka till den konstens framtid som Hilma af Klint upptäckte långt innan Picasso och Braque gjorde världen kubistisk – dessutom i ett avspänt sällskap med tre generationer Corsello.  

Ingenting av detta fanns i min kalender tolv timmar tidigare. Tillbaka till jakttornet på en sen middag dök dessutom en sextontaggare upp vid vårt bord. Detta i form av en väl bibehållen HHA, mångårig boss och vän i den division av Jan Stenbecks legendariska mongolhär som förr-i-tiden-tiden kallades OurGroup.
– Mycket trevligt återförening!

Och senare, sent men inte för sent, lagom fluffigt grädde på moset: Att få somna in i soffan hos yngsta sonen som äntligen blivit stor nog att ta hand om en trött far på jakt efter … ?
Ja, oklart vad. Men idag kräver jag som Hälge:
– Kompledigt!

Hemkomst.

Hon: känner att jag också behöver kompledigt efter flera sömnlösa nätter på grund av kommunens (föreslagna) nya detaljplan för Skeppevik. Istället för skogen vi har som ”backdrop” idag kommer vi se treplans familjehus, 11 meter höga!! Återkommer säkert mer i detta ämne framöver, men nu till dagens förströelse istället för de sysslor jag borde ägnat mig åt men inte orkat:

Alltså, snacka om att jag inte tappat min trendkänslighet trots flytt från storstan ;).

Dagens morgon–outfit:

När jag cyklade och hämtade morgontidningarna imorse. Pyjamas nerstoppade i sockorna!

Dagens besök–i–byn–outfit:

När jag åkte upp till byn idag för att gå på ICA, systembolaget och kommunkontoret (mmm, gällande nya deljplanen…). Med jeansen nedstoppade i sockorna, förstås!

Tisdag: en dag framför diskbänken…

Hon: två och en halv timme tog det att skala bort zesten från de små orangea citronerna. Och när det väl var gjort hade det börjat dugga och blåsa hårt ute. Bara att ge upp och inse att det blir en dag inomhus!

Och så på med en hela kronvodka. Nu ska det hela stå i en månad, mörkt och svalt, typ i en garderob. Sedan tar man bort skalen och i med sockerlagen. En månads väntan till. Avsmakning i mitten av januari alltså.

Fick bli ett 20 minuters yogapass efter allt citronskalande framför diskbänken för att orka med ytterligare några timmar stående på samma ställe för att mala kryddor…

Och så avslutar vi innedagen med en mörk ”experimentlimpa”. Den blir det avsmakning av redan i morgon bitti. Och den ser faktiskt ganska god ut, utanpå i alla fall…

Måndag: Tillvaratagande

Hon: idag skördade jag nästan alla citronerna på mitt Limone Rosso-träd. Sorgligt, men det var hög tid om de inte ska torka ihop.

Frågan är om jag ska testa att göra Limocello, trots att det blir pilligt att skala bort zesten eftersom de är mycket mindre än en vanlig citron.

Och smakar de tillräckligt mycket… de är inte lika sura som en vanlig citron, men doften på skalet är magiskt! Men vad gör jag med resten, saft kanske.

Skalperade också de sista basilikakrukorna som började se hängiga ut. Inte så konstigt, de har levererat sedan i försomrars. Och en ganska rejäl burk blev det:

Funderar också lite över oliverna som börjat mogna, det är i och för sig inte så många som är tillräckligt stora att göra något av, men det vore allt lite roligt att se om jag lyckas lägga in dem så de blir ätbara. Hur man nu gör. Får googla!

Trädet är i alla fall bra stort, växer som sjutton. Undrar om jag vågar plantera ut det till våren… mandelträden klarar sig ju bra. Om inte måste det definitivt få en större kruka.

Han: Jag tröttnar aldrig att läsa om hur hennes dag varit. ”Tillvaratagande” är också en rubrik som passar in på mitt bidrag till dagens blogg. Än en gång skapar en spionaffär stora rubriker i Sverige. Sveriges möjligen grövsta fall av spioneri någonsin ledde i veckan till åtal.

Säkerhetspolisen misstänkte i åratal att det fanns en mullvad i säkerhets- och underrättelsetjänsterna – men man lyckades inte få stopp på spioneriet. Först efter 4 år och 8 månader hade man tillräckligt på fötterna för ett gripande och den 20 september 2021 slog Säpo till mot Peyman Kia i en gryningsräd. Av förundersökningen framgår att han har läst mängder av känsliga underrättelserapporter från Säkerhetspolisen och Försvarsmakten som han saknade behörighet för under åren då han jobbade på de två myndigheterna.

Det har hänt tidigare och nu händer det alltså igen. En som inte är förvånad, om än bedrövad, är Bengt Nylander. I en blogg den 22 januari 2022 berättade jag om min gamle kompis från förr-i-tiden-tiden.
På ett plan är det en banal historia. Efter ett långt arbetsliv i en och samma firma har en man gått i pension. Vad ska han göra nu?
Framför allt: Vad har han egentligen uträttat?
Han har sällan pratat om sitt jobb med andra än sina arbetskamrater (och en och annan redaktör).
Inte ens med sin fru, kanske var det därför hon skilde sig från honom.
– Och som de flesta män som blivit pappor har ungarna naturligtvis alltför ofta undrat varför han så ofta prioriterat jobbet framför dem.

Kanske är det sista som får tanken att bli verklighet:
– Jag ska skriva en bok och berätta vad jag pysslat med hela mitt liv. Och varför!
Åtminstone är det så jag minns vårt första samtal om boken. Förmodligen för att han frågade mig som journalist om hur man skriver en bok och jag gav honom det enda råd jag kunde komma på:
– Innan du börjar – bestäm för vem du skriver. Det hjälper dig att hitta en form, ett språk och inte minst att sålla viktigt från oviktigt.
Så fick det bli.

Det fanns många hemligheter att berätta. Det blev en bok. Och sedan blev det ännu en bok.
– Nej, det är inga barnböcker för barnen hann bli vuxna innan pappa avslöjade vad han egentligen hade sysslat med när han sa att han åkte till kontoret.
Att pappa Bengt så ofta dröjt sig kvar på jobbet berodde på att han under 25 jobbade inom Säpo där han slutade som polisintendent och chef för det svenska kontraspionaget.
– Den enhet som nu sett till att bröderna Kia nu står åtalade för att ha sålt ut försvarshemligheter till ryska GRU.

Våra vanligaste medier spekulerar om hur det hela gått till när man avslöjar en spion. För den som förstå hur det går till rekommenderar jag Bengt Nylanders ”Det har inte berättats” och ”Säpo inifrån”.
“Historien upprepar inte sig själv, men den rimmar” är ett citat som ofta tillskrivs Mark Twain. Fan tro’t. När det gäller ryskt spioneri Sverige verkar oroväckande mycket upprepa sig.  

PS: Eftersom denna blogg flyger lågt kan jag tillägga att även en numera gubbe på en udde förekommer bland det som kanske inte borde ha berättats i det som nu berättas ännu en gång.

Söndag: Lyckad premiär med Korvens oförtrutet runda vänner

Han: Det torde ha framgått att jag kommit ut ur garderoben och öppet erkänt mitt Korvberoende.Jag tillhör inte KorvAkademien, så fin är jag inte. Där sitter Ulf Elfwing, Christina Möller, Jan Scherman, kändiskocken Roland Persson och andra flottiga typer.

Men jag har under ett antal år tillhört det grovmalda huligangänget av wannabees som flockas kring Akademin och ibland händer det stora i det lilla.

Det stora som hände i helgen i lilla Södra Kärr är att det inte bara stoppades korv utan att det även organiserades Smålands första lokalavdelning av K.O.R.V.

Initiativet till till K.O.R.V.  (Korvens Oförtrutet Runda Vänner) togs av Magdalena Ribbing, känd som Sveriges främsta expert på etikett och folkvett och alltså även Korvvett.
– Frid över hennes minne, jag hade henne faktiskt till bordet på min första K.O.R.V-middag.
Sällskapets syfte är ”att med alla till buds stående, ehuru dock lagliga, medel vårda bevara och utveckla Korvtraditionen såväl vad gäller tillverkning som regelbundet intagande.” Och vid det historiska mötet i Södra Kärr svor sex hungriga män med god smak

– att verka för att Korv officiellt proklameras, och accepteras, som svensk nationalrätt.

– att särskilt uppmärksamma Korvtillverkare, Korvdistributörer och inte minst kroghållare, som har den goda smaken att med viss regelbundenhet behaga upptaga Korv, jämte lämpliga tillbehör, i sina menyer. Med självklarhet under rubriken ”Dagens rätt”, men med fördel även under avdelning ”Gastronomiska höjdare” e dyl. i ”a la carte-menyn.

– att årligen fira Alla Korvars Dag den 12 mars samt verkar för att det blir så kallad ”röd dag” i almanackan. 

– att verka för att Korv alltid stavas med stor bokstav.

Nu vet du det. Under lekfulla former under hemmansägare Roland ”Blomman” Blomkvist stränga ledarskap intogs en gourmémiddag med tre sorters Korv, coleslaw och hemmosad potatis.
Det stora provet bestod, vid sidan av en omfattade ölprovning, av en komplett och framgångsrikt genomfört Korvstoppning baserad på ett gott lagarbete samt ett antal kilo köttfärs, bogfläsk, skinka och en hemlig kryddblandning med fänkål som bas.  

PS: Jag förstår om du blir sugen. Medlem kan alla bli som räknar Korv som en gastronomisk delikatess och därmed vill verka för föreningens syfte, samt erlägger den fastställda årliga medlemsavgiften (100 kr). Läs mer här.

Apropå kulturdebatten om V-ordet noterar jag att i K.O.R.V:s stadgar noteras att ”Till hedersmedlem kan utses person som genom handel och vandel gjort ( eller förväntas göra ) utomordentliga och extraordinära insatser, vilka påvisbart gagnar sällskapets syften.”
I en framtida runa förväntar jag mig att Akademin noterar att jag genom värvningen av detta sköna gäng visat prov på föredömlig handel och vandel.

Hon: trött man följde med på loppis men orkade inte köpa något, trots massvis av hans typ av grejer. Då fattar man att det var ett rejält kalas…

Men jag (chaufför även idag) hittade ytterligare ett loppisfynd för de små semesterfirarna på udden. Nu finns det både skottkärra och trehjuling när de kommer. En rejäl trehjuling dessutom. Typ min årgång 🙂