Tisdag: Skärpning, idag blir det grönt … och en låda mindre

Hon: i dagens DN står det redan på omslaget hur viktigt det är att äta grönsaker och frukt. Ett halvt kilo per dag. Det gör vi INTE!! Jag äter i och för sig en apelsin var morgon, han får en eller två klyftor av den, som inte alltid ens äta upp.
Ibland blir det lite gröna blad på mackorna (från pallkragarna utomhus), men bara om det är milt, vid minusgrader blir de sladdriga och oplockbara. Lite infrusen paprika från förra årets skörd kan det också bli. Och någon köpt trist tomat. Detta är alltså till frukost, sen äter vi i princip inte mer grönt.

Men det räcker inte att bara tänka grönt, det ska vara rätt grönsaker för årstiden också. Helst rotfrukter så här års, men även kantareller kvalar in. Med råge. Det är typ den mest fiberrika grönsaken av dem alla. Det hade jag ingen aning om!!

Alltså, vi har massor i frysen tack vare snälla grannar. Fram med dem. Ikväll blir det en fiberrik middag!

Krossade tomater på burk är nyttigt! Nyttigare än på tetra. Men även de är nyttiga och fiberrika. Om man då har egna styckfrysta borde väl de vara ännu nyttigare. Tillagade då, råa är inte lika nyttigt. Vilket ju låter helt tokigt egentligen. Ketchup är faktiskt också nyttigt. (Minus sockret då kanske…)

Och så lite morötter och fänkål, som hör och häpna fanns i kylen. Ekologiska linser från skafferiet, och så lök och vitlök (som alltid finns hemma) på det. Nyttig och god middag kommer det att bli ikväll.

Okej, med lite färsk salsiccia i grytan blir det förstås ännu smarrigare. Helt vegansk behöver ju inte en grön och nyttig vintermiddag vara. Någon gräns måste man ju ändå dra 😉

Dags att ställa sig vid spisen då och påbörja vårt nyttigare och grönare liv!! Vinterliv vill säga, på sommaren äter vi bättre. Egenodlat!

Ps. Satte lite mer sallad. Apropå på grönt. Det har varit riktigt härligt trädgårds-arbetar-väder idag. Äntligen!

Han: Igår lugnade jag henne med att fasanhönan inte ruvar på ägg ännu.Men fan tro’t om inte våren har kommit tidigt till udden i år. Igår hörde vi både gärdsmygen och talgoxen sjunga upp och idag rök två testosteronstinna (?) gräsänder ihop om en flörtig hona.

Och hon har alltså på allvar börjat vårarbetet. För egen del håller jag på att inreda min nya ateljé i torpet. Pojkarna från Satser El är redan klara med elen och varje flyttlåda jag hämtar i lagret på Torsmaskiner känns som att dra ett strå till det nya boet – nu återstår ”bara” 39 boklådor och ett antal tavlor.
Inte världens roligaste arbetsdag, men vem har sagt att det alla dagar ska vara roliga? Hittade bland annat en skiss på en tavla som fick titeln ”Det svåra är inte att ha roligt ihop, det svåra är att ha tråkigt tillsammans”.

Målningen hängde en gång i tiden på restaurang KB i Stockholm, men köptes av ett ungt ryskt par på bröllopsresa. Jag råkade befinna mig på krogen den kvällen och hämtades in från baren av hovmästaren.
– Jag älskar den tavlan, sa den unga bruden och såg ut som om hon menade det.
– Hur betalar jag, sa hennes man och såg ut som mannen på tavlan.

Jag föreslog att han skulle sätta upp tavlan på notan, vilket var en smula ogenomtänkt. Men så blev det eftersom de skulle flyga vidare tidigt nästa morgon. Johan Borg, källarmästaren, gillade inte tilltaget eftersom det strulade till redovisningen och kunde innebära problem med skattemyndigheten.
Men tilltaget skapade en nyordning på KB, som uttytt betyder ”Konstnärsbaren” med anor tillbaka till nådens år 1931:
– Det är en fantastisk möjlighet för konstnären att hänga sina verk inför folk som kanske inte annars skulle titta – och dessutom sitter inför tavlan i flera timmar. Konstverken kan man köpa på notan, säger Johan i en intervju några år senare.

PS: Faktum är att det fortfarande hänger en Engberg på KB, den är målad på väggen bakom de glada tjejerna.
– Kanske är det därför den fått vara kvar?

Måndag: Därför viskar David Attenbourg i vårt snår

(Uppdaterad 18:17, 17:36)

Han: Om det här varit en vlogg och inte en simpel blogg skulle du höra nu mig viska som Sir David Attenbourg gör i tv. För i rishögen på bilden ovan, där bakom hennes kyrkogård med fjolårets chili- och tomatplantor, har vår fasanhöna sitt bo och jag viskar för att inte skrämma henne.

Fasanen är ingen naturlig art för den svenska faunan. Trots det nämns fasan redan år 1580, som ett försvenskande av ”Phasis” (vilket är en flod i Georgien där arten först upptäcktes i Europa). Transkaukasien torde vara det västligaste område där artens förekomst är naturlig, och redan de gamla grekerna och romarna fick sina första tamfasaner därifrån. ”Redan 1740 gjordes försök med inplanteringar här i Sverige men det var först i slutet av 18oo-talet som det lyckades ordentligt”, heter det i Wikipedia. Men i praktverket Ölands Fåglar som nyligen införlivats i biblioteket på udden som en gåva från Isman, läser jag att redan på 1600-talet dök det upp fasaner på Öland, den renrasiga Phasianus c. colchicus. År 1654 begärde den tyske fasanvaktaren Hindrich Brauns avsked från sin tjänst vid Borgholms slott för att återvända hem till Oldenburg. Då fanns vid slottet 22 vuxna och 26 ungar ”samt 7 turkiska änder” (sannolikt amerikanska myskänder, Cairina moscchata).

Som tur var saknade vi på den tiden nitiska tjänstemän som ville jaga invasila arter ur landet och år 1913 utplanterades fasan på marker där kungens jaktklubb arrenderade (det här var på Gustav V:s tid när drottning Victoria ännu var ung och vacker och den fula fisken Hajby ännu inte dykt upp i kungens sikte.

Från 1960-talet har fasanen minskat i antal. Det nuvarande beståndet har uppskattats till 25.000 – 50.000 par.
– Och ett håller alltså till här på udden.
Fasanen är en ”stannfågel” (den flyger inte på vintersemester i varmare trakter som många andra också gjorde före pandemin). Till och från under hösten har vi sett en pampig fasantupp spatsera förbi (bilderna ovan), men de senaste veckorna har även en höna vickat fram och henne råkade kvinnan i mitt liv skrämma upp igår.
– Fast hon den större verkade mer skärrad över mötet eftersom hon trodde att den lilla hönan redan ruvade på ägg.

Så illa är det inte. Först i mars och april tar tuppen upp sitt spelrevir. Fasanens rede är annars ofta bara en enkel grop i en rishög som här. Kanske inte den säkraste platsen med tanke på katterna, kråkorna och en ung räv som också stryker omkring på udden. Men enligt sakkunskapen har man flera gånger sett fasantuppar i våldsamma slagsmål med kringstrykande katter, och då har fasanen gått segrande ur kampen.
Förra året hade vi besök av sju fasanhönor på våtängen utanför Margareta och det är inte ovanligt att en tupp samlar ett helt harem omkring sig. Nej, inte för sitt eget nöjes skull utan för att tuppen även ger hönorna ett visst skydd mot naturliga fiender.

Den som lever får se. Uddens Sir David Attenbourg torde återkomma med fler viskande rapporter från naturens fantastiskt spännande liv.

PS/ En förklaring: Det handlar om en klåda och den klådan kan drabba vem som helst tydligen. ”Själv råkade jag ut för denna ’åkomma’ i fyrtioårsåldern helt utan förvarning”, berättar Sven Velo Petersson från Torsås. ”I min närmaste omgivning visste jag inte om någon med liknande symptom. Dock måste jag tillstå att denna egenhet inte är särskilt plågsam, och någon risk för epidemi föreligger nog inte eftersom den inte ens finns beskriven av läkarvetenskapen och tydligen inte kan diagnostiseras. Själv menar jag att denna min hobby är en form av hjärngymnastik i likhet med läsning, korsordslösning o. dyl…”

I år skulle Sven Velo Petersson fyllt ha fyllt 101 och klådan han beskriver är ”skrivarklådan”. Sven Velo dog tyvärr år 2016 men hade då hunnit skriva en handfull diktsamlingar – den sista Enkel filosofi publicerades år 2014.
– Flera av hans dikter har tonsatts och de senare diktsamlingarna gavs ut av Solvändan Förlag som nu förbereder en helkväll kring bygdediktaren.
Allt detta läser jag i dagens Barometern (på nätet eftersom vår vanligtvis pålitliga tidningsutdelare missade vår brevlåda idag).
Och orsaken till att jag fastnade för historien om Sven Velo Petersson?
– Detta med klådan ser jag som en förklaring till varför jag vaknade redan 05:13 och genast kände behov av att kasta mig ur sängen för att nedteckna ovanstående prosatext om fasanen i vårt snår.
Så illa är det.
– Men det smittar i alla fall inte.

Hon: ja jag är jätteorolig att fasanerna ska flytta ifrån oss. Äskar dem! Känns som man är på Skansen när de skuttar omkring härutanför!

Dessutom kunde jag inte somna igårkväll, och vaknade därför alldeles för sent idag. Känns som om halva dagen gått när vi hade ätit frukost.

Och det det låg ingen Barometer i brevlådan, bara DN. Jäkla skitdag helt helt enkelt. Ganska varmt, +5, men det blåser som sjutton igen. Och börsen störtdyker… hur skingra de negativa tankarna. Baka kanske…

Har helt tappat greppet om mina surdegsbröd med kulturspannmål. Och han bara undrar varför jag inte gör det där brödet med frön i, gjort på bakpulver…

Passade på att göra ett alternativ till havrekakorna jag alltid gör. Såg ett recept i sista numret av Allt om mat. Lite omständigare, och mycket fler ingredienser, hoppas det var värt mödan!

Jodå, lite luft var jag tvungen att få. Satte lite blomfröer som ska stå och bida sin tid i växthuset. Också klippt ner de sista tomat- och chiliplantorna som stått kvar i landen sedan i höstas. Borde jag förstås gjort redan då, plus täckt jorden med löv eller nåt. Så som man ska göra enligt senaste rönen. Får helt enkelt bita i det sura äpplet och slåss med ogräset i vår istället.

Han: Eftersom börsen gått ner 4,5 procent på grund av Putin anar Krösa-Maja att kometen är på väg och börsen kommer att krascha med hennes pensionspengar (och vi dessutom glömde att det var sophämtning idag!) så nöjer vi oss med avsluta dagen med en enkel middag bestående av rester från gårdagens ungstekta vildsvinskotletter och rostad potatis med parmesan och ärtor, nedsköljda med ett glas enkel Barbera d’Alba 2018.
Gott?
– Den optimistiske kocken är som vanlig nöjd. Vällagad mat är alltid godare dagen efter.

Söndag: Som när Stureplan täcktes av Kattrumpesjön

Han: Jag hoppas vid Aiolos lungor att vindkraftsentusiasterna (till vilka jag hittills räknat mig) att vindsnurrorna visat vad de går för de senaste veckorna.
– Blåst har det gjort (16-25 s/m) enligt Bertils ventometer.

Mest märks det på att havet är på väg upp på land igen. Den senaste veckan har Ramsins stol stått med fötterna i sjön. Katterna förundras och gräsänderna är glada. Du som bor utsocknes kanske tycker vi verkar vara besatta av havet, blåsten och vattennivån. Men när havet stiger 60 cm ser udden ut som Stureplan gjorde på den tiden när denna medelklassens mötesplats var träskmark, Kattrumpesjön band ihop Brunnsviken med Nybroviken och damerna fick ro till Gucci, Louis Vuitton, Zadig & Voltaire (hennes favorit) och de andra fina butikerna längs Birgerjarlsgatan.

Det var förstås långt innan området blev ett tillhåll för det lilla skikt i samhället som lider av medelklassångest. – Om vi ska tro huvudstadens kulturdebatt så pratar ”alla” om medelklassens ångest. (Nu är medelklassångest inget nytt mediefenomen, senast den fick människor att må dåååligt på kultursidorna var år 2013, då initierad av en kompis och efterträdare på en typisk medelklasstidning.)

Det ligger i medelklassens natur att vilja flyta ovanpå, gärna surfa på vågtopparna och alltid oroa sig för att sjunka under ytan och därför alltid varit noga var man bor, vilka man umgås med, vad man äter, vad man (inte) tycker om.
– Allehanda skamkänslor florerar som pandemier, typ flygskam, kött-, porr- (utom feministisk), skam över att inte vara rasifierad eller vara det minsta hbtq, egenbilskam (utom eldriven) och skam över sina matrester (”nollavfall” är ett nyord) även om man aldrig upp dem.

Den urbana medelklassen, åtminstone det skikt som häckar i våra vanligaste riksmedier, vill gärna leva nära naturen ­– men gör det inte (det får räcka med industritillverkad vetemjölk i latten). De tycker inte om trängseln i staden – men tycker egentligen att det är alla andra idioter som trängs (se min blogg: DET HAR HÄNT NÅT MED 08:ORNAS SJÄLVBILD).
De ångestfyllda ömmar för utsatta – bara de inte bosätter sig i vårt eget kvarter (vargar, flyktingar, m fl), hyllar vindkraftsnurror (utom i Stockholms skärgård) och förväxlar livet (”I.R.L.”) med det som pågår i sociala medier (”alla gör så”) och tror därför på fullt allvar att filmer som ”Sex and the city”-uppföljaren ”And just like that …” speglar vuxna kvinnors verklighet.
– Om de hyllade fantasierna speglar något i samhället så är det nog att de unga kulturskribenterna har blivit medelålders kulturskribenter och oroar sig för sina rynkor, relationer och att gårdagens livsstil reducerats till en to m påse att hyperventilera i.

Så är det med den saken och nu har jag fått det sagt också. Fattar du nu hur skönt det känns att sitta på en blåsig udde och titta på hur glada storskraken och gräsänderna är över att havet stiger över människoland?

PS: Om du intresserar dig mindre för sjöfåglar än för kändisskvaller (vem gör inte det?) kan jag berätta att den Aiolos jag tillbad i början av denna söndagsblogg alltså inte är den Aiolos som var son till Poseidon och Arne, i sin tur utomäktenskaplig dotter till en annan Aiolos och Melanippe (känd för att ha gett namn åt de Eoliska öarna utanför Sicilien) utan jag syftar förstås på Aiolos, son till Mimas som var Poseidons sonson och som gifte sig med sin fars före detta älskarinna Melanippe, som råkade vara Poseidons svärmor och som han, Mimas alltså, fick sonen Aiolos med.
Denne Aiolos som är kändis för att han var känd i den grekiska mytologin bosatte sig på ön Aeolia där han blev härskare över vindarna. Mest känd är Aiolos för att han gav Odysseus en god medvind hem till Ithaka efter det trojanska kriget. Möjligen får Aiolos en renässans nu när vindkraftverk är den urbana medelklassens svar på alla energifrågor, dock bär man komma ihåg att han var inte var en rakt igenom pålitlig gud.
– I själva verket var han en lynning typ som höll de frihetsälskande vindarna fångna i en oxsäck där på sin ensliga ö och bara när han var på bra humör släppte dem fria att blåsa över hav och uddar.

Kanske är det denna ombytlighet som gör att Aiolos i våra dagar gett namn åt en typisk medelklasstidning – för övrigt hyllad som årets kulturtidskrift 2021. Motiveringen bakom titeln är träffande: Om man lägger betoningen på den andra stavelsen i egennamnet Aiolos får man ett adjektiv med betydelser som flink, brokig, glansig, snabb, föränderlig, smidig, glittrande, hal, färgskiftande, lömsk och mångtonande.
– Det vill säga egenskaper som på ett utmärkt sätt beskriver både medelklassen och vindarna, aktuella storheter som något överraskande blev ämnet för dagens jammande improvisationer på tangentbordet.
Men nu är det slut. Hon vill gå på en långpromenad i verkligheten.

Hon: ja idag är det söndag och då går man långpromenad. Tillsammans! Dessutom är det vindstilla och väldigt vackert ute.

Sedan blir det lite tomatvård inomhus. De små dvärgtomaterna börjar få riktigt mycket tomater och har massor av blommor.

Lördag: pizza, isvandring och fuskstädning…

(Uppdaterad 20:57)

Hon: hann inte mycket idag heller, vet inte vart energin har tagit vägen… borde storstädat men eftersom det är flera grader minus ute skyllde jag på kissarna (rädda för dammsugaren) och skakade bara mattorna. Sopade och våttorkade golvet i köket samt dammade av de mest synliga ytorna.

Sen var det hög tid att sätta pizzadegen inför eftermiddagens drink med vännerna från Danmark.

Men innan drinken slulle vi visa upp vårt torp. Har fått alldeles för lite luft i veckan så tänkte att jag tar en promenad dit. Samma väg som häromdagen. Bara det att nu hade det om möjligt blivit än värre att gå där. Det var i princip bara blankis hela vägen.

Blixterhalt!!! Myrsteg och omvägar gjorde att det tog alldeles för lång tid, skulle aldrig hinna dit i tid… Fick helt enkelt ge upp och be om att bli upphämtad efter endast 5000 steg. Imorgon blir det definitivt promenad genom skogen istället!

Han: Precis så var det. Kanske kan denna bild sammanfatta allt det andra som hände på udden denna lördag:

Fredag: När matte är frånvarande duger till och med husse

Han: Ernest Hemingway hävdade att katter till skillnad från hundar är ”absolut känslomässigt ärliga” (absolute emotional honesty). Kanske var det därför han trodde sig veta att hans katt Friendless ("Inga vänner") gillade whisky. 
– Katter förställer sig inte. 
De gör bara det de har lust med. 
– Alltså skulle Friendless inte lapa whisky bara för att husse gillade att göra det.

Vår hankatt Ludde är omnipotent. Han tror på allvar att solen går upp för att matte ska kela med honom. Att matte skulle vilja kela med någon annan är inget han ens reflekterat över. 
På den punkten är han garanterat känslomässigt ärlig. 

Till saken hör förstås att han själv inte är monogam. Men otrogen får bara han vara, även på den punkten är kattfan absolut känslomässigt ärlig. 
– När matte är frånvarande duger till och med husse.  
Även om man måste låtsas läsa morgontidningen för att han ska fatta att solen gått upp.

Och sen gick vi ut. Havet hade rullat tillbaka något, men med en temperatur några grader under noll hade stranden genomgått en isande vacker make over. 

Torsdag: Shit vad det blåser…

Hon: efter att ha stått och gjort knäckebröd (för hans skull…) i timmar, typ, behövde jag en liten promenad trots kylan och den hårda vinden.

Inne i skogen var det nästan läskigt, det svajade och knakade om träden som sjutton. Men när jag kommit ur ”elden”… och istället tog sjövägen ut till udden kunde jag knappt gå (inte på grund av översvämningarna då) och än mindre hålla kameran stadigt när jag skulle filma…

Åter till knäckebröden. Nytt recept, från julens jultidningsinköp av grannens gulliga dotter Emma:

Japp, det är lingon i. För hans skull det med…

Nu är förstås frågan hur de smakar. Var kanske lite generös med kryddningen. As always… men med lite smör och ost så!

Han: Underbart! Om jag blev dumpad på en öde ö (typ Fimpan här utanför udden) och bara fick önska mig en sak skulle jag kräva att få läsa hennes blogginlägg varje dag.
För egen del har jag bara ägnat mig åt mansgöra: Idag lar Thorsten Bahr och hans pojkar om elen i vårt nya torp. Samtidigt presenterade regeringen sitt el-bidrag.
Slutsatsen:
– Vi borde inte ha bytt bort våra gamla direktverkande element utan fortsatt brassa på värmen. Då hade vi fått bidrag och levt gott i alla våra dar.

Allvarligt talat: Sedan 1996 har elskatten för hushåll närmare fyrfaldigats, från 9,1 öre per kWh till 35,60 öre per kWh. Lägg därtill moms betyder det att drygt 50 procent av en förbrukad kWh är skatt.
Nu har politikerna insett att de inte kommer att bli omvalda om de inte gör något åt elpriserna.
Vad gör regeringen?
Hushållen ska få kompensation för de höga elpriserna, meddelade regeringen häromveckan (12/1). Under december, januari och februari kan privatpersoner få ett bidrag på upp till 2 000 kr, baserat på elförbrukningen.

Logiken är enkel: Först tvingar staten oss att betala 50 procent skatt på elektriciteten – sedan vill regeringen ha applåder för att den ger oss bidrag för att vi ska ha råd att betala dessa skatter!
Bussigt, eller hur?
– Det kallas för transaktionsekonomi och politiker älskar att omfördela pengar.
Även när den ger skickar ut helt fel signaler när det gäller tjatet om att politiken ska vara klimatsmart.

Under presskonferensen talade finansminister Mikael Damberg om att elbidraget kommer att hjälpa ”den ensamstående mamman som har svårt att få ihop ekonomin på grund av elräkningarna”.
Struntprat!
Det flesta ensamma mammor bor i lägenheter med fjärrvärme i storstäderna.
– De som kommer få störst bidrag av regeringen är personer som bor i stora dragiga villor med direktverkande eluppvärmning.
Och inte bara stora villor.

Ett exempel när oss: Elförbrukningen i december för vårt lilla torp i Gökalund uppgick till 1000 kwh. Detta för perioden 14 – 31 december (Vi köpte stugan på min födelsedag).
Kostnaden kom som en chock för firmans småländska ekonomichef:
– Det betyder att på månadsbasis hamnar vi på en förbrukning kring 2000 kwh och cirka 7000 kr i månadskostnad!
Du fattar.
– En orsak till den höga förbrukningen är de gamla direktverkande elelementen.
Sagt och gjort, vi bestämde oss för att byta ut dem och uppgradera elsystemet.

Och idag kom alltså Thorsten och Oscar för att göra jobbet.
– Snacka om dålig tajming.
Varför?
Därför att med en förbrukning på 2000 kwh kvalar vi in för att få högsta vinsten i Dambergs Bidrags-Bingo!
Det vill säga: Om vi hade väntat två månader med att byta ut våra gamla element mot dyra oljeelement som förhoppningsvis på sikt sänker förbrukningen långt under den magiska bidragsgränsen.
– Känner jag mig dum eller känner jag mig dum?

Arg! Jag vet att det är dumt, men lite skadeglad blir jag när hon säger att hon går över till Margaretas stuga för att unna sig ett bad i det fina badkaret.
– Det var ett tag sen.
I december slutade elmätaren där inne att snurra vid 1700 kwh.
Det är mycket pengar, men efter att jag lyssnat på finansminister fattar jag hur han tänker:
– Om hon badar några gånger på vecka hela månaden ut så täcker ju Dambergs bidrag den kostnaden och så lever vi lyckliga i alla våra dar, särskilt sosseregeringen.

Allvarligt talat: Så mycket för en långsiktigt hållbar energipolitik.
– Valfläsk, kallades det förr.
Och valfläsk smakar illa.
Sanningen är att det hägrande bidraget som vi under några sura timmar känner doften av, motsvarar trots allt knappt hälften av de skatteintäkter som regeringen tagit in på de höjda elpriserna.
– Resten behåller finansminister Damberg.
Det tillhör även det det transaktionsekonomins axiom.

Onsdag: Dags att rita om kartan

Han: De senaste dagarnas storm drev upp havsnivån storleksordningen 60 cm. Det betydde att havet gick upp till däcket vid sjöboden och efterlämnade en sträng av tång ungefär en meter från flaggstången.
Det fick mig att fundera över hur kartan egentligen ser ut här på udden.
– Helt klart beror det på när kartan ritas.

Det i sin tur fick tankarna att dra iväg: Under min uppväxt i Blåsjöfallet hängde världskartan på köksväggen i det Blå Huset, idag en av tiotal hus som blev kvar efter att kraftverket stod klart och storleksordning ett tusen vattenrallare drog vidare för att elektrifiera Sverige.
Även om det gått mer än 60 år skulle jag fortfarande kunna återge kartan över vårt anlägge, inklusive Konsumbutiken, Kontoret, kiosken, en biograf (”Björnakojan”), Mässen och barackerna.

Möjligen skulle min karta bli ungefär lika sann som världskartan på vår köksvägg. Världskartan som vi känner den har varit i bruk sedan 1500-talet. Det var flamländaren Gerhard Mercator utvecklade kartan som följaktligen heter ”Mercators projektion”.
Den hade sina poänger, men det är svårt att avbilda en krökt yta på ett platt papper. Mercators projektion blev rätt vid ekvatorn men fel vid polerna. På vår gamla världskarta var Grönland lika stort som Afrika. – I själva verket är den afrikanska kontinenten 14 gånger så stort som Grönland.
Min världsbild blev skev redan från början. Europa framstår som världens centrum och Asian och Australien framstår som perifert.
– Världsekonomin och teknikutvecklingen har flyttat focus.
Idag har vi inte längre världskartan på köksväggen.
– Man kan fundera över varför det är så?
Vi lever trots allt i en globaliserad värld och idag skulle vi kunna sätta ut många fler knappnålar i olika färger på ställen vi besökt.

Kanske beror det på att vi är mindre intresserad av världen än vad vi var på 1950-1960-talen?
Oavsett: Om jag köpte en världskarta idag skulle den inte se som Mercators. Sedan millieniumskiftet ser nämligen världskartan ut så här:

Den nya kartan baseras på Gall–Peters projection och ger en helt annan bild av vår värld. Den nya projektionen ger en tydlig bild av hur stort exempelvis Afrika i själva verket är.

Nå. Tanken flyger vidare. Om vi bortser från kartan – hur ser din världsbild ut idag? Här två frågor som du kan börja med att besvara.
– De rätta svaren kommer efter hennes blogg.

FRÅGA 1: Flyktingeländet ser vi ofta på tv-nyheterna.  Hur stor del av världens befolkning tror du är på flykt just nu?
– Omkring 0,4 procent
– Omkring 4,4 %
– Omkring 14,4 %

Fråga 2: Det finns omkring åtta miljarder människor i världen. Vilken av nedanstående bild tror du är ger en sann bild av var dessa människor bor? Varje ”gubbe” representerar 1 miljard människor.

Hon: Har inte så mycket att säga om världsbilden, efter att ha varit med i förrådet idag, och efter det inte orkat mycket mer än att slänga ihop kvällens middag. Kyckling à la Sichuan.

Annars fastnade jag mest i min ”minneslåda”, en liten, som ”någon” vänt upp och ner på i en stor låda med annat krafs. Grrrrrrr… min gamla Nalle var helt mosad och deformerad. Foton ihopskrynklade, och så vidare.
– Minneslådan är dessutom det enda jag har sparat efter tre flyttar (och så lite lite kläder, fina saker!).

Jag har annars rensat och slängt det mesta jag inte använder eller behöver innan flyttlassen gått. Om något slängdes i hans proppfulla byrå, tror inte det va…

Han, igen: Ja, ja, ja. Att flytta boklådor är också att förändra världsbilden. Jag förstår att du är mer intresserad av din egen världsbild.
Så här är det: Har du svarat 0,4% på frågan ovan om andelen flyktingar så har du rätt världsbild.
– De flesta svarar fel.
När Gapminder ställer frågan svarar åtta av tio fel!
Många tror att andelen flyktingar är tio gånger så stor, vilket förmodligen beror på att de tycker att det är för dyrt att hjälpa alla.
– Tillhör de dem?

Rätt svar på fråga 2 hittar du här. För egen del hade fel världsbild även här. Många av oss tror att det finns fler afrikaner än det gör, konstaterar Gapminder.
– Fundera på varför det är så?

Här hittar du andra frågor som ger en hint om hur felaktig din världsbild är. Vågar du testa dig? Nu eftermiddagsdrink (G&T) och en middag som bekräftar att världsbilden förändras (Kyckling à la Sichuan).
– Efter stormen steg havsnivån 74-85 cm i Kalmarsund. I morgon ska jag rita en karta över hur udden ser ut om havet bestämmer sig för att stanna på den nivån.
Liksom Ukraina och andra oroar jag mig för att starkare krafter förbereder sig för ett omfördelningskrig.

Tisdag: Vilken morgon, vilken dag – och vilken levergryta!

Hon: såååå fint väder, är det vår nu? I alla fall tyckte både jag och kissarna det kändes som det idag. De ville också följa med på långpromenad, vilket inte matte tyckte var någon bra idé…

Julen fick till sist respass. Är det vår passar ju liksom varken granen eller julstjärnorna in. Men det kommer nog kännas tomt ikväll när mörkret kommer.

Det var inte den bästa promenadrundan jag valde idag, hela sjöängen mellan oss och Bergkvara var fortfarande översvämmad. Hade höga gummistövlar men det var jäkligt halt så jag fick gå omvägar och vada i vatten. Hade tänkt gå hela vägen till torpet men när han ringde och undrade var jag var och om jag ville bli upphämtad sa jag ja fast jag bara kommit till hamnen i Bergkvara. Var trött!

Han: Idag för ett år sedan började vi att bygga i Chateau Margareta. Vi och vi som kungen brukar säga, Pluralis majestatis, det vill säga mest Engmans pojkar Tomek och Krzysztof som förvandlade en liten toa med bidé, ett utedass under tak och en vedbod till ett badrum.
– Det slår mig att ett år senare har jag fortfarande inte unnat mig att bada i hennas hörnbadkar.

 Ännu ett skäl att gå upp på morgonen alltså. Allt återstår att göra! En sak som tyvärr också återstår att göra är att flytta alla boklådor från lagret i Torsås till torpet i Gökalund. Körde ytterligare sju lådor idag innan jag gav upp.

Blomman, jag erkänner! Jag vet att jag lovat att ringa nästa gång Tåbbe & Fred serverade levergryta Anglais, men jag blev helt överrumplad. Hade inte tänka unna mig en lunch, var på väg till tandläkaren i Torsås och råkade bara stanna till och fick se dagens meny.
– Men god var den! Säger som Plura i sin kokbok om husmanskost:
– Jag tycker vi äter för lite inälvsmat i detta land, sund på så rara ärtor.
Serverad med lingonsylt, kokt potatis och en god bok som jag hittade i en av lådorna, ”Flanörens öga” av målaren Berndt Wennerström som jag inte ens visste att jag ägde men som jag är glad att jag inte slängde när vi flyttade från huvudstaden.

Även i övrigt har dagen ägnats åt naturens avsky för tomrummet. Havet har dragit sig tillbaka efter stormen, efterlämnande en sträng av tång och en fadd smak av vad kommande klimatförändringar kan göra med vår lilla havstomt.

Måndag: Nattens lektion i rörelseenergi = +54 cm

(Uppdaterad 19:54)

Han: ”Undrar hur länge det kommer att blåsa?” Inget ovanligt med hennes retoriska fråga. Bortsett från att den här gången ställdes den rakt ut i mörkret klockan 03:07, natten mot måndag.
Även hon är alltså vaken och det är vinden som väckt oss.
Katterna tassar också omkring. De tycker inte heller om blåsten.

Två repliker stannar kvar i minnet:
– Det är i alla fall trevligt att träffas så här, säger han och tar hennes hand i sin.
– Nu bör i alla fall elpriset gå ner, säger hon på den andra kudden.

Förhoppningsvis är nattens hårda kuling rena rama Grannyran för alla som hoppas och tror att vindkraften ska rädda svensk energipolitik undan kärnkraften. Av ljudet att döma var det den värsta vinterstormen hittills i år här ute. På nära håll är blåsten inte lika roligt.
Det är byarna som får väggarna att skaka på udden.

– Man kan lätt tro att förhållandet mellan vindstyrkan och hur naturen påverkas är linjär, påpekar tv-meteorologen Nils Holmqvist i sin väderbok ”Himlen är vackrast med lagom mycket moln” (Volante, 2016). Men så är inte fallet.
Tallarna på uden svajar inte dubbelt så mycket – utan fyra gånger så mycket när det blåser 25 m/s (storm) jämfört med när det blåser hälften så mycket och blåsten kallas frisk vind.

Det är inte åsikt utan fakta baserar på formeln för rörelseenergi. Om du nu glömt den: Energin hos ett föremål i rörelse är proportionell mot dess hastighet i kvadrat.
Det vill säga:
– Ökar vindens hastighet tre gånger – vilket händer i byarna – blir kraften hela nio gånger så stor och en fyra gånger så hög vindhastighet påverkar omgivningen 16 gånger så mycket.

Alltså bad jag att för en gångs skull få hämta morgontidningarna. Detta för att göra en okulär besiktning av tallarna inåt viken. Resultat: Omkullvräkta soptunnor, kringkastade utemöbler, en och annan knäckt tallgren.
– Och Samuelssons trädgårdskula har rullat ut i vägen.
Nattens enda offer: Ännu en torrtall har fallit på våtängen mot andra udden till.

PS: En effekt av rörelseenergin är att vinden får havet att stiga. Det beror på att när det blåser från norr eller nordväst pressas vattnet ihop när det passerar genom Kalmarsund. Resultatet ser vi på udden där det såg ut så här i morse: +58 cm.

Hon: och ta sig ut till badbryggan, om någon (typ Sope-Bengt…) skulle vilja ta ett dopp, krävs båt. För övrigt ligger hela bryggan under vatten. Men skylten med livbojen står fortfarande pall, pust 😉

Men nu, 19:53, är det kallt, lugnt och stjärnklart. Fullmånen lyser upp hela udden.

Söndag: En mässa för omplantering och organisation…

Hon: hade bara tänkt ligga på soffan idag, efter en sömnlös natt, men kom i andra andningen och bar in det stora ”plantbordet” och började organisera om bland plantor och växtbelysning.

Tyckte först att det är lite väl tidigt för det, men nu känns det bra. Även om det tar en väldig plats. Och när jag började plantera om de alldeles för tätt satta chiliplantorna insåg jag att det kommer bli fullt på nolltid…

Han: Matematikern L.J Mordell uppställde år 1922 hypotesen ”att vissa irreducibla polynom i två variabler med rationella koefficienter har högst ett ändligt antal rationella nollställen.”
– Detta kallas ”Mordells förmodan”.
Först sextioett år senare, år 1983, visade G. Falting att Mordells förmodan är sann. Argumenteringen går ungefär så här: Eftersom (1) xⁿ+yⁿ – 1för n>3 är ett dylikt polynom, innebär Faltings bevis att ekvationen xⁿ+yⁿ = 1 för n>3 har högst ett ändligt antal lösningar.
Men eftersom varje heltalslösning till (2) xⁿ+yⁿ=zⁿ är en rationell lösning till (1), implicerar Faltings bevis att ekvationen (2) endast har ett ändligt antal primitiva lösningar (se vidare Fermats stora sats).
– Så är det med den saken.

Ibland när jag undrar om mina hjärnceller slutat cirkulera – typ dagen efter en god och lång middag – brukar jag utmana mig själv med att läsa ett avsnitt i Wahlstrand & Widstrands ”Matematiklexikon” (1991).
– 450 sidor snåriga förklaringar till matematiska formler och begrepp.

Jag förstår vad du tänker. Du har förmodligen inte ens försökt förstå storheten i Mordells förmodan ovan.
– Jag fattar inte heller vad jag läser.
Inte ett smack faktiskt!
Men det som roar mig med Mordells förmodan är två saker:
– För det första inspireras jag av författarens entusiasm och tilltro till att jag begriper vad jag läser. 

Det är som att under nyårsmässan i den stora katedralen La Seu i Palma de Mallorca lyssna på prästernas mässande på latin.
– Det låter övertygande men jag är inte säkert på att förstår det de vill att jag ska förstå.
Det andra skälet till att jag gillar sådana här böcker: Genom att se ut som jag förstår vad jag läser och ibland med en nick gör en spontan notering i marginalen, lurar jag min hjärna att tro att även vår gemensamma Hippocampus, idag nollställd, borde rycka upp sig och försöka förstå Mordells förmodan.
– Så himla svårt kan det ju inte vara!

Tänker jag. Eller snarare:
– Förmodar.
Och det funkar! Det räcker med en timmes mässa bland obegripliga matematiska formler för att jag känna mig som en bättre människa. Sen kan jag stiga upp ur soffan som en ny människa. Och typ hjälpa henne att montera upp det stora odlingsbordet framför panoramafönstret som ska fyllas med vårens plantor.
– En förmodan gränsande till visshet.